Förklaringen till mitt ”märkliga beteende” i debatten kring Omar Mustafa

Anna B blockade mig på facebook efter denna konversation.

Jag har vid väldigt många tillfällen i de senaste dagarnas debatt anklagats för att bete mig märkligt. Att vara ”inkonsekvent” som försvarar både kvinnors, homosexuellas, judars och muslimers rättigheter.

”Den märkligaste i den här debatten är Anna Ardin”

Jag har i kommentarer på bloggar, på twitter och i mejl kallats korkad, naiv, ”så nära idiot man över huvud taget kan komma”, muslimälskare, nigger lover, inte socialdemokrat, inte mänsklig, antifeminist, hemsk, vidrig, sjuk i huvudet och så vidare. Nima på Nordic dervish kallar mig ”sosse bortom räddning”. Människor har blockerat mig på facebook, tagit avstånd från mig och jag märker hur jag hamnar ute i kylan i olika sammanhang.

Så nu tänkte jag berätta varför jag beter mig så ”märkligt” som att försvara Omar Mustafa.

När jag var liten…

När jag gick i lågstadiet så ritade en kille en bild på en gris. Han skrev den mobbade tjejens namn på bilden och skickade runt den i klassen. Folk fnissade och skickade vidare. Jag protesterade inte. Jag berättade inte för läraren. Jag sa inte till killen att han var taskig. Killen som ritade bilden var tuff, tjejen som kallades grisen hade fula kläder, ”konstiga” föräldrar och inga kompisar. Jag minns hur jag övervägde risken för att tappa social status. Det var viktigt att hålla sig väl med de tuffa, annars kanske man själv blev mobbad. Om man höll god min kanske man själv skulle kunna stiga lite i rangordningen. Det är snart 30 år sedan och det plågar mig ännu.

Vid ett annat tillfälle på mellanstadiet var det en tjej som kallades kanin. ”Jag ska sparka in dina jävla kanintänder” var en mening som upprepades ofta i klassen. Det var ett hot hon fick leva med, för hon hade faktiskt stora framtänder. Jag sa inget, jag var med henne ibland, jag var schysst. Men en gång tog min boll på gympan. Jag blev sur på henne, men hon fortsatte retas. ”Ge mig bollen annars ska jag sparka in dina jävla kanintänder” sa jag. Meningen låg så bra i munnen. Den var så lätt att säga. Att jag också sa den spelade väl inte så stor roll när hon fick höra det så ofta. Men hon blev alldeles kall. Ingen av oss ville ha bollen efter det. Jag hade lika gärna kunnat slå henne i magen, och det kanske hade varit bättre. Jag tror aldrig att jag sa förlåt.

Jag höll alltså tyst och räddade min egen position i klassen när någon blev mobbad. Jag sa till och med själv taskiga saker till en som låg underst, jag hakade på i drevet. Människor hamnade under i rangordningen för att de var fattiga, hade en ensamstående mamma, en arbetslös pappa, var tjocka, hade glasögon eller var med i Jehovas Vittnen.

Jag har ångrat det där så himla mycket, och varit ledsen över vilken feg liten skit jag var.

Sen hände samma sak mig

För tre år sedan blev jag utsatt för ett övergrepp. Tidigare åsiktskamrater, politiska motståndare, Sverigedemokrater, antifeminister, judehatare, killens kompisar & mamma bestämde sig snabbt för att det var något skumt. Att jag ljög. Att förövaren var oskyldig. Den ena märkliga historien efter den andra radades upp i en gigantisk folktribunal med anonyma domare och vittnen som gissade hejvilt.

Saker jag sagt i andra sammanhang togs upp som svar på helt andra frågor. Allt jag eller någon som kunde antas stå mig nära sagt som kunde vrängas till min nackdel togs upp som bevis på min skuld, min brottslighet och omöjligheten att jag kunde tala sanning. Allt jag sagt som var till min fördel i det sammanhanget ogiltigförklarades eller förbigicks med tystnad. Men jag fick också stöd. Först någon enstaka, sedan fler och fler.

Och efter ett tag började det bli uppenbart att allt som sas om mig inte var sant.

Det började bli ok att tala med mig utan att riskera sitt eget skinn. Men utan de första som hade stått upp vet jag inte vart det hade landat. Kanske hade någon gjort allvar av något av alla hot jag fick. Kanske hade jag varit tvungen att byta namn och bostadsort, och troligtvis hade jag ansetts som någon man förlorar både val och kunder på, vilket hade gjort det omöjligt för mig att både engagera mig och jobba, mer än bara de få månader jag fick gå under jorden.

När jag blev politiskt aktiv

En av de allra första frågorna jag ställde som politiskt medveten var ”kan man engagera sig för homosexuellas rättigheter trots att man inte är homosexuell själv”? För 20 år sedan, då jag blev tonåring och började förstå maktstrukturer, så var svaret inte självklart ja. Homo- & transrättigheter var nog ändå inte riktigt majoritetssamhällets problem. Homosexuella hade mycket att bevisa. Att de inte spred HIV och inte tände på barn. Om de skulle vara aktiva någonstans så fick de bevisa att de inte var lojala med homorörelsens avarter. Det skar i mig redan tidigt vilken orättvis behandling HBT-personer utsattes för och jag engagerade mig i många år i frågorna. Och vi har vunnit så många strider. Vi byggde en rörelse (kolla klippet, det är så man gör för att bygga en!) av människor som protesterade trots att de inte själva var drabbade. Det är mycket kvar på många orter, men nu går Kristdemokraterna i Pride-paraden. Stämningen är en helt annan, och det är jag otroligt glad över. Släkten är glad över min lillasysters förlovning med sin tjej. Det var släkter inte för 20 år sedan. Knappt ens för 5 år sedan. Det är stort!

