MSB försöker friskriva sig, men frågorna kvarstår

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har publicerat en förstudie om hur muslimska organisationer får bidrag för att driva bra saker, men istället gör jättedåliga saker. En undermålig, usel, tendensiös och farlig studie. Läs mer om bakgrunden här.

Det mest anmärkningsvärda är dock hur myndigheten redan innan studien visste det mesta av den mycket kontroversiella fakta som studien skulle komma fram till. För en dryg vecka sedan begärde jag därför ut de handlingar som ligger till grund för själva beställningen av denna ”forskning” 2017-1287-3. Det tog över 4 dagar att få svar, och när det väl kom fick jag – 2017-1287-3. Alltså exakt samma dokument som det jag ville ha underlag för!

Men det jag vill ha underlag för är ju hur de redan före förstudien fanns kunde veta. Att rapportförfattarna inte anser sig behöva belägga vissa saker kan ju förklaras ju av att dessa redan är uppställda som fakta av beställaren.

Jag syftar på följande påståenden:

1. Islamistiska organisationer är väl etablerade i det svenska samhället

Vilka organisationer rör detta sig om? Och vad har MSB för källor till detta påstående?

2. Många erhåller skattemedel driva verksamhet (i syfte att kunna (åter)upprätta det utopiska kalifatet)

Vad finns det för källor till detta otroligt långtgående påstående? Om det är ”många”, och givet att MSB inte anser att sekretess är relevant för denna typ av person och organisationsutpekanden (som ju även görs i den beställda, publicerade rapporten) så torde några av dem kunna namnges.

Vilken forskning har man använt sig av för att göra denna definition av islamism och vad som är målet för en islamistisk organisation?

Vad menar MSB med det utopiska kalifatet?

3. Dessa verksamheter:

• Har bidragit till att späda på de sociala spänningarna, och polariseringen, i samhället.
• Har bidragit till att kvinnors och barns rörelse/handlingsfrihet har begränsats
• Hotar samhällets säkerhet
• Hotar liv
• Hotar hälsa
• Hotar grundläggande värden

Att rapporten inte på något sätt har kunnat visa detta eller några trovärdiga källor för detta vet vi. Men MSB hade information kring detta innan beställningen gjordes. Vad är det för information?

Att etablerade, projektfinansierade organisationer hotar liv, hälsa och grundläggande värden är en utgångspunkt som är mycket kränkande att påstå om det inte finns belägg. Civilsamhällets rätt till rättsäker behandling från myndigheter är oerhört central för demokratin.

4. Muslimska brödraskapet i Europa har dominerat den framväxande sunnimuslimska organisationsmiljön i Sverige

Rapporten har (implicit) MSBs beställning som enda källa för detta påstående. Andra aktörer har numer rapporten som enda trovärdig källa. Därför faller ansvaret på MSB att belägga detta mycket tungt, då den ursprungliga källan till påståendet faktiskt är myndigheten själv. Här kan MSB inte hänvisa vidare rapportförfattarna eftersom det skulle innebära en cirkelbevisning.

5. MB har ett växande inflytande i det svenska samhället

Hur vet MSB det? Vad baserar MSB detta på?

MSB måste svara på om de står bakom antaganden i denna beställning. Om de står bakom antagandena så måste de bevisa att de är sanna och om inte måste de ta avstånd från antagandena. Att låta antagandena stå oemotsagda på sin hemsida och hänvisa till författarna duger inte. (Kvaliteten på förstudien är oavsett så undermålig att MSB bör återkräva arvodet. Så här gör man inte med skattemedel.)

Här är förresten en intressant länk för mer bakgrund till MB- konspirationen som MSB verkar ta för given i sin beställning. 

Det hemliga avtalet som visar MSBs ägandeskap

Det finns dessutom ytterligare ett skäl att ifrågasätta Annelie Bergholm Söders försök att hänvisa kritiken mot rapporten till författarna. I avtalet (som leverantören, enligt avtalet, inte får hänvisa till) står nämligen så här om äganderätten:

MSB får en full och oinskränkt äganderätt till leverantörens (inklusive anställdas och underleverantörers) arbetsresultat i anledning av uppdraget, såsom sammanfattningar, rapporter, minnesanteckningar m.m., utan att särskild ersättning utgår. Detta innebär bland annat att MSB fritt får nyttja arbetsresultatet, ändra och modifiera det, samt överlåta rättigheter till arbetsresultatet vidare. Leverantören får inte publicera eller på annat sätt nyttja arbetsresultatet utan MSB:s skriftliga medgivande. Leverantören har rätt att i sedvanlig omfattning omnämnas som upphovsman. MSB har äganderätten till allt underlag som legat till grund för slutsatser och förbättringsförslag som överlämnas till MSB samt till övrigt material som framställs med anledning av uppdraget. Allt detta ska efter varje avslutat uppdrag överlämnas till MSB.

