Dags att sluta lägga vikten vid kritik mot den som gör nåt

28 juni 2014 at 10:24 e m 1 kommentar

Jag vill inte höra en enda gång till att de som gör nåt åt fascismen ska sluta med det för att inte ”ge den vatten på sin kvarn”, ”stärka den genom att de framstår som underdogs” etc från folk som inte själva gör nåt.

INTE EN GÅNG TILL! Ok?

Jag tycker att det är jävla dumt att slåss och kasta sten & skit (som tydligen hände en gång på 00-talet) och jag undviker gärna rasisternas budskap helt och hållet hellre än att stå och lyssna med ryggen emot, men det finns ingen som helst proportion till hur dumt jag tycker att det är att sprida fascism och nazism.

Protestera mot dåliga metoder genom att göra nåt bättre själv, och bara lägg av att lägga mer vikt vid att trasha andra antirasister än att göra nåt åt grundproblemet.

Likgiltigheten är fascismens största vän och engagemanget dess största fiende. Att försöka göra nåt är bättre än alternativen.

Eller har alla bara missat historieundervisningen i skolan? Har ni missat Europas 1900-talshistoria? Har ni missat att nazisterna tog makten med demokratin som verktyg? Har alla missat att Hitler såg sig, inte bara som übermensch, utan också som en stackars motarbetad underdog ända till det absoluta slutet?

Entry filed under: politik. Tags: .

Sverigetaxiförare som skriker hora Ett förslag på hur Löfven hade kunnat formulera sig istället

1 kommentar

  • 1. Andreas Larsson  |  29 juni 2014 kl. 3:57 f m

    Tyvärr måste jag säga att detta blogginlägg innehåller flera bristande resonemang.

    Till att börja bör man fråga sig om målet är att stoppa fascismen eller om målet är att engagera sig mot fascismen. Dessa saker är inte nödvändigtvis samma sak. Det kan till och med vara så att de står i konflikt med varandra.

    Vill man stoppa fascismen så behöver man först förstå dess orsaker. Därefter kan man leta efter lösningar. I det arbetet så är det viktigt att göra en konsekvensanalys så ens lösningar inte har några negativa bieffekter.

    Problemet är att många som engagerar sig mot fascismen gör det på känslomässig grund. De analyserar inte vad fascismens orsaker eller konsekvenserna av det egna handlandet. Därmed blir engagemanget i sig överordnat målet eftersom det blir svårt att uppnå målet utan en god analys.

    Det är till och med så att ens känslomässiga engagemang kan hindra en från att uppnå målet. Ett välkänt exempel från retoriken är när man går till angrepp på sin meningsmotståndare vilket då kan leda till att denne hamnar i en offerroll som åhörarna fattar sympatier för. Det är därför man inom retoriken sällan förespråkar angrepp, dessa är nämligen för det mesta kontraproduktiva. Ett klassiskt exempel i svensk politik är valet 1976 då Palmes angrepp på Fälldin fick en avgörande andel av svenska folket att känna sympatier för Fälldin vilket i sin tur bidrog till att S förlorade valet.

    Ett mer närliggande exempel kan vara järnrörsskandalen, trots en rejäl bredsida från media så gick SD starkt framåt i opinionsundersökningarna. Det finns nämligen en till faktor som är viktig att känna till: vem som angriper någon. Har åhörarna lågt förtroende för den som säger något så ökar risken för att åhörarna tar ställning för den angripne enligt tankesättet ”fiendens fiende är min vän”. Det svenska folket har ganska lågt förtroende för journalister och det gäller speciellt Aftonbladet samt Expressen. Därmed är risken för en kontraproduktiv effekt större när dessa tidningar attackerar någon.

    Men man får inte heller glömma att angrepp även stärker de egna leden, i rörelser som bygger på solidaritet med idéer (exempelvis politiska partier) så är detta tydligt. Samtidigt kan denna solidaritet förblinda vilket gör att man inte inser hur andra uppfattar det budskap som man själv gillar eller ogillar. Därför kan det vara svårt för många politisk engagerade att se den kontraproduktiva effekten av ett angrepp. Man är för solidarisk med sitt egna perspektiv att man glömmer att tillämpa kritiskt tänkande.