Samma sak händer nu

Nu ser jag samma sak hända som på lågstadiet, mellanstadiet, mot homosexuella i mina tonår och i mobbingen mot mig för några år sedan. Man skickar runt en bild på något vidrigt och har skrivit Omar Mustafa på den. Människor skickar vidare för att rädda sitt eget skinn. Vissa tar på sig ledartröjan i mobbingen och sprider så mycket skit de bara kan. Medan andra bara sprider lite grann eller tittar på, med varierande grad av oro eller tillfredsställelse.

Människor som är arga på honom för något helt annat, att han tagit en plats i partistyrelsen de tyckte skulle gå till någon annan, att han är Palestinavän, att han är muslim. De flesta säger inte att de ska sparka in hans kanintänder utan de meningar som ligger så bra i munnen nu är att det är ”viktigt med granskning”. Att det inte är ok med antisemiter (sic) i partistyrelsen. Att Omar måste ta avstånd från kvinnohat och homofobi. Men trots att han har tagit avstånd hur mycket som helst, fortsätter kraven att upprepas. Saker som inte har någonting med frågan att göra, som inkomster, publiceras. Det förekommer lögner, överdrifter, hot, dubbelbestraffningar och människor som bara frågar om och om och om igen samma frågor som Omar redan svarat på. Det är tydligt att det inte handlar om en vanlig granskning av en persons handlande eller icke-handlande. Det är en häxjakt där andra frågor och andras maktpositioner ligger i potten.

Grundhistorien

Omar Mustafa blev kritiserad av Expo för ett antal inbjudningar. Här går Mustafa Al-Sayed Issa igenom vilka dessa personer är. Jag blev sur redan då, eftersom jag tycker att kopplingarna är vaga, kraven högre på Omar än andra som bjuder in samma talare och jag står för att man bör bjuda in och tala med meningsmotståndare. Men det är diskutabelt. Det finns viktiga poänger vi bör diskutera i samhället hur hanterar vi den här typen av frågor, vilka strategier använder vi oss av, var går gränserna. Det är en diskussion. Det är en relevant och intressant diskussion. Tro & solidaritet och Expo har haft olika åsikter i frågan.

Oerhört orättvisa anklagelser

Men oavsett vad man tycker om strategierna så blir Omar ingenting av det han anklagas för på grund av dem. Han är inte homofob. Han är inte antisemit. Och han är inte kvinnohatare. Det är så sjukt att jag ska behöva skriva det. För det är faktiskt precis tvärtom. Han är en av de få socialdemokrater som aktivt arbetar mot antisemitism. Han är en av få organiserade och ledande muslimer som öppet sagt att han stöttar lagen om homoäktenskap. Och han har både rest runt och föreläst om allas lika rätt med ex RFSL Ungdom och var dessutom med och startade den diskrimineringsbyrå som bland annat stått för stora framsteg för transpersoners rättigheter. Det skulle en person som vill motverka andra minoriteters rättigheter inte göra, eller hur?

Min förbannade skyldighet

Det är hemskt att jaga och granska människor så som man jagat och granskar Omar. Det är ännu hemskare när man börjar ljuga om det man hittar. Det går inte att försvara sig när kritiken antingen är så svävande eller baserad på missuppfattningar och osanningar (se ex bilden ovan).

Jag ser likheterna med all annan mobbing jag både utsatt andra för och själv utsatts för. Så därför är det min förbannade skyldighet att svara emot när mobbarna sprider lögner och kräver hans avgång på grund av dessa lögner.

Det är så otroligt långt ifrån ok, så kränkande, så lågt och så fördomsfullt. Som socialdemokrat och medmänniska känner jag att jag inte kan göra annat än att säga emot.

Trots att jag framstår som en terrier. Trots att jag blir kallad både idiot, blir hotad och tappar delar av mitt eget inflytande. Helt enkelt trots att jag själv blir mobbad för det.

Jag vägrar trampa bara för att andra trampar

Men jag tänker inte upprepa mina pinsamma misstag från skoltiden. Jag har helt enkelt bestämt mig för att försöka sluta stödja mobbing. Visst, tjejen jag gick lågstadiet med var kanske överviktig, och kanske skulle skolsköterskan behöva prata med henne om att hon åt för mycket godis. Men vi hade ingen rätt att kalla henne grisen. Det var inte bra. Och tjejen på mellanstadiet tog förvisso min boll, men gympaläraren borde ha bett henne att ge tillbaka min boll. Att skrika åt henne att jag skulle sparka ut hennes kanintänder var helt sjukt oproprtionerligt, så elakt att det inte borde vara lagligt. Och det finns säkert en massa saker hos Omar Mustafa, precis som hos alla andra, som varken jag, majoriteten av svenska folket eller socialdemokraterna tycker är toppen. Men det handlar inte om det. Det handlar om respekt för varandra.

Jag är inte längre intresserad av att bevara en position någonstans om det innebär att jag måste trampa på människor som blir orättvist behandlade, bara för att mobben trampar. Och det är jag stolt över.