MSB har alltså rätt att ändra som de vill i studien, och äger allt underlag! Det vore intressant att se vilket övrigt material som lämnats in. På begäran har dock MSBs jurist hävdat till mig att det inte finns någon korrespondens alls i ärendet att lämna ut förutom rapporten och beställningen.

Enligt uppgift har denna förstudie beställts och publicerats helt utan insyn eller inflytande från MSBs forskningsavdelning, och meningen var att detta skulle vara internt material, (av underrättelsekaraktär får man förmoda, hur nu falsarium kan tjäna som underrättelse är en annan fråga). Det förklarar varför rapporten har en annorlunda design (ingen) än övriga studier från myndigheten. Det verkar helt enkelt som att det är några få tjänstemän med en egen agenda som fixat fram pengarna, skrivit (eller låtit Norell själv skriva) underlaget, tagit emot rapporten (förmodligen på USB-sticka, då ju tydligen ingen e-postkorrespondens finns) och laddat upp (lånat MSBs goda namn). Ett syfte som uppfylls i och med detta är att skapa en hänvisningsbar källa för ovanstående påståenden som den svenska antimuslimska miljön länge behövt en källa till. Sedan har (polisen) Bergholm Söder satt prestige i att hennes avdelning inte gjort fel och valt att skydda sina anställda istället för att rädda MSBs anseende.

Så, MSB har själva fastställt det mesta av den kontroversiella faktan i fallet, och har dessutom avtal på att myndigheten själv är ansvarig för studien. Här finns inget forskarundantag, alltså att forskarna får behålla upphovsrätt, utan MSB tar helt enkelt över innehållet och indirekt ansvaret för detsamma. Så min fråga om Justitiedepartementet fortfarande har förtroende för MSBs ledning är fortfarande högst aktuellt.

MSB fick exakt det de beställde

Detta har hänt:

1) Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB (Leila Biglert Mokdad och Michael Tofvesson) beställt (se 2017-1287-3 Beställningsdokument)* en rapport som ska bevisa (inte utreda, för det anses tydligen redan vara fakta!) att etablerade muslimska organisationer får bidrag för att driva bra saker, men istället gör jättedåliga saker.

2) MSB ger uppdraget till två personer, Aje Carlbom & Magnus Norell, de vet hatar dessa organisationer och en, Pierre Durrani, som själv är/varit extrem på lite olika sätt och var medlem i en av organisationerna på 90-talet som då anses kunna vara garant för att allt i rapporten om hur brödraskapet fungerar överallt och i alla tider stämmer. De betalar en kvarts miljon för 34 sidor inkl innehållsförteckning (kom ihåg, målet för MSB här är att undvika att skattepengar går till att sprida dålig ideologi).

3) De får ett hopkok av olika vaga indicier och rena lögner baserade på & debattartiklar författarna själva skrivit, påhittade citat från ”arabiska medier”, osv, saker som i själva verket verkar komma från flashback eller counterjihadbloggar som Johan Westerholms ledarsidorna.se (som också är engagerad i tankesmedjan Cured som bla arrangerar sånt här). Alltså betydligt värre än de ”formella fel” det kommit att handla om. Eftersom det inte verkar finnas några bevis, så måste ju faktiskt författarna hitta på bevis för att alls kunna uppfylla kravet från MSB. Läs en i princip enig forskarkår kritik här. Läs även den här genomgången. (Nej Ranstorp har inte stöttat rapporten, han har inte ens orkat läsa den, trots att den som sagt är 34 sidor inkl innehållsförteckning, han säger att ämnet är viktigt.)

4) MSB publicerar detta som kunskap på sin hemsida, trots att de är satta att stärka samhällets beredskap för desinformation och vill inspirera till god källkritik.

5) MSB, Anneli Bergholm Söder, hävdar att författarna själva får stå för sin rapport och att de inte kan censurera forskare.

Så om man beställer falska bevis är det klart att det är svårt att vara särskilt förvånad när det är just det som levereras.

Mina slutsatser:

a) Rapporten måste plockas bort och MSB be om ursäkt för själva beställningen OCH bristen på kvalitetskontroll. Om inte kan Justitiedepartementet knappast ha fog för förtroende för ledningen hos MSB.

b) Det behövs flera nya rapporter av seriösa forskare. Dels en verklig och trovärdig utredning om hur den våldsbejakande islamismen ser ut i Sverige, inte minst för att visa att exakt de organisationer som pekas ut som farliga förmodligen är våra viktigaste allierade i just den kampen. Det låter säkert märkligt för många i och med den extrema mängd av alternativ fakta som finns kring muslimer och deras organisering, men vi som arbetar i civilsamhället är väldigt säkra på detta. Det hjälper tex knappast muslimska kvinnor att terrorstämpla deras organisationer eller svartmåla deras religion (läs tex Bilan Osman här). Och dels en seriös utredning om staten och hatet mot muslimer. Hur kan vi implementera de handlingsplaner mot islamofobi som tex kulturdepartementet tagit fram? (Att publicera rapporter som säger att islamofobi inte finns, som MSB gör (!) är tex ingen bra idé för att vara tydlig.)

Det är hög tid att verkligen se till att hatbrotten och motsättningarna slutar eskalera. Och just såna här rapporter förvärrar exakt alla de problem de säger sig vilja lösa.

c) Alla som sitter och tänker att muslimer som engagerar sig i samhället antagligen infiltrerar och att muslimer som inte engagerar sig i samhället vill isolera sig och skapa parallellsamhällen bör ta sig en funderare över sin människosyn. Och försöka få till en fika med en muslim ganska snart.

d) MSB har ingen aning vilken flodvåg av desinformation, rykten och kanske framförallt – muslimhat, som de satt ingång.

—

* Så här står det, ordagrant, i beställningstexten från MSB:

”Islamistiska organisationer är väl etablerade i det svenska samhället. Många erhåller skattefinansierademedel för sina respektive verksamheter, och bedriver aktiv informationspåverkan i syfte att utöka sitt inflytande i det svenska samhället. Målet för islamistiska och jihadistiska organisationer är ytterst att kunna (åter)upprätta det utopiska kalifatet men hur detta ska uppnås är en av flera frågor som skiljer politiskt inriktade organisationer från de våldsbejakande. Påverkansaktiviteter är ett effektivit sätt att inom ramen för det demokratiska samhället flytta fram sina positioner, och har bland annat bidragit till att späda på de sociala spänningarna, och polariseringen, i samhället. Aktiviteterna har även bidragit till att kvinnors och barns rörelse/handlingsfrihet har begränsats på ett sätt som inte är förenligt med demokratiska värden och lagstadgade individuella rättigheter. Muslimska brödraskapet i Europa har dominerat den framväxande sunnimuslimska organisationsmiljön i Sverige, liksom i många andra europeiska länder, och har ett växande inflytande i det svenska samhället. Trots detta saknas det i dag kunskap om dess roll inom den sunnimuslimska miljön i Sverige. Kunskapsluckorna bidar till att osynliggöra detta fenomen i samhället samt därmed också att se, och bedöma, dess konsekvenser för målen för samhällets säkerhet, främst liv och hälsa samt grundläggande värden.”

Jag har begärt underlag från MSB vad de baserar dessa uppgifter, bla att Muslimska brödraskapet ligger bakom de svenska sunnimuslimska organisationerna eller att många av organisationerna i denna påstådda sammansvärjning får skattemedel på, men har ännu inte sett något. Att organisationer som Ibn Rushd hotar människors liv är en rätt allvarlig anklagelse att beställa en rapport utifrån, och när det framställs som fakta i beställningen behöver MSB kunna visa ett underlag.

Allt folk gör – utan att det handlar om pengar (believe it or not)

Alltså det här med folkrörelser och civilsamhälle, är ju bara så fantastiskt!

Vad folk håller på!

Organiserar popkollon för icke-män, ser till att barn som inte har får låna skridskor, fixar CV-granskning på nätterna, stoppar mat från att slängas när folk går hungriga, sexualundervisar i kriminalvården, sammanför människor kring konst, dramatränar patienter för att de ska bli lyssnade på, ger livskraft genom hästar, skapar jobb åt utstötta, hjälper folk på flykt, hittar nya spännande sätt att ge barn språk, cyklar med folk som inte längre kan cykla själva och tar hand om varandra på tusentals sätt.

Vi fick skitmånga nomineringar och skulle ta ut 10 som skulle gå vidare till en jury. Men vi blev tvungna att ta ut 13.

Läs mer om de initiativen här. Och kom på civilsamhällesgalan för att se vilka som vinner!

Frågan om vinst i välfärden är ganska okontroversiell

Debatten om välfärden har kört fast. Det handlar om så oändligt mycket mer än bara ja eller nej till vinster, vi behöver en helt ny problemformulering.

Vinsterna i välfärden är en rökpuff i ett maskineri som brinner
Jesper Meijing, som marknadsforskare vid KTH menade vid ett seminarium arrangerat av Socialdemokraterna i Stockholms stad idag att ”vinsterna är en rökpuff i ett maskineri som brinner”. Och det tycker jag är en bra liknelse.

Problemet är inte röken, utan elden. Men det är ändå röken som sticker i ögonen. Och det är röken som storbolagen är ute efter. Om vi inte börjar med att slå fast huruvida vi anser att vinsten är nödvändig eller inte, så kommer vi inte heller kunna komma överens om huruvida vi ska släcka elden. Och det sa jag också i den efterföljande paneldebatten, som jag deltog i som representant för Sektor3.

Då kan man ju tycka att jag som representant för en partipolitiskt obunden tankesmedja borde vara mer försiktig. När till och med partipolitiskt bundna socialdemokrater inte kan sätta ner foten i denna fråga, inte kan uttala att vinstfrågan är grundläggande i debatten. Istället hänvisas det ofta till sådant som att ”vinster är inte problemet, det viktigaste är kvalitén” eller ”låt oss lämna frågan om vinst, och tala om …”. Som ett sätt att blidka lobbyisterna och slippa ta debatt som dessa vill ska svida.

Men faktum är att frågan inte är särskilt kontroversiell.

Ja till mångfald, ja till återinvesteringar
Visst är friskolor och privata vård- och omsorgsgivare ett självklart inslag i vår välfärd, vid sidan av det offentliga. Få vill förbjuda alternativa utförare, och de ”förbudsivrare” som Maria Crofts dillar om i dagens DN kommer knappast ha något större inflytande på S-kongressen (LO hör i alla fall inte dit). För samtidigt vill åtta av tio svenskar att eventuella vinster i välfärden ska investeras i verksamheten, och inte betalas ut till ägarna (Novus, maj 2012). Alternativa utförare är här för att stanna, men vinsterna ska återinvesteras, om man ska tro opinionen. Svenska folket är mer eniga i att man inte vill ha vinstutdelningar än i de flesta andra frågor. Skattepengar till välfärd ska gå till verksamhet, inte till 15%-iga vinster, vilket är dubbelt så mycket som alla andra branscher, eller så mycket som 100%-iga vinster vid försäljningar.

Dags att sätta ner foten
Ändå vacklar socialdemokraterna. Riksdagsledamöter vågar inte skriva under debattartiklar av rädsla att flyttas bort från listorna i nästa val, trots att de håller med, ledande företrädare på många olika nivåer vill hålla sig väl med det man uppfattar vara ”båda sidorna”. Alltså den sida som 80% av befolkningen sluter sig till att överskott ska återinvesteras och inte delas ut som vinst, och den sida som i princip företräds av storbolagens just nu enormt aktiva lobbyister.

Att de vinstdrivande i högre grad än de idéburna och de offentliga försöker smita undan de krav och kontroller som finns vet vi. Att vinstintresse ger företag incitament att göra så lite som möjligt utöver det som finns på kommunen eller landstingets kravspec vet vi också. Och visst kan vi försöka att täppa till luckor i reglerna, visst kan vi försöka att stävja storbolagens fixande och trixande med reglerna, visst kan vi försöka att minimera alla de nackdelar vinstintresset i välfärden får. Nackdelar för de ideella aktörerna som konkurreras ut och nackdelar för brukare och medborgare som får se lärartätheten, jämlikheten och ja, faktiskt till och med valfriheten sjunka.

Har vi råd och lust att utöka kontroller & kravbyråkrati?
Men frågan är om vi verkligen har råd och lust att lägga resurser på ständigt ökande kontroller av en drivkraft som leder fel?

Om det är så att vinst som drivkraft inte leder fel, så fattas det hur som helst en hel del bevisning från de vinstdrivande aktörernas sida. Jag vill se betydligt starkare belägg för den osannolika hypotesen att effekterna av vinstutdelningarna faktiskt samspelar med medborgarnas önskemål och behov.

Det är dags att bli mer ideologiska
Vi kan inte längre komma undan kärnan i debatten och tala om kvalitetskrav eller vädja till etiska koder. Vi måste börja lagstifta om återinvesteringar och begränsningar av vinstuttag vid både drift och försäljning.

Exakt hur behöver utredas grundligt, men först måste vi helt enkelt konstatera att vi är överens om att vi vill att människors väl ska komma i välfärdens allra första rum, inte vinst. Att påbörja arbetet med att lagstifta mot vinsten som drivkraft i välfärden är nödvändigt för att kunna komma till nästa steg.

Oron för att vi måste kompromissa med lobbyisterna för att vinna val är obefogad. Vi har råd att omedelbart sluta vela med uttalanden som att det inte skulle ”låta sig göras”.

Uppvärdera det svårmätta i välfärden

Igår skrev jag och Andreas i Dagens samhälle att ägaren i välfärden spelar roll, och att vi måste ta reda på mer hur.

Några har blivit arga. Sagt att vi har fel. Att vi inte tillför nåt. Att vi hittat på nåt helt nytt. Och jag är glad att en artikel som kräver mer forskning och ett simpelt erkännande av att ägaren spelar roll ändå kan väcka ilska!

Svenskt näringsliv tyckte förut tyckte att det var skitviktigt att deras storföretag fick komma in på välfärdsmarknaden, nu tycker de att kvaliteten är det viktigaste, och att vi inte ska lägga så stor vikt vid ägaren. Om ägaren inte spelar någon roll, varför ska då inte alltihop helt enkelt bara vara statligt eller kommunalt?

Nej, ägaren är inte oviktig. Den är helt avgörande. För en massa olika saker. Och vilken ägare män tycker är ”bäst” beror helt på vad man tycker att kvalitet är, och vad som är viktigt att mäta. Jag tycker till exempel att privata not-for-profitaktörer har saker att tillföra. Särskilt för det svårmätta, det som de kommersiella helst inte vill mäta över huvud taget.

Det finns en hel del utländska exempel som visar att icke-vinstdrivande aktörer har mer personal och större nöjdhet bland brukarna, tar sig an svårare sjuka patienter och elever med större behov. Det finns också svenska exempel på att ägaren spelar roll för det lättmätta i välfärden. Att kommersiella skolor har färre lärare per 100 elever och civilsamhällets skolor fler, i jämförelse med de offentliga bland annat. Huvudregeln är dock att det inte går att visa riktigt tydligt om kommersiella eller offentliga är ”bäst”. (Och om”kvalitet” innebär jämlikhet, valfrihet, friskhet på lång sikt, chanser i livet eller resultat på nationella prov, hur bra sociala innovationer som uppkommer, hur demokratin påverkas eller hur lätt det är att få hjälp fort är vi ju verkligen inte överens om).

Det finns gott om bevis för att ägaren spelar roll för sammanhanget, för upplevelsen för folk, för inflytandet, för hur aktörerna påverkar samhället och marknaden. Men det behövs mycket mer bevis för hur ”kvaliteten” i verksamheten påverkas. Och här behöver debatten verkligen hyfsas.

Kvalitet för brukaren och övriga effekter (kvalitet för samhället om man så vill) skiljs inte åt, med effekten att det lättmätta, det där näringslivet har god kapacitet att maximera måluppfyllelse och frisera redovisning blir det enda relevanta.

Vi behöver uppvärdera det svårmätta, där not for profit-aktörerna ofta har stora styrkor. Det finns ett motstånd mot det.

Välfärden är för viktig för skötas av bara staten och kapitalet

Idag är det releaselunch för den bok som Andreas Linderyd, jag själv och Johanna Rickne (och flera andra som hjälpt oss på olika sätt) slitit med i många månader.

Seminariet börjar vid 12 ungefär och ni kan kolla på det på Sektor3:s hemsida. Sedan vill jag också rekommendera vår debattartikel på Brännpunkt i SvD (nedan).

Ulrika Årehed Kågström, generalsekreterare för Svenska Röda Korset är en av paneldeltagarna. Läs här vad hon skriver på Röda Korsets blogg om seminariet. Läs också Famnas pressmeddelande om att svenskarna är massivt emot vinster i välfärden och Göran Hägglunds pressmeddelande om att han kommer på seminariet. Köp eller ladda ner boken här.

—

I 20 år har Sveriges politiker talat flitigt om valfrihet och mångfald i skola, vård och omsorg. Samtidigt som dessa marknader växer har mindre och nischade aktörer hamnat i kommunernas och koncernernas skugga. Menar politikerna allvar – att det behövs fler utförare, tjänster och inriktningar – är det tid att lämna retoriksalongerna och skapa förutsättningarna som gör mångfalden möjlig.

I dag släpps boken Välfärd bortom staten och kapitalet (Sektor3, 2012), där vi visar hur civila samhällets ideella äldreboenden, profilerade skolor och kooperativa vårdcentraler skulle kunna växa sig starka. Med innovationskraft och långsiktigt socialt ansvarstagande toppat med frivillig entusiasm skapar civilsamhällets entreprenörer värden som är viktiga och efterfrågade. De bidrar inte bara till att människor får fler och mer att välja bland i skola, vård och omsorg, de kan också utveckla och effektivisera välfärden i Sverige.

Men utan finanser för omfattande välfärdsprojekt blir ett större åtagande omöjligt. Angeläget är också att offentliga medel inte villkoras så att det kringskär civila samhällets omistliga roll som samhällskritisk opinionsbildare.

Bland de politiker och företrädare för civilsamhället vi intervjuat märks en vilja till handling, att skarpare politik behövs för att främja ideella aktörer i skolan, vården och omsorgen. En möjlig väg framåt kan då vara att:

1. Utöka avdragsrätten och tillgången till kapital

Ideella välfärdsaktörer lever i dag med en ryckig bidragspolitik och tillfälliga projektanslag dikterade efter politikers behov och välvilja. Ett företag kan starta välfärdsverksamhet med hjälp av miljonstöd från Almi företagspartner. Men en ideell organisation som vill starta en vårdcentral, ett äldreboende eller ytterligare en skola har inte mycket att hämta. Ökad access till investeringsfonder behövs om civilsamhällets sociala entreprenörskap bättre ska främjas.

Avdragsrätten för gåvor är en annan möjlighet. Den är i dag mindre omfattande än i många andra länder och styr dessutom till vilka organisationer avdrag får göras. Det ger filantroper, riskkapitalister och andra investerare svaga incitament till att stötta ideella verksamheter i välfärden. Viktigt är också att avdrag får göras för förebyggande verksamhet, inte bara för hjälpinsatser.

2. Mer flexibla upphandlingar

Den fasta kostnaden för att delta i upphandlingar är hög och därmed illa anpassad till ideella välfärdsaktörer. I de fall upphandlingar görs borde kommuner bättre utnyttja den möjlighet som nu finns att utgå från sociala kriterier. Upphandlare skulle också kunna ta hänsyn till hur organisationer återinvesterar sitt ekonomiska överskott och om de med frivilliga krafter ytterligare kan stärka de tjänster som utförs.

3. Värna civilsamhällets oberoende

Runt om i Europa syns samma trend: ideella utförare används i hög grad till att förverkliga politiska ambitioner. När tjänster beställs genom riktade projektanslag banar det väg för en likriktning bland de aktörer som tävlar om pengarna. Detta kan motverka nytänkande och sociala innovationer.

4. Utred ny bolagsordning för organisationer utan vinstsyfte

Redan nu går det att starta aktiebolag med särskild begränsning för utdelning av vinst, men denna möjlighet är det få som utnyttjar. Regeringen bör i en samlad analys av villkoren för välfärdsföretagande utreda en specifik bolagsordning för ideella organisationer. Här finns möjlighet att följa andra länder i att knyta flexiblare regler och skattelättnader till företagsformer som samlar organisationer utan vinstsyfte.

5. Formulera breda kvalitetsmått

Kvaliteten i välfärden behöver säkras, men detta är en komplicerad uppgift. Ökade krav på regleringar hotar att undergräva de valfrihetsreformer som genomförts. Ensidigt fokus på kostnadseffektivitet – och de förenklade sätt som i dag används för att mäta och jämföra – är dessutom en nackdel för ideella aktörer, som ytterst bör mätas utifrån sociala resultat snarare än ekonomiska bokslut. Men när alla aktörer ska tävla om finansieringen på basis av snäva kvalitetsmått och rigorösa kravlistor blir inte mycket av mångfalden kvar.

Civila samhällets aktörer kan spela en betydande roll i skolan, vården och omsorgen. Men i nuläget används deras potential knappast som den borde. De politiker som vill ha ökad valfrihet och mångfald har goda möjligheter att göra något åt det.

Anna Ardin
ansvarig för välfärdsfrågor på tankesmedjan Sektor3

Andreas Linderyd
doktorand på Handelshögskolan vid Åbo Akademi och Ersta Sköndal högskola

Johanna Rickne
fil dr i nationalekonomi och forskare vid Institutet för Näringslivsforskning