    Sammantaget innebär det att angrepp tenderar att vara polariserande, dvs de gynnar både de egna leden och den som angrips. Det är också den utveckling vi sett i Sverige kring exempelvis invandringspolitiken.

    Om jag återgår till fascismen så måste jag tyvärr säga att likgiltighet inte nödvändigtvis behöver vara fascismens ”största vän”, så länge som ett kontraproduktivt engagemang finns så kan det vara värre än att inte göra något alls. Om fokus förändras så engagemanget inriktar sig på rätt saker så är det dock en annan sak men det kräver sannolikt att engagemanget inte är för starkt grundat på känslor. Annars är det svårt att ha ett kritiskt förhållningssätt till engagemanget och utan det blir det svårt att hitta bristerna och utveckla engagemanget.

    Utöver det så kan ett engagemang vilseleda många människor. Min hypotes är att det är vad som sker i hela mediasverige. Vi har ett engagemang mot rasism och främlingsfientlighet som är för känslomässigt och därför fokuseras det knappt på de riktiga lösningarna.
    För att göra en god analys så behöver man nämligen lägga känslorna åt sidan men det är antagligen relativt få i dagens samhälle som har tränat upp den förmågan.

    När det kommer till ditt historiska perspektiv på slutet så bör man tänka på att världen har förändrats, sedan Andra världskriget har vi genomgått stora förändringar i och med globalisering, privatisering, rationalisering, internationalisering, EU, mångkultur, urbanisering, segregation, tekniska framsteg, miljöutmaningar, osv. Vi har inte samma värld idag som på 30-talet. Likheten är att vi då som nu har en politisk och ekonomisk kris i Europa samt att främlingsfientligheten växer. Däremot finns det många olikheter. Vi har inte något land som har ett stort orimligt krigsskadestånd att betala eller som tvingat avsäga sig landmassor och därmed splittrat delar av folket. Vi har inget land som utan att ljuga kan peka på sina grannländer och säga att de gör det svårt för medborgarna. Det närmsta man kan komma Nazityskland är idag Ryssland som utsätts för press från USA och EU samtidigt som det finns en stark militär, en starkt militär samt ett intresse i att ha geografiska buffertzoner.

    Om man begränsar sig till EU så har vi helt enkelt en annorlunda situation än under 30-talet. Den politiska kartan har också ritats om. Många av de traditionella partierna har flyttat sina positioner från väljarna. De är exempelvis mycket mer EU- och invandringsvänliga än vad medborgarna är. När medborgarna känner missnöje med EU så har de få partier att rösta på. Här liksom i invandringspolitiken så är det de högerextrema partierna som vinner rösterna. Det saknas helt enkelt några andra alternativ om man vill rösta mot EU eller för en minskad invandring. Faktum är att många EU-medborgare faktiskt är kritiska till EU och invandringspolitiken men genom att inte erbjuda ett sådant alternativ har de traditionella partierna lämnat fritt spelrum för de högerextrema partierna.

    Med det sagt så är det viktigt att poängtera att dagens högerextrema partier i många fall är mildare än vad som fanns på 30-talet och det är inget självklart att vi kommer att se något som liknar Nazityskland även om något högerextremt parti kommer till makten. Risken finns visserligen att det blir en obehaglig utveckling och de bör vi vara vaksamma på. Men det viktiga är att förebygga en sådan utveckling och det viktiga är att övriga partier, både i Sverige och EU, faktiskt ändrar sin politik. Exempelvis integrationsproblemen måste lösas och det utan att det skapar undanträngningseffekter på arbetsmarknaden. Bostadsbristen måste lösas. EUs ekonomiska politik måste bli bättre. Den tillväxtberoende samhällsekonomin måste ifrågasättas. Så länge som ens stor andel av väljarna betraktar samhällsutvecklingen, EU och invandringen som något negativt så kommer främlingsfientligheten och fascismen att växa. Grundproblemet finns i samhällssystemen och den politik som ligger bakom dem, det är där engagemanget bör fokusera.


Twitter

Kategorier


%d bloggare gillar detta: