Aktivism är det finaste jag vet

2 augusti 2012 at 3:09 e m 1 kommentar

Efter en hel del mil av pilgrimsvandring och kontemplation är jag tillbaka på Gotlands folkblad för att vikariera hela augusti.

När jag kom tillbaka började jag med att gå igenom vad som hänt i gotländsk media sedan jag åkte för några veckor sedan. Och det var ju en hel del! Inte minst imponerades jag av att fältbiologerna ännu håller ut i sin kamp för Ojnareskogen.

Fältbiologerna samlar namnunderskrifter, protesterar mot att Nordkalk redan brutit mot villkoren att bevara intilliggande skog och håller ut för allas rätt till fungerande ekosystem.

På egen bekostnad, genom att offra semester eller sommarjobbsmöjligheter, står de upp för allmänintresset och kräver att Nordkalks särintresse ska tvingas att bevara naturen så mycket det bara går. Det är stort och viktigt, alldeles oavsett hur man ställer sig i den aktuella frågan, där ju även arbetstillfällen och annat behöver tas med i beräkningen.

I min mediegenomgång fastnade jag också för Petra Björks ledare i Gotlänningen från den 24 juli. Den var väldigt sorglig. Hon skrev att ”aktivism blir allt mer omodernt”.

Aktivism är alla former av medveten politisk aktivitet, att vilja gå från ord till handling i politiken. Alltså att vara aktiv för att man vill förändra världen.

När jag skriver texter för att påverka opinionen om köttindustrins djurplågeri ser jag mig som djurrättsaktivist. När jag visar min avsky mot våldsamma hatbrott mot transpersoner i ett demonstrationståg är jag HBT-aktivist. Och när jag åker till Palestina för att prata med israeliska gränsvakter om hur människorna inne den lilla byn de bevakar egentligen har det, utövar jag människorättsaktivism.

Om det stämmer som Petra Björk skriver, att det inte är ”inne” att bry sig om något annat än sig själv och sitt, om det inte är ballt eller att ”aktivismen är liksom redan gjord” så är det inte bara oerhört tragiskt, det är också farligt för samhället.

Lyckligtvis tror jag att hon har tokfel.

Hon har också fel i att aktivism inte längre kan förändra. Att människor organiserar sig mot saker som orättvisor eller miljöförstöring och för alla människors lika värde har, och kommer att vara, helt avgörande för alla stora samhällsförändringar.

Trots att storföretag och andra makthavare helst vill slippa, så kommer aktivismen alltid finnas. Björk må anse att gräsrotsengagemang är töntigt, eller att politik ska skötas av regionfullmäktige, men alla som tänker med hjärtat, och som också visar det i praktiken, har i alla fall förtjänat min fulla respekt.

Man bör också vara försiktig med att kritisera något som passé, med ”sin glansperiod på 70-talet”, när man representerar Centerpartiet. 

Anna Ardin

anna.ardin@gotlandstidningar.se

Entry filed under: politik. Tags: .

A pilgrims diary Spar på svartfärgen i Kubafrågan

1 kommentar

  • 1. Gracchus Babeuf  |  4 augusti 2012 kl. 8:12 f m

    Tyvärr är väl aktivism mer ett slags livsstil för en upplyst medelklass än någon samlad politisk kraft. Något egentligt hot mot statsnyliberalismen utgör den inte. Så Herr och Fru Nyliberal behöver inte vara oroliga. Det sjätte jobbskatteavdraget kommer nog i alla fall…


Twitter

Kategorier


%d bloggare gillar detta: