Folkrörelse eller civilsamhälle

Då och då lyfts fortfarande kritik och en bitterhet mot att begreppet ”civilsamhälle” anses ha ersatt begreppet folkrörelse i politiken. Mest från folk födda före andra världskrigets slut, men även från yngre, dock i mycket hög utsträckning socialdemokrater. ”Det skaver” menade en ung progressiv s-student igår.
Det skavde en del för mig också tidigare. Men faktum är att civilsamhälle är inte samma sak som folkrörelse. Det finns en massa nya, och nya sorters, såväl som gamla, ideella föreningar, protesterande nätverk, icke vinstdrivande organisationer, idéburna, religiösa, värdebaserade, kooperativa och välgörande (!) initiativ och rörelser som inte ser sig själva eller enligt de gamla definitionerna kan kallas folkrörelse. Det finns en organisationsmaktordning där de som idag anser att de är folkrörelserna, och inte gillar dessa rörelser (känner konkurrens?) i hög utsträckning är stelnande, institutionella, företagifierade och gammelkooperativa som inte vill släppa in dem som organiserar sig på nya sätt, slår underifrån eller inte har pengar. 
Så jag har accepterat ordet och arbetar för att det ska fyllas med rätt innehåll. Nyliberaler & kristdemokrater må ha velat ändra ord för att svänga samhället, men det har inte funkat. Civilsamhället är en kraft för stark gemensam välfärd och för starka fristående röstbärare, det är en sektor som kämpar och lyckas att svänga parlamentarismens inneboende konservatism, centralisering och stelbenthet till ett frihetligare samhälle. 
När jag började lära känna det myller av kraft som kallar sig själv civilsamhället så insåg jag att skavet trots allt var rätt obefogat. Civilsamhället har snabbt reclaimat ordet, det var aldrig det nyliberalerna ville, och kommer inte bli, även om socialdemokratin inte heller kan styra över det. Och det tror jag vi ska va väldigt glada för!