Gud klarar sig inte utan oss

23 november 2018 at 4:33 e m

Igår sa en pastor till mig att Gud klarar sig utan oss. I ett försök att förebygga den utbrändhet som skenar bland diakoner och pastorer. Vi är älskade oavsett vår prestation, vi är älskade bara i egenskap av människor, visst, det är helt centralt, men vi är också behövda.

Den gud jag tror på är ett barn som ligger värnlös i ett tillfälligt härbärge, en människa på flykt, en hemlös arbetare eller en svältande jemenit. Klarar sig Gud då utan oss? Kanske. Men eftersom vi ställt till det så att barnet ligger på härbärget, att mammon styr och världen brinner så innebär det ett minst lika starkt ställningstagande att inte göra något. Att låta status quo råda, att låta maktobalansen vara kvar.

Som diakon måste jag lova att stå på de förtrycktas sida. För mig är det exakt samma sak som att stå på Guds sida. Jag skulle nog formulera det som att Gud inte klarar sig utan mig. Eftersom Gud inte klarar sig, om jag väljer den andra sidan. Och även om ”Gud klarar sig” utan sin mänsklighet, så är det ju helt irrelevant. Gud blir meningslös för mig om jag inte finns. Gud blir meningslös för mänskligheten, om mänskligheten inte finns.

Gud är för mig i våra möten med varandra, de erfarenheter av kärlek som vi kan skapa i den här världen blir erfarenheter av kärlek. Att då separera handlingen från evangeliet, att säga att spela pingis med en ungdom (oavsett om vi lär henne bläddra i bibeln, oavsett om vi sjunger lovsång, oavsett om vi ber) per definition INTE är evangeliet, eller att evangeliet och pingisbordet vore två separata saker är en omöjlighet för mig i min tro.

Visa varandra kärlek, säger Jesus, och upphäver, eller sammanfattar åtminstone, alla andra bud. Att spela pingis är självklart inte kärlek heller, per definition, men det har stor potential att komma ganska nära. För jag tror inte att Jesus menar att vi ska känna romantiska känslor för alla jobbiga grannar och församlingsmedlemmar och medmänniskor, utan just att vi ska VISA kärlek. Att vi ska omsätta guds kärlek i handling, att vi ska göra saker för varandra, att vi ska ge varandra tid. Jag är övertygad om att Gud finns i oss och i våra bristfälliga försök inte ovanför oss eller oberoende av oss.

Vi blir självklart inte mindre älskade för att vi inte orkar allt, och vi kan självklart inte göra allt själv. Men vi kan bära världens lidande i våra hjärtan. Vi får dock inte tro att allt vilar på våra axlar. Det är inte bara något som bränner ut oss, det är också förmätet. Det är att tro att vi är Gud. Jag ber om sinnesro. Sinnesro att inte hamna i diket att jobba ihjäl mig. Men jag vill också varna för det andra diket, som jag känner är en mycket större risk för mig – att bli uppgiven, att det gör så ont att det är skönast att blunda. Blunda för min Gud som sitter och tigger utanför affären, äta chips när jag kollar på krig på teve och sen stänga av med den underbara känslan av att det inte är mitt ansvar, tycka att jag är för viktig för att spela pingis med en ungdom som vill vara med mig.

Att gud omsluter oss på alla sidor, att gud har all makt – men ändå är vanmäktig tycker jag förklaras bra i det fostret upplever i livmodern. Fostret är villkorslöst älskat, och kan inte göra någonting för att kvala ut sig från Guds kärlek, inte heller prestera sig till den. Den finns där på max. När vi då och då kan känna hur vi blir burna, kan känna kroppsminnena av att bli burna som barn, så tror jag att det är minnen av Gud. Och av hur modern gör allt för att barnet ska ha det bra. Men hon kan inte skydda oss från allt. Hon är hela vår värld, oavsett hur vi tror, men inte allsmäktig, inte ansvarig för det onda som ändå tränger igenom.

Efter livmodern föds vi dessutom. Vi föds ut till en värld av synd, vi kommer ut och börjar käka de där äpplena och tar så på oss inte bara makten utan också ansvaret. Att bli vuxen handlar om att ta ansvar. Vi ska sträva efter att ta emot Guds rike som ett barn, men eftersom vi inte kan det, varken personligen eller som mänsklighet, så måste vi ta ansvar. Som Guds enda händer i den här världen så hänger en hel del faktiskt visst på oss, och det borde oroa oss. På samma sätt som vi inte finns utan våra föräldrar behöver de oss, ju mer åren går. Det är ofta så att de faktiskt inte ens klarar sig utan oss. Vi är sända och kallade och behövda.

Handlingen är ett svar eller konsekvens av att vara älskad är viktig, det är den förekommande nåden (enligt metodismen). Men den fullkomnande nåden kommer med att ikläda sig Kristus, som Paulus skriver – att älska tillbaka. För att den kärleken i sig fullkomnar, inte för att vi får någon slags straff om vi inte besvarar kallelsen.

För mig var insikten om att ignorera signalerna faktiskt inte dövar ångesten/det dåliga samvetet utan att de som funkar snarare är att rationellt titta på dem och resonera med gud vad de innebär, vilken som är min lilla del av lösningen. Att det inte är meningen att jag ska ta mer än jag kan bära – men inte heller mindre.
Om Gud inte behöver är det nära till hands att tänka att Gud inte finns, för då finns det andra som behöver mig som jag kan ägna min tid åt. Men arbetet blir då mycket mer tröstlöst, och enormt mycket mer stressande. Det är liksom den stora insikten för mig när jag hittade till Gud över huvud taget, att det jag gör passar in i en stor plan, att vår vilja och våra val är viktiga för Guds rike. Men att det inte står och faller med oss. Det hänger inte på mig, det hänger på Gud.

Entry filed under: politik.

Det finns viktiga saker vi kan göra för Jemens barn


Twitter

Kategorier


%d bloggare gillar detta: