Det är så dumt att jag bara vill gråta

Jag älskar socialdemokrati & alla smarta sossar som verkligen vill rädda världen, och som har en plan för hur det ska gå till som jag tror på.

Jag kan inte va nåt annat än socialdemokrat. Jag vill inte lämna alla vänner som är de som håller lösningarna i sina hjärtan och händer. Jag vet inget annat parti som förenar jämlikhet & demokrati på det sätt som jag kommit att bli allt mer övertygad om. Det finns inget parti att byta till. Jag kan inte tjafsa med miljöpartister som tycker att lite kapitalism är bra, eller att vi kan nå hållbarhet utan jämlikhet. Jag kan inte tjafsa med vänsterpartister om yttrandefriheten ska gälla även på Kuba eller ge upp alla ambitioner på att verka genom den parlamentariska makten och gå med i F! eller syndikalisterna. Socialdemokraterna är mitt enda alternativ.

Men sossarna nu alltså, det går inte! Vi kommer att förlora 2014. Eller i alla fall definitivt 2018. Utspelet igår gjorde mig säker på det. Partihögkvarteret gör opinionsmätningar istället för opinionsbildning, vi följer istället för leder människors engagemang. Interndebatt beskrivs av vår presschef som ”ett helvete” och kongresser det värsta som kan hända för våra opinionssiffror.

Det är ett problem att mål och medel blandas samman i S nu. Jobb är ett medel för jämlikhet. Att vinna val är ett medel för att kunna genomföra den politiken. Varken jobb eller att vinna val är mål i sig.

Jag träffar otroligt många människor som ägnar sitt politiska engagemang åt att hindra andra från att göra saker i partiet. Som vill förebygga att nån säger nåt som kan skada väljarnas förtroende, som hellre vill att vi är helt tysta än säger fel. Som helt har glömt varför de blev socialdemokrater och tror att vi vill ha makten för maktens skull, inte för att deras känslor ”revolterar mot sakernas ordning, som dömer de ojämförligt flesta att stanna i växten och kväva sina bästa stämningars längtan” som Hjalmar Brantings skrev i tidningen Stormklockan 1912, om varför han var socialist.

Fick meddelande igår om att en ung kille som hoppade av Hjärtas styrelse pga att han kände sig begränsad av S, nu gått med i MP. Det gjorde ont.

Och samma dag fick jag veta att vår portalparagraf ska va ”jobben före allt annat”. Att full sysselsättning är fokus i den ekonomiska politiken tycker jag är bra. Det är mening två jag inte kan acceptera. Att jobben som var ett medel för jämlik maktfördelning har blivit ett mål i sig. Vi ska jobba hårt och duktigt. Inte nödvändigtvis för att få ett bra liv eller ett bra samhälle, det kanske är en bonus, men om detta står i motsättning mot varandra så har vi en portalparagraf att luta oss mot: jobben före allt annat.

Om ett naturreservat som skövlas ger några jobb så ska vi alltså skövla. Om en vapenfabrik orsakar krig och död i tredje världen, men ger några jobb så ska produktionen alltså intensifieras. Om det ger jobb att skapa en låglönemarknad som sliter ut människors kroppar så är det alltså tydligen ok.

Det är så dumt att jag bara vill gråta. För gå ur partiet kan jag ju inte göra.

Min mormor sa att hon skulle rösta på arbetarpartiet. Varför? Frågade jag. För att jag alltid har varit socialdemokrat. Svarade hon. Men om partiet ändrar sig då? Invände jag. Ja, då får jag också ändra mig, sa mormor.

Jag älskar min mormor, och hon hade rätt i att det är S man ska va med i om man är socialdemokrat, men hon hade fel om vem som ska ändra sig. Det är inte vi medlemmar som ska ändra oss, det är partiet.

Läs också mitt tidigare inlägg: Menar Socialdemokraterna verkligen jobben först?