Alliansens plan gick i stöpet
4 december 2014 at 4:02 e m 1 kommentar
En rad av mina borgerliga vänner hävdar nu att det alliansen gjorde var att ta ansvar. Ansvar för att få igenom sin politik till varje pris eftersom väljarna röstat på dem för att göra det.
Visst, det kan ju låta logiskt. Men det finns en parameter som inte hänger ihop med resten. Och det är Reinfeldts löfte om att inte samarbeta med fascisterna. Denna parameter gjorde att man inte gick fram med ett regeringsalternativ eller en egen statsministerkandidat. Trots att man ju även där lovat sina väljare att man skulle göra detta. Men de hade satt en begränsning för sig själva: inte till vilket pris som helst, inte till priset ”allt ljus på SD”. Men något ändrades en tid efter regeringsbildningen. Alliansen började ångra att man gett bort för mycket makt pga denna princip. Och på exakt samma sätt som Kent Persson gjorde i Örebro (och sedan förlorade extravalet där med jordskredssiffror) så började m-alliansen att snegla på möjligheterna att ändå bilda regering. Peter menar att Alliansen hade en plan:
- Släpp fram Regeringen Löfven
- Vägra prata om budgeten, vägra förhandla
- Chansa på att SD hatar S/MP mer än borgare
- Fäll Löfvens budget med hjälp av SD
- Löfven avgår
Och då menade Peter att fortsättningen var:
a) Talmannen frågar M om de vill ha statsministerposten
b) M-alliansen accepterar och regerar i minoritet med stöd av SD
Men det fanns åtminstone ett alternativ till. Ett som verkar väldigt likt det som hade hänt om alliansen hade sagt ja redan på punkt 2 ovan. Men är annorlunda, eftersom alliansens förhandlingsläge är starkare nu när de visat att de är ok med att glänta på fascistdörren om de inte får som de vill:
a) Talmannen frågar S om de vill ha statsministerposten
b) Löfven bildar en ren S-regering och gör det mesta alliansen (i grupp, eftersom de nu tydligen inte är fyra olika partier med egen integritet) kräver.
Men ingen av dessa planer blev av. Löfven gjorde det borgarna inte hade förväntat sig.
Om man ska tro Björklund så väntade de sig någon form av lotteri där man högsta vinsten var att landet skulle styras av ens egen budget. De hade helt enkelt glömt att det fanns ett fascistiskt parti i riksdagen, som jobbade för att spela ut de andra partierna mot varandra. Nu var det enbart budgeten det gällde och så skulle det klunsas om vem som skulle få bestämma.
Förresten så tror jag att FP har stora möjligheter att bli större än M – om de illa kvickt byter partiledare.
Och förresten 2: skönt och jävla obehagligt på samma gång hur tydligt SD nu visat sin hand. Det finns EN enda fråga som avgör ALLT annat. Och ni vet vilken. Dessutom har de visat att de faktiskt är helt beredda att gå i Mussolinis fotspår även strategiskt. Demokratin och dess ”praxis” är bara värt något så länge den gagnar ens syften. Att använda demokratin för att förstöra den.
ardin.se 
1.
Lantis | 5 december 2014 kl. 12:43 e m
Problemet är inte SD. Det verkliga problemet är att socialdemokraterna vill att allting skall vara som förr och det blir det inte eftersom alliansen har bildats och väljarna har gjort SD till ett stort parti i riksdagen. Löfven vågar inte överge moderaterna som den stora fienden och därför försöker han splittra alliansen, vilket naturligtvis skulle hjälpa socialdemokraterna. Sedan har han valt mp som sin partner och då blir socialdemokraterna bortvalda av alla som misstror mp och det är många. Således är den svenska riksdagen i ett låst läge. Det som behövs är att man söker efter ärligt menade möjligheter att samarbeta och att partierna slutar att lurpassa på varandra. Varför kan de inte samarbeta med SD? Jag förstår inte varför gamla synder är viktiga när det gäller SD medan Löfven kan avfärda kritiken av att en knarksmugglare blev anställd i regeringskansliet. Detta trots att SD medlemmars gamla synder ligger decennier bak i tiden medan knarksmugglingen skedde för två år sedan. Om vi inte skall ha ”livstidsstraff” i Sverige som Löfven sade, ska vi då svartmåla SD för några medlemmars gamla ungdomssynder. Nu anser jag inte att samarbete med SD är lösningen på den uppkomna krisen i riksdagen. Det är de ”gamla” partiernas låsningar som är det verkliga problemet och dessa låsningar måste lösas upp. Jag hoppas på ett samarbete mellan hela alliansen och socialdemokraterna. Detta skulle ge oss långsiktiga lösningar som är bra för Sverige och vi skulle säkerligen slippa de mest extrema inslagen från respektive gruppering.