En islamofobisk strategi som sprider sig (även inom S)

Omar Mustafa är vice ordförande för vår förening Hjärta - Troende Socialdemokrater i Stockholm. En social entreprenör med ett brinnande engagemang för att reformera socialdemokratin och samhället till det bättre. Personen på bilden har inget samband med texten... än.

Jag är så otroligt trött på hur folk med en uttalat ”välvillig antiislamofobisk” målsättning tar varje chans att smutskasta och misstänkliggöra alla med en muslimsk identitet som vill göra något. Krav som ställs på muslimer ställs inte på nån annan, språktester, PK-tester, HBT- och feministtester, ”att aldrig ha träffat nån som på minsta vis är kopplat till något av ovanstående”-tester.

Så fort en person med muslimsk bakgrund börjar få någon form av inflytande verkar hela det etablerade samhället – inklusive Socialdemokraterna! – göra gemensam sak med rasisterna och rotar fram någon aldrig så vagt litet bevis för att han eller hon matchar fördomarna och därför fort ska exkluderas. Det handlar om viskningar i korridorerna om att den och den ska man se upp med, att den och den inte ska kopplas till oss, kanske kan man ta nån annan, nån som inte sticker ut, nån som är tyst och snäll, som inte utmanar några strukturer helst, som inte ännu fastnat i vårt enormt finmaskiga särskilda muslim-nät.

Ett av de vanligaste argumenten är att han eller hon, någon person från samma organisation eller kanske en släkting vid något tillfälle för något år sedan bjudit in någon galen homofob, kvinnohatare eller antisemit till ett seminarium (som handlade om något annat). Tro mig när jag säger att jag avskyr homofobin, kvinnohatet och antisemitismen. Jag jobbar mot det hela tiden. Det är starka och otäcka känslor och åsiktsströmningar – som finns i varierande grad överallt. Visst behöver vi lyfta och peka på när folk diskriminerar, när de är intoleranta – och kritisera dem. Men! Dels måste vi ge folk en break och dels måste vi ha samma standard för alla. Den här guilt by association-grejen leder inte framåt.

Jag har själv varit med att bjuda in folk som haft något viktigt att säga om någon av mina hjärtefrågor, men som sedan visat sig vara antisemitiska konspirationsteoretiker eller ha en skev kvinnosyn. Det är ju inte bra, men eftersom jag inte är muslim så har ingen kritiserat mig för det, vilket ju egentligen är helt rimligt. För om man skulle ha krav på hundraprocentig politisk korrekthet för alla föreläsare så skulle det knappast bli några föreläsningar! Vissa saker måste mina föreläsare stå för själva, det kan liksom inte vara min sak att ta ansvar för vad alla jag relaterar till på olika sätt tycker. Även om jag skulle vara muslim.

Vem är din förebild? Gandhi, Martin Luther King? Nån annan? Då undrar jag om du kan svara på: Vad tyckte Gandhi om pedofili? Vad hade Martin Luther King för kvinnosyn? Och vad tycker alla andra hjältar som radas upp som beundransvärda om exempelvis judar, romer eller folk som sitter i rullstol?

Jag vet inte! Och kanske vet inte du heller, ändå vågar du säga att personen är en hjälte. Om du och din förebild båda vore muslimer så skulle du vara ute på jävligt hal is just nu.

Jag hoppas att Mahatma inte hade nakna småflickor i sängen, jag hoppas att Dr King var superfeminist som varken köpte eller slog horor och visst vore det härligt om det fanns perfekta människor, fria från intolerans och fördomar och som tycker precis som du och jag tycker att man ska tycka (alltså inte som vi tycker, utan just som vi tycker att man ska tycka, eller i alla fall som vi tycker att muslimer borde tycka).

Poängen är att vi inte frågar – om personen inte är muslim förstås, för då är det en helt annan sak. Då är det plötsligt en PK-tentamina som åker fram på bordet.

Alla ni som hatar ”politisk korrekthet”, och som brukar försöka håna mig för att jag strävar efter det. Varför är det så viktigt att just muslimer är så himla PK?

Inför anställningsintervjun eller inför det politiska uppdraget kollar vi noga upp Omar och Muhammed, lyssnar på allt det trollen grävt fram om dem och – om det inte finns något att gå på – så ställer vi dem till svars för någon annans uttalanden. De får inte ändra sig, inte försvara sig och så måste de ta ansvar för vad alla andra som också kallar sig muslimer någonsin gjort.

(Som kristen tar jag härmed avstånd från Ku Klux Klan och korstågen, som anhängare av en sekulär stat tar jag avstånd från Hitler och Stalin och som kvinna tar jag avstånd från Lorena Bobbitt och Ayn Rand – dock bara pga hennes åsikter, det jag har emot henne har inget att göra med att hon var judinna osv.)

Framförallt är argumenten man lyckas skrapa fram alltid tungt vägande för att utesluta muslimer ur det offentliga och politiska livet. Att Bengt som fick jobbet iställer hatar homosexuella eller att Åke som fick sitta i kommunfullmäktige slagit sin fru får vi inte veta, för vi frågar inte. Inga rasister hjälper oss att rota fram faktan. Alla människor har brister. Det är bara det att bristerna spelar kanske hundra gånger större roll om du råkar vara muslim.

Suck… sorry utbrottet.

Den här gamla artikeln är ett skitbra exempel på problemet, att kraven ska ställas på (våra – sic) invandrare, det ska va särskilda krav på dem ”vi” misstänker för att inte vara PK (trots att ”vi” inte ens vill att majoritetsbefolkningen ska vara det, så märkligt att det blir kul när bloggen politiskt inkorrekt försöker beslå min baby Islam & politik med bla könsförtryck), särskilda språktester, särskilda klädlagar, särskild särskildhet och extra allt.

Läs också Lena Sommestad om Juholt och den sociala ingenjörskonsten om ni vill känna er lite pepp kring strömningar i Socialdemokratin istället för att fokusera på irriterande smygisrasiststrategier…

UPDATE
Läs Omar Mustafas inlägg på Newsmill ”Negativa generaliseringar en del av islamofobisk idétradition”. Det bevisar min poäng att varenda muslim som på minsta vis tycker något politiskt, eller ännu hellre – kandiderar till minsta politiska uppdrag – måste utstå denna förnedrande inkvisition och misstänkliggörande.