Problemet med benådningarna på Kuba

Dimas Castellanos, demokratisk socialist och fristående debattör. Foto: M. Wiggberg.

Det är bra att 2900 personer fått komma hem till sina familjer, skriver Dimas Castellanos, men Kubas historia visar att landet behöver amnesti för politiska fångar och inte selektiva benådningar.

Som ”en humanitär och suverän gest” hade man kommit överens om benådning av mer än 2 900 kubanska och utländska fångar. Det meddelade General Raúl Castro den 23 december, när den åttonde ordinarie sessionen för Asamblea Nacional del Poder Popular avslutades. Trots det positiva i att 2 900 landsmän fick lämna fängelset och återigen kunna leva med sin familj, så måste jag säga att denna förlåtelse, liksom resten av de steg som den kubanska regeringen har tagit på senare tid präglas av otillräcklighet, senfärdighet och starka begränsningar.

Om den kubanska socialismen verkligen står för humanism och social rättvisa, som regeringen påstår, skulle man behöva erkänna att de benådningar som gjordes av Kubas regeringar före 1959, både i kolonin som i republiken, var mer humanitära än den som skedde nu, och att de frisläppningar som skedde då åtföljdes av andra åtgärder som sedan också spelade en viktig roll i de sociala förändringar man åstadkom.

Benådning är en åtgärd där statschefen kan ta bort eller mildra straffet för ett brott. Det är alltså en förmån som ges där den intagne är skyldig, men där statschefen genom sin storsinthet kan förlåta honom eller henne. I Kubas politiska historia har det dock varit vanligare med amnesti. Till skillnad från förlåtelse innebär det att man raderar det straffrättsliga ansvaret, dvs att juridiken glömmer brottet, oavsett om det är verkligt eller inte. Fyra exempel räcker för att illustrera detta förfarande:

År 1861, den spanska regeringen påbjöd en amnesti som gjorde det möjligt att återvända till Kuba för en rad personer som fördömts av politiska skäl. En av dessa var läkaren Antonio de Castro, som var ledande i en fristående frimurargrupp som i sin tur drev det självständighetsuppror gentemot spanjorerna som inleddes i oktober 1868. Andra som också återvände då var Francisco Vicente Aguilera, Perucho Figueredo, Francisco Maceo Osorio, Carlos Manuel de Céspedes och Ignacio Agramonte, alla frimurare från Bayamo som var några av de 76 medlemmarna i Las Clavellinas-ordern i Port au Prince, som kom att spela en viktig roll för Kubas självständighet.

Även år 1878 kunde många i exil återvända till Kuba, tack vare den amnesti som påbjudits av Spanien i enlighet med Zanjón-konventionen. För dem som kan minsta lilla om Kubas historia räcker det att nämna fyra av dem som då återvände: José Martí, Juan Gualberto Gómez, Antonio Maceo och Calixto Garcia. Amnestin kompletterades med andra åtgärder mellan 1879 och 1886, som fri press, mötes- och föreningsfrihet som föreskrivs i artikel 13 i den spanska konstitutionen, något som lade den rättsliga grunden för organisering av media, ekonomiska föreningar, kulturella organisationer, utbildning och fackföreningar som alla deltog i självständighetskriget 1895.

År 1937 fattade Federico Laredo Bru (överste från frihetskriget och dåvarande president på Kuba), beslut om att återställa den konstitutionella ordningen som varit avbruten sedan 1928, han utfärdade då en politisk amnesti för mer än 3 000 fångar. Tack vare detta kunde också många återvända till Kuba, och många nya politiska grupperingar bildas, bland andra partiet Unión Revolucionaria Comunista (1937) som legaliserades 1939. Detta ledde till ett omfattande försoningsarbete och den helt nya konstitutionen 1940.

En 1955, efter det oegentliga valet 1954, återupprättade Fulgencio Batista den konstitution från 1940 som han själv hade brutit emot, och beviljade amnesti åt alla politiska fångar, inklusive angriparna mot Moncada där Fidel Castro var en av ledarna. I juni 1955 grundades 26 juli-rörelsen, som sedan tog den regeringsmakt som de ända tills idag behållit.

Dessa fyra exempel illustrerar att det finns ett nära förhållandet mellan amnesti och social förändring på Kuba. De pekar också tydligt på åtminstone två problem med den begränsade benådning Castro nu utfärdat:

1. antalet frisläppta är bara runt 5% av de intagna i landet, kvinnor, sjuka, människor över 60 år och några dömda för brott mot statens säkerhet som redan avtjänat nästan hela sitt straff och
2. det faktum att det kubanska samhället är i stort behov av förändring påverkas inte av benådningarna, skälen till att dessa personer fick fängelse kvarstår och det finns ingen känsla av staten faktisk har ett ansvar till att så hög andel av befolkningen sitter inspärrad.

Om man ska lita på den information vi fått på Kuba så är den överväldigande majoriteten av de frisläppta dömda för vanliga brott. På så sätt är benådningen orättvis, eftersom personerna juridiskt fortfarande anses vara skyldiga. Man struntar i att hålla någon ansvarig för att rån och stöld är vardagligt beteende på Kuba, man struntar i att extremt låga löner och pensioner gör brottslighet nödvändigt för att överleva. Det är ett gemensamt ansvar, och det finns ett stort behov av självkritik för att minska antalet fångar på Kuba.

Systemfel gör människor till tjuvar, men staten har också skapat andra brottslingar, genom att kriminalisera utövandet av de grundläggande rättigheter som finns inskrivna i konstitutionen från 1940. Det finns förbud eller restriktioner för medborgarna att delta i det politiska livet i nationen eller arbete till skydd för individens rättigheter, som till exempel rätten att demonstrera och bilda politiskt oppositionella organisationer eller att Havannas universitet ska vara självständigt och oberoende.

Sammanfattningsvis visar otillräckligheten i den senaste benådningen med all önskvärd tydlighet att det är nödvändigt att gå från benådning, mot amnesti, och demokratisering av Kuba.

Havanna, 6 januari 2012
Av Dimas Castellanos
Översättning Anna Ardin

Mer om benådningarna bland annat i Hufvudstadsbladet, SVT och  BBC.