Antirasismen behöver mer reformism

Erik Ullenhag höll ett antirasistiskt tal på en konferens för en tid sedan. Och jag tyckte att det var bra. Och jäklar vad sura folk blev på mig! Visst kan man förvänta sig mer än klyschor av en minister, visst kan man hoppas på skarpa uttalanden mot partikollegor som vill locka röster med rasistiskt valfläsk och visst är det legitimt att kritisera att det inte går så bra med det antirasistiska arbetet för regeringen. Men talet var faktiskt i rätt riktning, och det tycker jag att man ska ge karln cred för. Men varför blev folk sura på mig? Jag tror att det handlar om en konflikt mellan reformism och absolutism…

Tanken att engagera mig politiskt i Feministiskt Initiativ eller Vänsterpartiet istället för inom Socialdemokraterna har slagit mig ganska många gånger när jag blivit besviken på ställningstaganden mitt partis ledning gått ut med. Inte minst under det senaste året i frågor om antirasism och andra jämlikhetspolitiska sakfrågor. Men gång på gång har jag ändå landat i att stanna kvar inom S.

Jag kan inte förneka att partiledningen inte alltid gör det enkelt för mig att förklara mig eller att stå för mitt beslut. Men det handlar i grunden om en politisk metod som jag håller så högre än alla politiska sakfrågor. Och det är reformismen.

Reformismen för mig innebär att bedöma alternativen utifrån riktning istället för exakt innehåll, att vilja verka för reformer istället för att tala om absoluter. I grunden handlar det om att välja reformistiska istället för revolutionära ställningstaganden, trots att ens bästa stämningars längtan kanske egentligen hade velat se revolution, nu. ”Det reformistiska partiet gör en analys av situationen och bryr sig om i vilken riktning man rör sig. Från det sämre till de bättre alternativen, om än de ännu inte är fullkomliga”, som socialdemokraten och teologen Anna-Karin Hammar formulerat det. Absolutism är alltså en lära som hävdar att det finns absoluta eller objektiva sanningar. Och som debattstil innebär absolutismen att det är viktigt att vara ”renlärig” och uttala sig om absoluta slutmål på ett stringent sätt, medan reformister snarare väger konsekvenserna av politiska beslut och handlingar utifrån var det aktuella samhället befinner sig just nu.

Absolutistiska antirasister kan döma ut människors hela politiska person på grundval av enskilda brister, medan reformister avgör åsikters legitimitet och personers strävan utifrån om de bidrar till förbättring eller försämring av den rådande situationen. Exempel: Att Abraham Lincoln faktiskt stred för att avskaffa slaveriet blir mycket mindre värt eller rentav värdelöst när en absolutist får veta att Lincoln ansåg att svarta och vita även efter slaveriet skulle tillhöra olika ”raser”. Och att Ellen Key på sin tid tog mycket skit för att förändra könsroller och ojämlikhet, att hon i sin kontext rentav ansågs ”sedesupplösande”, spelar för en absolutistisk feminist ingen roll, utan kallar henne likafullt för sexist när utvalda ställningstaganden mäts med 2014 års måttstock.

På samma sätt som det är lättare att svänga en liten motorbåt än en stor färja så är det lättare att få genomslag i ett litet parti än i ett stort. Men om målet är att alla ska med, så behöver man en skitstor båt. Jag vill inte hävda att varken F! eller V är absolutistiska partier, men jag tror att S har större potential att driva omdaningen av samhället när S-skutan är på rätt (om än långsam) kurs. Och jag värderar att få rätt i långa loppet högre än att ha rätt för stunden. På samma sätt som historiska personer som Lincoln och Key bör bedömas och berömmas för de stora samhällsförbättringar de var drivande i att få till stånd, så bör vi i högre utsträckning bedöma och berömma varandra utifrån om riktningen är rätt.

För det sedelärande i den här bloggposten är knappast någon slags valpropaganda för att ni ska rösta S. Min poäng är att den antirasistiska rörelsen behöver mer av reformismen som metod. Jag skulle gärna se mer överseende med ofullkomligheter och klavertramp, bristande analyser och långsamhet och uppvärdering av nåt så bespottat som god vilja.