Mitt mest provocerande inlägg någonsin

Vad som ligger bakom konsumtion av kött, precis som för dödsstraff, en offerstruktur. Förbjud halal- och kosherslakt den dag ni förbjuder all slakt.

Jacques Derrida har ett resonemang, lär mer i SvD, som jag ofta blivit kritiserad för, att djur-människa inte kan ses som en dikotomi. Jag menar att allt levande måste sättas på en och samma värdeskala för att man moraliskt ska kunna avgöra hur lagen ska formas.

Människor är heliga, vi får inte döda varandra. På den här fallande skalan, precis under människan, finns en mycket märklig samhällelig konsensus om att där är det ok att börja döda. Och inte bara döda när det finns skäl för det, när individen förtjänar ett straff, att individen är sjuk och beöver befrias från plågor eller att individen är mindre värd än en annan individ som behöver se den första individen död för att överleva. Nej, under människa på skalan finns det inga som helst krav på skäl för att döda.

Att vara trött på den nya valpen, att det är jobbigare att krydda en vegetarisk rätt än en biff eller att gilla att vara ute i naturen (sic) är alla tre fullgoda skäl för att få döda. Det ska helst inte göra ont på ”djuren”, eller i alla fall inte så mycket ont, men att få halsen avskuren och bli tömd på blod är helt enkelt något man får räkna med och finna sig i om man envisas med att vara gris.

Men vad är det som säger att alla människor, oavsett intelligens, oavsett inneboende godhet, oavsett om hon vill dö eller inte, aldrig får dödas – i ett samhälle som är så sjukligt fokuserade på att döda allt som inte är människor? Ingen som inte är människa får dö en ”naturlig” död, och alla som är människor måste dö en sådan död.

Att jag som inte drar gränsen för vad jag tycker att man får döda vid ”människa” utan längre ner på skalan blir inte sällan anklagad för att vara hycklare. Jaha, du äter inte grisar men du åt en räka/ett ägg/en kaviarmacka en gång, du är inte äkta, alternativt: ”vad har du gjort för de hemlösa”, ”du äter ju djurens mat” eller ”men morötter har också känslor”.

Varför gränsen ska dras just nedanför människa har jag ännu inte mött några rationella argument för. Den mindre schyssta killen Heidegger säger att människan är ”världsbildande” till skillnad från djuren (ni vet, apor, flundror, myror och såna som har så mycket gemensamt) som då skulle vara ”världsfattiga”. En präst sa en gång att skälet var att Gud sa att man inte fick döda människor, men jag kan inte hitta något i bibeln som förklarar varför djurdödande är moraliskt riktigt. Snarare tvärtom, att människan är satt att skydda skapelsen. Att inrätta slakterier i massindustriformat och att en genomsnittssvensk (muslimer och vegetarianer inräknade) dödar och ensam äter 28 grisar, plus en hel flock kossor, hur många kycklingar och fiskar som helst förutom alla lamm, hjortar och kalkoner under en livstid kan ju knappast vara förenligt med att skydda skapelsen.

Anledningen till att vi inte äter hundar i Sverige är för att vi är så många som träffat hunder som individer. Vi har behandlat hundar med respekt, som vänner och som familjemedlemmar. Många har insett att det inte är rimligt att äta den sortens varelser. Det är bra, men det räcker inte.

På samma sätt som det inte är ok att vilja döda människor som ser ut på ett visst sätt – bara för att du inte har någon vän som ser ut så – är det inte ok att vägra äta katt men gärna beställa en avrättning på en gris för att få käka sin fläskpannkaka. Det är dubbelmoral. Det är förstås inte ok att äta katt heller, inte för att det är dubbelmoral, utan för att det är sjukt.

För övrigt anser jag att tjurfäktning borde förbjudas i hela Europa, liksom älgjakten här i Norden, eftersom det brutaliserar samhället.

Tack Peter för tipset om artikeln. Och förlåt till min familj och alla mina vänner för att jag angriper er dubbelmoral, men jag tycker att samma regler borde gälla för er. Slakt borde förbjudas, men ni kan få äta min kropp när jag dött min naturliga död. Och jag är blodigt allvarlig, dead serious.