Bengt Göransson förklarar skillnaden mellan att säga medborgare & skattebetalare

6 juli 2013 at 9:34 f m 7 kommentarer

När Jonas Sjöstedt höll sitt tal i Almedalen i förrgår talade han flera gånger om skattebetalarna, att det var skattebetalarnas pengar som förskingrats när M sålde en vårdcentral med ett värde på minst 20 miljoner för 700 tusen till exempel.

Visst har han rätt i att pengarna förskingrats, och att det är en stor skandal. Och det jag säger nu kan verka tramsigt, men det finns en fälla som jag tycker att Jonas föll i. Jag håller nämligen inte med honom om att pengarna var just skattebetalarnas. Nej, pengarna är alla medborgares. Det var mina pengar som jag har rätt att besluta över i det landsting som är mitt – som medborgare.

”En lek med ord” påstod någon på twitter. Och det är något som återkommer när man vill varna för ett skifte i språkbruket. ”Man ska inte tänka för mycket” är ett besläktat uttryck man brukar höra om man vill analysera konsekvenser av en förändrad retorik. Som om det politiker säger inte spelar roll. För det, mina vänner, vill jag berätta för er att det gör.

Moderaterna har mycket medvetet arbetat för att förändra språkbruket i det politiska samtalet. De säger “skattetryck” istället för “skattenivå”, för att få oss att associera skatt med något kvävande och har skickat ut listor till lokala företrädare om hur de bör använda orden. Det är politiskt vilka ord vi använder, och ja, ordvalet är ett verktyg för politisk påverkan som syftar till att nöta in en verklighetsuppfattning utan att den ifrågasätts.

I augusti förra året publicerade jag en artikel med utdrag från texter, främst ur hans bok ”tankar om politik” av förre kulturministern Bengt Göransson, när jag var redaktör för ledarsidan i Gotlands folkblad. Då för att förklara för den C-märkta ledarskribenten att ord spelar roll. Men eftersom jag inte hittar den på helagotland.se och den fortfarande är relevant så publicerar jag den igen här!

”Det är bra att många är engagerade i viktiga och svåra frågor om sjukskrivning och arbetsförmåga. Ytterst är frågan närmast existentiell: vem ska förväntas försöka försörja sig själv? Och vem ska vi försörja gemensamt?”

Så inledde socialförsäkringsministern Ulf Kristersson (M) en artikel i Svenska Dagbladet där han kritiserade sina kritiker. Sjukskrivning och sjukförsäkring ses inte i den sjukes perspektiv, utan i skattebetalarens. Så lämnar han ytterligare ett bidrag till samlingen av exempel på den råa och cyniska människosyn som blir konsekvensen av att politiken inte längre representerar medborgarna utan bara skattebetalarna.

Det politiska språket förändras, ofta utan att man lägger märke till det. Begrepp försvinner, andra nyskapas, och inte sällan innebär de nya begreppen dramatiska förändringar i politikens innehåll. Numera säger de som har politiska uppdrag praktiskt taget aldrig att de företräder medborgarna. De representerar istället skattebetalarna, och så säger företrädare för alla politiska partier. De säger det för att i tider då allt större vikt lagts vid samhällsekonomin visa att de tar ekonomiskt ansvar, att de inte slarvar bort de skattepengar som anförtrotts dem. Problemet är bara att det ändrade språkbruket markerar en helt ny syn på den politiska uppgiften.

Fundera ett ögonblick på begreppet medborgare som betyder något helt annat och mycket mer än det numer oftare använda begreppet skattebetalare.

Medborgaren har ett ansvar för sin del av samhället medan skattebetalaren i första hand ses som och ser sig som köpare av nyttigheter som tillhandahålles av samhällsapparaten. Skattebetalarens fokus är den egna personen, medborgarens perspektiv måste omfatta alla. Den som i sitt politiska uppdrag representerar medborgaren säger till den som inte kan gå: Det är mitt uppdrag som din företrädare att försöka medverka till att du får en fungerande rullstol. Representerar han skattebetalaren säger han istället: Hur mycket kan man egentligen begära att en vanlig skattebetalare ska betala för att du ska få en ny rullstol? Så öppnar man för en ny och helt annan, osocial människosyn.

I ett välfärdssamhälle – och ett där verklig demokrati råder – måste man lära sig att se andra som sina medmänniskor, inte som försörjningsobjekt eller produktionsfaktorer.
Bengt Göransson

Entry filed under: jämlikhet, politik, välfärd. Tags: , , .

Sorgligt bra bror grillar Ullenhag ”99% av all offentligt betald kultur är skit”

7 kommentarer

  • 1. Tobbe  |  6 juli 2013 kl. 12:14 e m

    Tack för att du tog upp detta. Ord är viktiga. Uttrycket ”skattebetalarnas pengar” används numera ofta i nyhetssändningarna i TV. Man måste vara alert på dessa språkförvrängningar. Tycker att borgarna varit obehagligt effektiva i detta.

  • 2. Anders Nilsson  |  6 juli 2013 kl. 7:05 e m

    Göransson om självklarheter. När man ser sig som skattebetalare
    är då man ser slöseri och korruption i off. sektor. Medborgare
    är man samtidigt, förstås, och då beredd att betala skatt för offentliga tjänster.

  • 3. Christine Keffel  |  7 juli 2013 kl. 11:20 f m

    Detta skrev jag i Örebro ETC för några veckor sen.
    http://orebro.etc.se/debatt/vi-och-de-andra

  • 4. Dryga Lisa  |  7 juli 2013 kl. 12:46 e m

    Göransson har rätt. Kom ihåg.

    – ALLA medborgare är INTE skattebetalare!
    – ALLA skattebetalare är INTE medborgare!

    Det är INTE ALLA som betalar skatt i Sverige men skatteintäkterna spenderas enligt politiska beslut på ALLA MEDBORGARE. Och så har det varit i alla tider.

  • 5. Maria  |  7 juli 2013 kl. 5:11 e m

    Håller helt med Tobbe!

  • 6. Oscar Peterson  |  7 juli 2013 kl. 6:57 e m

    Fast man kan väl med fog påstå att alla i Sverige, utom kanske spädbarn, betalar skatt. MOMS, kallas det.

  • 7. Emilie S  |  7 juli 2013 kl. 10:51 e m

    Fast ”medborgare” kräver medborgarskap… Det exkluderar asylsökande, papperslösa, osv. Det är ett begrepp som inkluderar och exkluderar. Och som bekant gäller mänskliga rättigheter bara de som har medborgarskap någonstans…


Twitter

Kategorier


%d bloggare gillar detta: