Archive for 2011

Alarmerande siffror på svensk massutvandring

svensk turist med ölflaska och vikingahjälm

Hundratusentals svenskar utomlands just nu!

Regeringen konstaterar exempelvis att 14,7 procent av Sveriges invånare är utlandsfödda – men att det är en myt att det pågår en ”massinvandring”. Om en lika stor andel av svenskarna vore arbetslösa skulle vi tala om massarbetslöshet, men ”massinvandring” avfärdas som ett främlingsfientligt fantasifoster.

Så skrev Andreas Johansson Heinö, doktor i statsvetenskap, Göteborgs universitet och Paulina Neuding, jurist, chefredaktör för liberala samhällsmagasinet Neo på DN debatt igår.

Och jag tror inte att dom fattar vad dom gör. Att koppla invandring till arbetslöshet, och jämföra ”massinvandring” med ”massarbetslöshet” visar på en obehaglig retorik som blir allt starkare i Sverige. Det är inte neutral fakta att använda begreppet ”massinvandring”, eftersom det faktiskt är ett främlingsfientligt fantasifoster.

Heinö och Neuding väljer nämligen att koppla invandringen till arbetslöshet, och visar då hur de ser på invandrare. Som något per definition negativt. Jämför med om någon skulle säga till exempel: ”Vi har över en miljon invandrare, dessutom dör 11 000 i akut hjärtinfarkt varje år, fakta vi inte kan blunda för!”.

De skulle till exempel ha kunnat koppla procentsiffran det till nåt positivt, som att 95% av svenskarna är lyckliga. Hade vi haft så låga siffor som 14,7 på lyckobarometern hade vi behövt tala om massolycka, men 95% kan ju knappast kallas nåt annat än masslycka! På samma sätt som man hade kunnat beskriva 85,3% svenskfödda som masskvarstannande. ”Vojvoj, 85,3% av svenskarna saknar initiativförmåga och bara sitter kvar här på sina feta rövar utan att se sig om i världen.”

De skulle också kunnat säga ”vi har bara knappt 15% utlandsfödda i Sverige, trots att vi har massysselsättning”. Men eftersom det är underförstått att utlandsfödd=problem i den ”liberala” världen dessa dagar så säger de förstås inte så. I Sverige 2011 är det tydligen ett lika viktigt politiskt mål att bevara sverige svenskt som att minska arbetslösheten. Det skrämmer mig.

Just nu befinner sig hundratusentals svenskar utomlands, 250 000 svenskar bor permanent utomlands. Detta trots att vi varken har svält eller krig till skillnad från de länder där många av de 14,7 procenten är födda! Att svenskar reser och flyttar runt är förstås lika naturligt som det behandlas i debatten, men vi borde kunna attrahera många fler än bara knappt 15% hitflyttande tycker jag. Men det tycks uteslutet för Neuding och Heinö.

Ok, det var allt, hej hej, nu ska jag gå och dricka masskaffe, vilket betyder en kopp kaffe med över 75% kaffe och bara runt 20% mjölk. Eller borde jag kalla det massmjölkigt kaffe? Med tanke på att kaffet är svart och mjölken vit så gissar jag att masskaffe med mjölk är den politiskt mest gångbara termen just nu.

21 december 2011 at 10:30 f m 52 kommentarer

Förlåt för överorden

Igår skrev jag två blogginlägg om att jag tycker att det är ett problem att vänsterfolk dagtingar med sin övertygelse och tar jobb som talespersoner för det borgerliga systemskiftet.

Flera personer skrev och tyckte ”jobb som jobb”, ”man måste äta”, ”det ska inte finnas listor över jobb sossar får ha”, ”alla lagliga jobb är bra jobb” och så vidare.

I morse när jag vaknade tänkte jag på detta. Är alla jobb verkligen ok? Nej, jag tycker inte det. Det finns jättemånga jobb som jag inte tycker att någon bör ta. Jobb som är till för att förstöra det jag tror på.

Så jag skrev den här tweeten:

”Hallick, koncentrationslägervakt & Lundin-oil-styrelse är andra jobb jag inte tycker nån (speciellt S) bör ta, förutom PR för systemskifte.”

Internationellt sett är alla dessa jobb lagliga på många håll, det är sådant som både människor och lagstiftningar accepterar. Det tycker jag är absurt. Men det är ett bevis på att det är nödvändigt att man följer även etiken, alltså mer än lagen i yrkeslivet. Man kan inte se jobb som jobb, man måste ha hjärtat med.

Jag menade inte att jämställa chefsjobb i riskkapitalbolag eller kapitalisternas lobbyister med mördare, som Erik Laakso får det till, och Jonas Morian kände sig personligen kränkt. Förlåt! Det var inte meningen att rikta detta mot personer, och jag menar verkligen inte att säga att alla mina exempel är lika omoraliska, för vissa med andra värderingar än jag så är ju systemskiftet tvärtom till och med något moraliskt uppbyggligt. Där är vi olika som människor. Jag tycker fortfarande inte att dessa PR-jobb är okej, men värderingarna hos utföraren diskvalificerar olika av exemplen från jämförelsen. Beroende på vilka värderingar man har så blir det förstås olika jobb man bör undvika, därför kan jag bara göra listor utifrån mina värderingar. Och på min lista över vilka jobb jag inte tycker är ok finns både styrelseledamot för Lundin oil och  att vara talesperson för dem som vill sätta skattepengar på Caymanöarna, vid sidan av de exempel som bredare folklager har på sina listor, som hallick eller koncentrationslägervakt.

”Tokmoderaten” upplyste mig förresten, kanske på skämt, det var lite oklart men ändå, om att M har en lista över jobb som inte är okej, där styrelseledamot inom kooperationen finns med och jag känner anarkister som har polis på sin lista. Till exempel. Där är vi olika.

Förklarade detta i kortform på twitter, och Morian svarade: ”Okej. Förstår hur du tänker, men det där var verkligen absurda överord.”

Skönt. Tänker att det betyder att vi är friends again? Som nyårslöfte ska jag ha att inte använda extrema historiska och politiska exempel och jämförelser när jag diskuterar politik.

9 december 2011 at 12:09 e m 10 kommentarer

Mitt ljus i socialdemokratins mörker

Omar Mustafa, Anna Ardin, Lovisa Arvidsson, Cecilia Gärding

Idag har tidningen Dagen ett långt reportage om vår fantastiska lilla förening  Hjärta. En förening som verkligen kommit att bli huvudskälet för mig att vara engagerad socialdemokrat. När jag varit på möte med hjärta, när vi brainstormat fram förslag på hur vi ska jobba mot rasism, analyser av diskriminering, lärt oss mer om internationell internetaktivism eller migrationspolitik känner jag hopp. Vi stöttar varandra i att det faktiskt är en bra grej med mer hjärta i politiken, när det ibland känns helt hopplöst omodernt. Den senaste tiden har det i sina stunder känts helt nattsvart tröstlöst för den socialdemokratiska ideologin och för politiken i landet och världen vi bor i, men då har Hjärta, hur klyschigt det än kan låta, varit mitt ljus.

Skribenten Jakob Zetterman avslutar artikeln i Dagen så här:

En av [medlemmarna] är Omar Mustafa, och han säger att som troende finns det ett annat perspektiv på livet än att bara se till det materiella.
– Det här är hjärtefrågor som ofta tappas bort i debatterna. Ambitionen är att väcka dem till liv igen i socialdemokratin.

Kärlek.

Foto: Jakob Zetterman

8 december 2011 at 7:31 e m 1 kommentar

Därför är PR-killarna ett problem

Har redigerat bloggposten jag skrev förut idag en aning, eftersom jag skrev nåt jag inte tycker egentligen. Jag antydde att om man sålt inte bara sin kropp till löneslaveriet, utan gått så långt som att sälja både sin själ och sitt parti till kapitalet så får man stå sitt kast, och kommer för alltid att behöva ses som nån som säljer sin röst för pengar.

Jag ångrar mig på den punkten. Jag tycker att alla har rätt till förlåtelse och upprättelse. Men förlåtelse och upprättelse kräver att man förstått och ångrat sig, och tar konsekvenserna av sina fel. (Kolla gärna mer om hur jag ser på förlåtelse bland annat i kommentarerna till det här inlägget.)

Det krävs en del evidens för att se att personen verkligen har återtagit makten över vad de tycker, och de behöver visa att de baserar sin politik på hjärtat. Jag kommer aldrig fatta hur bolag som vill förstöra den gemensamma välfärden för egen vinning lyckas få vänsterfolk att engagera sig för med deras yttersta PR och lobbyism.

Jag fattar mycket väl klassperspektivet, vänsterfolk har i alla tider jobbat för motståndarlaget för pengar. Det finns en inbyggd konflikt i det kapitalistiska systemet, det är en enorm lyx att kunna välja bort att jobba för ondskan. Horor har oftast inget val. Det funkar liksom så.

Men om man är akademiker och kan få välbetalda PR-jobb så tillhör man den klass som faktiskt har ett val. Att hävda nån slags arbetslinje är inte trovärdigt. Kan man bli PR-man åt Almega eller Carema så kommer man inte få mig att tro att svält var alternativet.

Fulbolagen som har starka intressen av vissa politiska beslut rekryterar partipolitiker mycket medvetet, och de har lyckats. Att de, på den tiden det änu innebar makt att vara socialdemokrat, lyckades köpa upp så många socialdemokraters lojalitet var en avgörande faktor för att påbörja det systemskifte som nu är i full gång. Man var en viktig faktor för att bana väg för det Wolodarski skrev i DN några dagar innan valet 2010:

Nu tycks den borgerliga alliansen kunna fullfölja sin reformagenda och samtidigt bryta den långa socialdemokratiska dominansen i svensk politik. Ett epokskifte står för dörren.

Stor- och riskkapitalbolag lyckades få det att bli kontroversiellt att angripa deras politik, eftersom den framfördes av folk som potentiella kritiker hade och har en personlig relation till. Den framfördes internt och i socialdemokraternas namn externt. Och hjärtat kopplades bort.

Den förnyelse som behövdes inom Socialdemokraterna behövs ännu, men vi har förlorat många viktiga år till helt fel förnyelse. Förnyelse som i anpassning till vad pengarna ber oss att göra ger inte Socialdemokraterna nån framtid, då kan man ju, precis som fler och fler bestämmer sig för att göra, lika gärna rösta på Moderaterna.

Vår förnyelse måste innebära att vi hittar ett nytt sätt att vara socialdemokrat på, nya vägar att driva och implementera socialdemokratiska idéer på, inte att bara släppa taget och låta nån annan bestämma.

Det handlar inte om knivar i ryggar eller internt tjafs, det handlar om politik.

8 december 2011 at 12:24 f m 5 kommentarer

Har vi tappat eller hittat kompassen?

Efter Juholts installationstal (kolla på YouTube eller här i text), och igen nu i en vecka har jag starkt känt att (S) håller på att hitta tillbaka till sin ideologiska kompass. Det handlar inte om huruvida vi går åt ”vänster” eller ”förnyar”, utan den politik som förs faktiskt leder till de resultat vi vill åstadkomma och att de mål vi sätter upp för varje politisk åtgärd är tydligt kopplad till en Socialdemokratisk samhällsvision. (Personligen är jag snarare förnyare än statssocialist, just sayin’.)

När Juholt efter år av kompasstappning äntligen går ut och säger att vi ska sluta privatisera, hindra vinster i välfärden och explicit pratar om den helhet och logiska konsistens vi krävt så känns det hoppfullt!

Och just när jag känner så, att vi börjar hitta vår kompass, så säger Niklas Nordström att S har förlorat sin kompass.

Niklas Nordström är för mig en representant för just den kompasslöshet jag varit kritisk till. Vi anpassar oss till annat än vad våra hjärtan säger. Vi låter ytliga tolkningar av opinionsundersökningar istället för ideologi och övertygelse sätta prioriteringar. Jag har länge sagt att vi måste driva opinion istället för att följa den (se exempelvis Rebellas framtidsrapport eller den här artikeln i Tro & politik). I vissa fall är det till och med betalande uppdragsgivare som via aktiva socialdemokrater driver sina frågor i demokratiska forum (där primegate, där just Nordström var inblandad i bl.a. valanalys och Ullman PR med bl.a. striden för City dental eller Berns är extrema exempel).

Visst var det lite barnsligt formulerat, men jag känner fortfarande att vi nu faktiskt är på väg att hitta vår kompass, och att Nordström säger precis tvärtom känns inte trovärdigt:

När Nordström säger att S tappat kompassen, då har vi nog börjat hitta den, nu vänder det!! http://bit.ly/rz7e1i #nystart

Jag var på eftervalsanalys med Primes ”socialdemokratiska arbetsplatsförening”. Vinet smakade Almega och slutsatserna som presenterades var att S måste: fortsätta följa opinionen utan att försöka påverka, att bli alliansen light, antagligen var nog även att fortsätta acceptera vinster i välfärden en bra grej. Det var också viktigt att vi förstod att det faktum att vi inte förlorade landstingsvalet i Stockholm lika stort som kommunvalet berodde på att Ilja Batljan var för RUT-avdrag. Alltså inte på grund av att S faktiskt har mycket större förtroende i hälso- och sjukvårdsfrågor än i andra frågor som man annars hade kunnat tro.

Att skrämmas med låga valsiffror och på så vis piska in sossar att inte säga emot opinionen är en viktig strategi. Och den strategin var också den respons jag fick på min tweet om kompassen ovan. Markus Uvell, VD på Timbro reagerar och pekar *oroligt” på våra låga opinionssiffror. Han menar också att det är viktigt för svenska folket att tillåta vinster i välfärden därför att ”valfrihet [som ju vinsterna bevisligen inte lett till] gör välfärden bättre”.

Att Timbro, i likhet med vad socialdemokratiska PR-folk brukar säga, tänker att S ska stärka sig genom att inte lyssna på den här kompassen tror jag att vi ska strunta fullständigt i.

Det är viktigt att vi låter hjärtat vara vår kompass i politiken. Jag tror inte att vi någonsin kommer tillbaka till att bli en ledande kraft i svensk politik om vi följer någonting annat än våra hjärtan. Vi kanske har tappat den kompass som Timbro definierar som kompass, men jag tror helt vi är på väg att hitta en ny.

7 december 2011 at 8:03 e m 27 kommentarer

Mobbingen mot Juholt tydlig i Skavlan

illustration av twitters hyllning av Linn Ullman efter mobbingenIgår kollade jag för ovanlighetens skull på teve. Min mamma ville se Juholt på Skavlan.

Idag ångrar att jag mig. Jag har fortfarande ont i magen. En obehaglig känsla av orättvisa när jag tänker på hur Juholt bemöttes. Av Skavlan, av Linn Ullman, publiken och twitter. Varje sak var subtil, men totalbilden var tydlig: Juholt är mobboffret.

Allt han sa tolkades insinuant. När han var rolig vågade publiken inte skratta, han tvingas bedyra att han faktiskt har vänner och värst av allt tyckte jag att Linn Ullmans mobbiga missförstånd, och de applåder som följde när hon då ”satte dit” honom. Det är helt enkelt omöjligt för Juholt att göra rätt.

Och twitter hyllade Ullman, alla ville vara på den rätta sidan, på den coola, lite dryga tjejen med den svarta fiendebokens sida. (Att ha en svart bok med fiender, där man aldrig stryks om man en gång hamnat är tydligen asballt, men att inte spela läggmatcher är tydligen helt sjukt, eftersom den balla tjejen har boken och mobboffret inte spelar läggmatcher, men ok, sidospår.)

När man väl blivit låg i rang så går den negativa spiralen nedåt. Alla är överens om att man är dålig och då ska allt fultolkas. Hade det varit den balla killen som satt i soffan hade Ullmans kommentar fallit platt, för då hade de närvarande inte tillåtit varandra att bygga upp en alternativ bild och stänga ute den som intervjuas från inflytande över situationen.

Så här var det:

1. Skavlan kallar Håkan Juholts Sverigeturné för en ”förlåt-mig-turné”.

2. Juholt själv säger att han åkte runt och lyssnade in stämningar och lyssnade på vad folk hade att säga om hur han bör leda Socialdemokraterna. Han säger också att han hela tiden trott att han gjort rätt.

3. Skavlan lyssnar inte på Juholts svar, utan går tillbaka till förlåtgrejen och frågar om Juholt är bra på att säga förlåt.

4. Juholt säger ja. Men kopplar det inte till turnén.

5. Ullman lyssnar inte heller på Juholt utan på Skavlan och säger att det är intressant att Juholt inte tycker att han gjort fel, eftersom hon brukar be om ursäkt när hon gjort fel.

6. Hon får skitstora applåder och ser ut så här:

Liv Ullman ser dryg ut

Liv Ullman just när hon får applåderna efter att ha levererat en av sina "klockrena kommentarer" och sitt "fina replikskifte" där hon subtilt leder ett orättvist drev mot Juholt.

7. Hon får cred på bloggar & twitter. Hon blir människors idol, hon anses ”klockren”, fantastisk, spot-on och så vidare, trots att hon levererar kommentarer som egentligen är ganska orelaterade.

Mobbing är en väldigt obehaglig mekanism, och väldigt lätt att haka på. I princip alla vet nog med sig att de på något sätt deltagit någon gång. Man märker det oftast inte ens när man gör det, men mobboffret märker det. Man blir tystad, inte lyssnad på, inget förslag man kommer med är bra om inte någon högstatusperson tar upp det som sitt eget, man blir dubbelbestraffad, förlöjligad, skrattad och suckad åt, man ska skämmas och be om ursäkt. Och om man gör det så blir det också fel. Och det finns incitament att hänga på i mobbingen, för då får man själv högre status.

I och med det här blogginlägget kommer jag till exempel troligtvis att kallas rövslickare och ja-sägare, och att jag ”försvarar någon som faktiskt förtjänat att bli mobbad”. Men jag tycker inte det, jag har förtroende för Håkan Juholt och skiter i att det är lågstatus att tycka det just nu.

Ekis fråga: Är det tillåtet att vara S-ledare? Är fortfarande högst relevant.

Uppdatering med anledning av en mobbig artikel från Aftonbladet hyllas så mycket att den ligger överst på knuff: Jag hör av vänner att förtroenderådet ger Juholt stående ovationer, men media rapporterar att Lena Melin tycker att mottagandet är lamt, och lägger till att Juholt lämnar salen när Weidelich pratar – för att prata med media som begärt intervju med honom ja. Hade han inte gått ut hade de troligtvis rapporterat att han anser sig för fin för media eller liknande. Aftonbladets artikel, och bloggosfären som lyfter den är med på mobbingen.

3 december 2011 at 11:39 e m 182 kommentarer

Social entreprenör eller folkmordsmiljonär?

Promoe har släppt sin nya låt folkmordsmiljonären, där Carl Bildt (som alla ni som röstade på Alliansen valt till utrikesminister, tack för det) citeras i att han, hans företag och oljan varit viktiga för freden i Sudan (sic).

Och det får mig att tänka på detta med sociala entreprenörer.

Det är väldigt modernt att kalla sig social entreprenör, eller samhällsentreprenör. En social entreprenör är någon som driver ett världsförbättrande projekt, ofta i företagsform. Det kan vara implementering av en idé om energiomställning av svenska företag, import av hantverk från fattiga i Laos eller helt enkelt att pumpa upp olja i Ogaden och sälja på världsmarknaden. Sociala entreprenörer har mycket i sin identitet av att de gör gott. Och argumentet att ”göra gott och samtidigt tjäna pengar” är vanligt.

Men exemplet Carl Bildt visar väldigt tydligt något jag tänkt på länge: det är jävligt svårt att kombinera ”göra gott” med ”att tjäna pengar”. Det är två olika huvudsyften. Jag menar inte att det är ont att tjäna pengar, och visst är det toppen om företag vill undvika att göra ont. Men om ett initiativ går över från att vara idéburet till att bli vinstburet så blir det per definition en del av näringslivet och inte en del av det civila samhället.

Om till och med Carl Bildt kan hävda att de smutsiga smutsiga affärer han drivit är världsförbättrande, att oljan som krossat så oändligt många människors liv är viktig för fred, så måste vi inse att allt inte är gott bara för att någon säger det.

Det finns en konflikt mellan vad som genererar privat cash och vad som är till för världens, miljöns, samhällets och det allmännas bästa. Den konfliken kan vi inte låtsas som att den inte finns.

En social entreprenör kan inte driva sin verksamhet för att generera vinst, då är hon bara entreprenör.

Ja, jag säger eder: Det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga, än för den som är rik att komma in i Guds rike.
Matteus 19:24

2 december 2011 at 1:22 e m 20 kommentarer

Miljöpartiet kan bli störst – men inte utan sina ideal

miljöpartiets affisch - modernisera Sverige. det ska vara enkelt att ta sig fram på klimatvänliga och hälsosamma sätt. Därför storsatsar vi på  både kollektivtrafiken och på att göra våra städer cykelvänligare.Idag på Brännpunkt skriver Svend Dahl & Stina Morian om MP att de behöver ”bredda sig mot mitten/liberalt håll, men samtidigt hålla dörren öppen vänsterut så att de trogna väljarna inte tappas” för att växa. Detta eftersom potentiella och lättrörliga väljare är mer mitten/liberala än de MP-trogna.

Och inombords skriker jag: nej!! Att strategiskt anpassa vad och hur man driver politik till opinionsundersökningar, att jaga procentenheter istället för att arbeta för det samhälle man vill se är just det som dödar S, som har potential att döda vilket parti som helst och hela demokratin.

Miljöpartiet ska inte börja anpassa sig till några opinionsundersökningar om vad ”folket vill ha”, de ska istället fortsätta precis som de gjort och stå upp för sina idéer och de förändringar de vill se i samhället. De ska bilda opinionen, inte följa den. De ska se till att driva individualiserad föräldraförsäkring och övertyga folk om varför det är viktigt, inte vara som populisterna som vill låta familjerna ”bestämma själva”, de ska tycka obekväma saker om gratis kollektivtrafik och hög bensinskatt eftersom deras medlemmar som läst på och arbetat med frågorna kommit fram till analyser om att det ger de effekter man vill se i samhället.

Det är det som är miljöpartiets styrka. Låt er inte luras att bli något annat.

För övrigt så undrar jag om man verkligen tänkt i socialdemokraterna när man påstår att det är unikt med väljare som både kallar sig socialister och liberaler?

”Miljöpartiets väljare återfinns både till vänster och höger, en tredjedel kallar sig liberaler och en tredjedel socialister. Detta är förstås unikt i svensk politik”

Med mitt kvinnliga kön, min bostadsrätt på söder, mina 32 år och min universitetsexamen så är jag så nära miljöpartistisk kärnväljare man kan komma tror jag, och jag ser mig personligen som liberal men knappast höger. Jag skulle beskriva mig som socialdemokrat: frihetlig socialist, vänsterliberal, grön och feminist. Jag kan inte bli miljöpartist eftersom de inte förmått omfamna en strukturell maktanalys, men tro mig när jag säger att jag gärna vill att MP ska stå starka. Därför är det viktigt att de inte följer Dahl och Morians råd, just de råd som sakta med säkert kväver mitt eget parti.

9 november 2011 at 6:59 e m 5 kommentarer

Man blir smutsig av att välja politiken

Hanna Hallin

Hanna Hallin

Svend Dahl

Svend Dahl

I DN idag skriver min chef Hanna Hallin och statsvetaren Svend Dahl om varför politiken och medborgarna fjärmar sig från varandra. Det är en suveränt bra artikel, och det är verkligen på tiden att vi diskuterar vad det är för fel. För nåt är det ju. Men det fattas ett perspektiv.

Pitchen i artikeln är att politiken fjärmar sig från medborgarna och att politiker i första hand är politiker för att de vill ha maktpositioner. Ja. Men varför är det så? Kanske för att maktpositioner är det som kan väga upp alla nackdelarna. Dessutom fjärmar sig ju medborgarna även från politiken.

Jag är en av de politiker som mer än gärna skulle slippa mitt kyrkopolitiska uppdrag som jag tagit på mig av plikt, och som blev insatt på kommunfullmäktigevalsedeln mot mitt medgivande. Jag drivs inte alls av att sitta i landsting eller kommunnämnd. Jag vill fixa projekt och skriva artiklar, jag vill diskutera politik och komma på lösningar. Jag vill förbättra samhället, och världen. Och det är svårt.

Visst, det är inte alltid välkommet i partiet, men framförallt får jag stora nackdelar på andra håll. Det anses mer och mer fult att vara partipolitiskt kopplad. Det verkar helt ok att anse att politik är något smutsigt (samtidigt som man har skyhöga förväntningar på både politik och politiker).

Här är en lista på grejer jag tänkt på som också behöver ändras om vi vill ha politiker i vårt politiska system:

  • När man söker jobb vill många ha någon ”neutral”, kanske särskilt som jag som jobbar med samhällsfrågor.
  • När man tycker något blir man ständigt misstänkliggjord för att ha andra syften än de man uttrycker.
  • När jag skulle vara moderator på den regeringskritiska seminariedagen ”Tre år kvar” fick jag inte bli presenterad som partipolitisk
  • När vi arrangerade ett seminarium hjärta tackade en journalist inom public service nej till att medverkande med hänvisning till att vi är ett politiskt parti och att hon måste vara neutral
  • När Juholts bostadsbidrag var uppe var det inte mindre än tre av mina vänner på facebook som i en irriterad ton krävde att jag skulle uttala mig i frågan och vara lika upprörd som dem
  • När jag säger att vi måste stoppa vapenexporten, sluta utvisa människor till Syrien eller något annat som mitt parti (eller någon i mitt parti!) tyckt annorlunda kring så ställs jag till svars för saker jag inte tycker.
  • Jag måste också ha en högre moral och vara mer felfri än andra människor, eftersom det kommer att vara mycket roligare för tidningarna att skriva ”den socialdemokratiska kommunfullmäktigekandidaten bröt mot lagen” än ”32-årig Stockholmare cyklade mot rött” (inte för att jag gjort det!).

Man anses bli smutsig av att välja ett parti, dörrar stängs, man blir granskad, ifrågasatt och får ta ansvar långt utanför vad man rimligtvis har möjlighet att ta ansvar för. Om människor inte vill engagera sig i partierna så är det klart att det är partierna som måste ändra sig, men de kommer inte kunna göra det utan en himla massa hjälp även från er som idag inte vill va med i arbetet inifrån.

Så, jaha, vad ska vi göra nu?

Andra bloggar: Vilken är din och min roll i politiken?, Kampanjpartier försvagar demokratin, Juholt sanningen och opinionen, Partierna, väljarna och demokratin, Politik är ingen jävla karriärsväg.

Läs även: MakthavareMakthavare2Peter HögbergMarie DemkerAkademinyttGustav Fridolin.

28 oktober 2011 at 10:34 f m 17 kommentarer

Förde Aftonbladet medveten kampanj för att avsätta Juholt?

Håkan Juholt har fått fortsatt förtroende av VU, förundersökningen nedlagd och konstaterande att han inte begått några formella fel föreligger. Det är till och med så att reglerna manipulerats och ändrats efter det att mediedrevet redan satts ingång.

En sak som är väldigt intressant och upprörande är hur slaskpressen driver händelserna i svensk politik.

Här är en utskrivt av när blir Aftonbladets chefredaktör Jan Helin blir intervjuad i Medierna:

Reporter: Jag satt här och väntade på dig några minuter innan du kom in, du satt och pratade med en kollega där ute, och då hörde jag honom säga ”Förhoppningsvis avgår ju Håkan Juholt idag”
Jan Helin: Eh…
Reporter: Och du sa ”ja”
Jan Helin: Nej, jag sa ”De”… Nej, det där är faktiskt… Alltså vad vi sa… Vi satt och tittade på en dummy för en… en ny utveckling och då sa vi att i en väldigt skarp nyhetsläge skulle vi göra på det här och det här sättet. Och då sa han ”Ja, det kan ju bli så” att…
Reporter: Nej han sa så här: ”Förhoppningsvis avgår Håkan Juholt idag”
Jan Helin: Okej, det kommer inte jag ihåg. Men…
Reporter: Och du sa ja.
Jan Helin: Okej, och då vill du veta… Nu står vi alla och hoppas på att Håkan Juholt ska avgå, så är det…
Reporter: Ja…
Jan Helin: Så är det inte. Det där är väl… Du överhörde väl en jargong, ett sätt man pratar på. Men det är väl klart en journalist hoppas alltid att en nyhet ska hända. I den meningen… Eh…
Reporter: Men han kunde ha sagt ”Förhoppningsvis avgår inte Håkan Juholt idag” – det är också en nyhetshändelse
Jan Helin: Ja, det är väl en typ av icke-nyhetshändelse. Men jag tror att… att anklaga en journalist för att hoppas på att nyheter ska hända är lite som att anklaga vatten för att vara vått. Eh…
Reporter: Men är det inte lite symptomatiskt ändå att samtalet mellan en chefredaktör och en kollega att… ”Förhoppningsvis avgår Håkan Juholt idag”
Jan Helin: Det tror jag ska ses i en kontext på en redaktion där man hoppas att nyheter händer… Eh… Men…
Reporter: Hoppas du att Håkan Juholt avgår?
Jan Helin: Nej, personligen så har jag ingen…
Reporter: För nyhetens skull så att säga?
Jan Helin: Nej, personligen så har jag ingen förhoppning om det, alltså därför håller jag mig agnostisk, det kan bli så eller inte bli så. Men det är klart vi har ett… Om han avgår har vi ett skarpt nyhetsläge, så är det.

16 oktober 2011 at 8:25 e m 83 kommentarer

Äldre inlägg


Twitter

  • Mitt konto har inte blivit kapat. Det var bara för mycket hat som kom till det här användarnamnet. På återseende. 10 months ago

Kategorier