Härskarteknik att kräva engagemang mot vänstervåld
8 april 2014 at 12:10 f m 3 kommentarer
På frågan om vad som är det civila samhällets största utmaning svarade jag nyligen på en konferens ”krossa fascismen”. Och reaktionerna lät inte vänta på sig, flera av de andra konferensdeltagarna uttryckte sitt missnöje med den ”ensidiga” fokuseringen på högerextremismen. Även AFA och reclaim the streets (sic) måste i så fall adresseras.
Samma sak hände min ledarskribentkollega på Gotlands tidningar, Sara Abdollahi, som skrev en debattartikel om att inte ge mer utrymme till extremhögern och dess våldsverkare. En läsare skickade då ett mejl till chefredaktören: ”skall hon vara trovärdig måste man även fördöma det som vänsteraktivister gör eller är det OK att ändamålen helgar medlen bara man är vänster”.
Om jag kritiserar nazistvåldet, så kommer genast ett ”men varför säger du inget om vänstervåldet?”. När jag oroar mig för den växande fascismen så ligger där strax ett ”men extremvänstern då?” som ett brev på posten eller mer bokstavligt talat, som ett mejl i inboxen. Men ärligt talat, varför ska man ta avstånd från vänstervåld, supportervåld, butiksrån, mobbing på skolgårdar eller vad som helst som är dåligt när man pratar om den växande fascismen?
Det finns en stark vilja att missförstå varandra i debatten om fascismen, så för att vara väldigt tydlig: jag tycker inte alls om vänstervåld, supportervåld, butiksrån eller mobbing på skolgårdar. Och jag har all respekt för dem som väljer att försöka göra något åt dessa problem. Men att lägga ansvaret för saker som dessa på oss som engagerar oss mot högerextremism är ingenting annat än en klassisk härskarteknik.
Det är en härskarteknik som brukar användas mot folk som engagerar sig över huvud taget. ”Varför engagerar du dig för djuren när det finns hemlösa?” ”Varför engagerar du dig för hemlösa knarkare i Sverige när det finns hemlösa barn i Afrika?” Och så vidare. En dubbelbestraffning och ett ständigt krav på mer engagemang av de engagerade, ofta formulerat av personer med mindre engagemang. Men det som oroar mig är att denna härskarteknik blivit legio i debatten just när det gäller det växande högerextrema våldet. Det är falsk balans.
Så att vi har det klart för oss: under de senaste tio åren har 14 av 14 politiskt motiverade mord och dråp i Sverige begåtts av högerextremister. Det vi behöver just nu är mer engagemang mot fascismen, inte mer dubbelbestraffning av dem som engagerar sig.
Lästips
Läs Margareta Flygt om skrämmande likheter med dagens Sverige och vad som hände 1980 i Bayern.
Läs också etikforskaren Ann Heberlein om uppsåt borde vägas in när vi bedömer våld ”Det är inte frihetskämparnas och antifascisternas våld som är problemet. Problemet är förtrycket och fascistiska ideologier”.
På radio idag hörde jag förresten att en staty med arbetsnamnet ”Civilkuragets moder” ska resas över Danuta Danielsson, kvinnan som 1985 slog en jeansklädd nazist i huvudet vid en demonstration i Växjö. På nyheterna strax efter meddelades att Irene Matkowitzc som kastade en tårta på Jimmie Åkesson dömts att betala hans kemtvätt, som han uppger kostar 3 000 kronor för byxorna och 2 000 för kavajen. Fascisterna klär sig dyrt nuförtiden.
Denna text publicerades på Sverige mot rasism den 7 april.
Entry filed under: antimuslimism, politik, rasism. Tags: härskartekniker, våld.
ardin.se 
1.
Ygg | 8 april 2014 kl. 10:30 f m
Nej, det är inte härskarteknik. Dubbelbestraffning handlar om att man utsätts för ett val där man måste välja det ena och sen blir bestraffad för att man inte valde det andra. Det hade alltså stämt om man endast kunde välja att ta avstånd från ett sorts våld.
Ordet du söker är argumentationsfel.
2.
Anna Ardin | 17 april 2014 kl. 6:07 e m
Nej, ordet jag söker är dubbelbestraffning. Engagerar du dig för hemlösa får du höra att du borde engagera dig för Afrika, men engagerar du dig för Afrika så är det också fel. Damned if you do, damned if you don’t. Du blir bestraffad/ifrågasatt/kritiserad hur du än gör, inte nödvändigtvis av exakt samma personer, och det behöver inte heller vara de som dömer dig som satt upp alternativen, men just i det sammanhang där jag använder ordet dubbelbestraffning så menar jag dubbelbestraffning.
3.
ingeborgsjon | 9 april 2014 kl. 12:08 e m
Det kanske är så att vissa använder härskartekniker men det lär bevisas för att det inte ska bli en form av misstänkliggörande som förstör den sakliga debatten.
Oavsett förekomst av härskartekniker så bör man titta på orsakssambanden och mänskliga beteenden. Det finns exempelvis en god grund för uttrycket ”våld föder våld”. Huvudtesen i Bergers och Luckmanns The social construction of reality är att vår mellanmänskliga interaktion och språk skapar verkligheten. Det betyder exempelvis att vi inte kan använda våld för att bekämpa våld eftersom våldet i sig legitimerar våld. Vi kan inte heller bekämpa rasism om vi använder oss av samma språkbruk och argumentationsfel som rasismen bygger på.
På vissa sätt är det tyvärr så att den antirasistiska rörelsen göder den rasistiska rörelsen och därför är det viktigt att diskutera hur de påverkar varandra.
Kan det vara så att kampen, känslorna och visionerna blivit viktigare än resultatet?
Andra viktiga faktorer som redan de gamla grekiska filosoferna kände till är att angrepp kan leda till att man känner sympati för offret samt att många lätt faller in i tankesättet ”fiendens fiende är min vän”.
Det kan mycket väl vara dessa faktorer som gör att SD växer när de angrips. Speciellt när de angrips av journalister, politiker och aktivister (då förtroendet för dessa grupper är relativt lågt hos många medborgare).
Baserat på dessa perspektiv anser jag det är viktigt att dels förstå att alla typer av angrepp kan göda högerextremismen. Man kanske inte alltid behöver lyfta vänstervåldet till diskussion men en antirasistisk rörelse som anser att olika former av angrepp är lösningen behöver tänka om.
Man bör även tänka på att högerextremismen i sig är ett symptom på brister i samhället. Vill man minska högerextremismen handlar det därför om att åtgärda bristerna framför att gå till ett känslomässigt – och sannolikt kontraproduktivt – motangrepp.
Jag bråkade själv med nynazister för runt 15 år sedan. Men efter det insåg jag allt mer att det inte var så produktivt. Jag tror idag mer på Soran Ismails perspektiv: prata med de högerextrema och försök förstå hur de tänker. Lösningen på högerextremismen är antagligen ungefär densamma som lösningen på integrationsproblemen: ge människor möjligheter.
Tyvärr har båda blocken i växande grad misslyckats med att ge människor möjligheter och därför står vi där vi är idag. Det största ansvaret för högerextremismen ligger hos de regeringar som haft makten sedan 60-talet. Det som saknas i politiken är självkritik. Vi behöver partier som erkänner sina misslyckanden och brister för att sedan åtgärda dem.