"Stadsmissionens syfte och mål" eller "Välgörenhet underminerar välfärd"

26 november 2008 at 3:27 e m 3 kommentarer

Efter min ledare i tidningen folket fick jag en kommentar från en manlig medelålders läsare, som finns att läsa bland kommentarerna till inlägget från tidigare idag. Kommentaren gick i korta drag ut på att han inte delar min kritiska syn på välgörenhet och att det finns människor och företag som ger tid och pengar utan att få något tillbaka. Här är mitt svar.

Självklart är altruismen, medkänslan och kärleken till andra människor något djupt mänskligt, och det borde jag ha varit tydligare med. Jag tror inte att man behöver få något tillbaka mer än känslan av att vara nöjd med sig själv, men det finns ändå något viktigt här. Människor kommer inte att ge lika mycket, eller så mycket som krävs, i ett system där det är frivilligt. En sköterska, lärare eller präst gör (uppenbarligen) inte det de gör bara för pengarna, det finns betydligt bättre sätt att bli rik på. Men utan att få lön för sitt arbete skulle hon eller han snabbt söka sig någon annanstans och kanske fortsätta ha sitt kall som hobby, eller på den tid som blir över efter sitt arbete för industrin eller vem som nu betalar.

Och ja, jag tror verkligen att företag, åtminstone där mer än en person har inflytande över styrningen, inte kan motivera välgörenhet eller CSR-arbete med någonting annat än ökad vinst. Aktieägarna skulle inte acceptera att företaget betalade mer för samhället och välfärden än nödvändigt. Många företag betalar stora summor för att komma undan skatt så billigt som möjligt eller till och med för lobbyister som ska sänka skattetrycket.

I senaste numret av fackförbundet Ledarnas tidsskrift fanns ett reportage om CSR. Ingenstans fanns något argument för varför man skulle göra något gott för samhället eller världen, ingenstans fanns argument om att man skulle kunna sova bättre på natten utan det enda som poängterades var företagets image. Framförallt för att rekrytera duktiga medarbetare och få folk att jobba bra och vara lojala med företaget. I andra hand är det bra för att visa upp en positiv bild av företaget gentemot kunderna. Företagare är förstås ofta goda människor, men företagens syfte och mål är vinst. Företagen behöver gå med vinst för att samhället ska fungera, en företagare har inte rätt att göra om det syftet, hur god hon eller han än är. Därför måste vi separera ansvaret för samhället och omsorgen om dem som behöver från företag och privata donationer.

I ett välfärdssystem som jag känner att jag kan lita på, så fungerar den skatt jag betalar in som en buffert för mig själv. Jag betalar nu medan jag har och sen kan jag vara säker på att jag får tillbaka om jag själv skulle förlora min bostad, bli sjuk eller arbetslös. I ett välgörenhetssystem kan du aldrig räkna med detta. I ett välgörenhetssystem ”måste” du vara betydligt mycket mer tacksam och väluppfostrad, gärna söt också, för att folk ska vilja hjälpa dig. Möjligheterna för dig att kritisera systemet som stöttar dig, och därmed utveckla det minskar drastiskt om det är ett privat välgörenhetssystem och inte ett demokratiskt finansierat välfärdssystem.

Ökade möjligheter till och ökat beroende av välgörenhet minskar välfärden i ett samhälle. Till exempel att Stadsmissionen, som ju förutom ideell förening är ett storbolag som tjänar mångmiljonbelopp på hemlöshet och missbruk till sina aktieägare, vinner upphandlingar och får mycket pengar från det offentliga förutom enskildas gåvor, inte är trovärdiga i förespråkandet av sina lösningar på problemen. Utan att säga vad som är rätt och fel så har de egna politiska linjer som inte är självklara, de driver inte alltid samma linjer som föreningar för fd missbrukare menar är det som fungerar bäst.

Stadsmissionen lyckas organisera många att engagera sig för sina medmänniskor, och det ska de ha cred för, men de driver samtidigt politik. De utnyttjar sin ställning som stora i välgörenhetssvängen till att hävda sig veta bäst. Men hemlösheten minskar inte i deras spår. Stadsmissionen agerar på ideologi och inte på forskning och har dessutom ett intresse av att inte bara mildra lidandet, utan samtidigt att permanenta fenomenet som bidrar till lidandet. De flesta som är aktiva i stadsmissionen har troligtvis som mål att alla ska få ett hem och att ingen ska missbruka. Men bolagets mål är ett annat. Det är inte trovärdigt när ett storbolag säger att de vill avskaffa behovet av deras tjänster. Särskilt inte när behovet av deras tjänster snarare verkar öka med de metoder som används.

Entry filed under: kristen vänster. Tags: , .

Jag är inte Åke Green thank you very much Första parkett när bocken brinner

3 kommentarer

  • 1. rolfnilsson2001  |  17 december 2008 kl. 9:21 e m

    Insamlingsrekord för välgörenhet trots finanskrisen går det utläsa i en av våra största tidningar, rekordet på 5,3 miljarder från 2005 beräknas bli tangerat i år. Det borde utifrån alla pengar som försvinner finnas ett stort allmänt intresse av att tala lite mer om de ”heliga korna” välgörenhets/frivilligorganisationerna vi har i Sverige. Men av någon underlig anledning kan dessa organisationer agera helt fritt och ytterst sällan ifrågasätts av sina gåvogivare, våra politiker, media eller det övriga samhället. Trots detta skänker vi godtroget ofantliga summor pengar och saker till deras second hand affärer. Någonstans tror jag detta görs av våra medborgare för att utsatta människor ska få möjlighet att leva ett någorlunda “normalt” liv. Så utifrån den tanken kan man fråga sig varför våra fattiga och människor i hemlöshet trots antalet miljarder kronor som spenderas för detta ändamål ständigt ökar i antal. Samtidigt som detta sker växer och växer paradoxalt nog också dessa organisationer i både antal och i anställda hjälpare. Vilket idag betyder cirka 900 verksamheter och ungefär 30 000 avlönade. Kan det verkligen vara meningen att vissa människor ska ha/få betalt för att kunna känna sig goda över den bistra sanningen att utsatta människor görs livstidsberoende av fattigvård för att överleva i ett av världens rikaste länder? Är det verkligen omtanke som leder till att de som har ska ge till dem som inte har? Eller rör det sig om ett sätt att för stunden trösta? En tröst för båda parter. För i det långa och till synes oändligt utdragna loppet känns denna hållning mer som ett sätt att dölja den verklighet många av våra medborgare lever i, men vi andra inte vill se. Dölja den för oss själva och varandra, samtidigt som vi biter oss allt hårdare om våra egna privilegier. Kanske skäms vi någonstans djupt inom oss i vår krampaktiga värld av en föreställning som handlar om att vissa av oss ska ha makt och möjlighet att välja huruvida en människa ska få leva eller inte. Vanliga människor ska till och med få känna sig snälla för att de nådigt delar med sig av det som de själva är en del av. Det som de visserligen tack vare sin duglighet och sin förmåga eller genom sina kontakter eller sin härkomst fått på sin lott att förvalta men som i grunden inte tillhör dem mer än någon annan. Ägandet har fått ett överdrivet och omåttligt stort utrymme i våra tankar om vad det är och betyder att vara medmänniska.God Jul o Gott Nytt År!Roffe NilssonOrdf. Föreningen Stockholms hemlösa

  • 2. Anna Ardin  |  17 december 2008 kl. 9:43 e m

    Tack Roffe!Det var ungefär det här jag försökte säga, och du hjälpte mig att få fram lite tydligare!Välfärd är en rättighet och att betala skatt ska man inte göra för att vara snäll utan för att bygga upp en buffert för att samhället ska funka. Kanske behöver man det själv direkt i form av stöd någon dag, men oavsett om man själv hamnar i en utsatt position någon gång i livet (som t.ex. sjuk, hemlös eller arbetslös) så behöver man välfärden för att det samhälle man lever i ska vara rimligt.Att få stöd när man behöver ska vara en rättighet, inte något man ska kunna bli räddad ur för att någon råkade ha småpengar på sig just då. För det betyder att man måste lyda och vara tacksam, och den dag småpengarna inte finns där finns det inte längre något hopp.

  • 3. rolfnilsson2001  |  5 januari 2009 kl. 6:58 e m

    Varje hemlös person i Sverige kostar skattebetalarna omkring 600 000 kronor per år, vilket innebär en årlig kostnad för våra cirka 18 000 hemlösa vi har i vårt land slutar på i runda tal 11 miljarder. Detta är uppskattade siffror ur en rapport från Lunds socialhögskola. För 11 miljarder skulle 11 000 lägenheter i miljonklassen kunna köpas in till de människor som idag lever utan eget tryggt hem och därefter kunde det stöd och den hjälp som krävs sättas in för att behålla dessa till de människor som vill och behöver det. Det skulle innebära att hemlösheten skulle vara löst på ett par år. En tanke bara! Men verkligheten ser både dystrare och helt annorlunda ut, för idag verkar istället dessa pengar användas till att vidmakthålla och bygga in hemlösheten i samhället. Det görs helt enkelt genom att vi bygger upp en särskiljande sekundär bostadsmarknad för hemlösa och fattiga människor, där härbärgen, stegboenden, referensboenden, träningsboenden, korttidsboenden och 10 talet andra uppfinningsrika boendedefinitioner finns att tillgå. Inom denna boendesfär finns sedan en arbetsmarknad för ett mycket stort antal problemorienterade och ”kontrollfreakade” människor som tycks vara avlönade endast för att förminska och diagnostisera redan utsatta människor. Helst så mycket att ett eget tryggt hem med ett fungerande privatliv aldrig ska behöva komma på tal.Med mina över 30 års långa självupplevda erfarenhet av olika ”uppfostringsboendelösningar” är jag övertygad om svårigheten att finna en mer hopplös, mer verkningslös eller dyrare lösning än denna. Finns det överhuvudtaget en vilja i vårt land att leva upp till vår egen regeringsform och allas våra mänskliga rättigheter vi skrivit under på? Om så var fallet skulle vi då inte av denna diskriminering som dagligen pågår och allas ”rätt till bostad”, avsatt några miljarder för uppbyggnad av små billiga integrerade hyresrätter där folk har råd att bo och sedan bo kvar i?Vi ska strax läsa några utdrag ur vad våra mest ansedda forskare på hemlöshet har kommit fram till om denna snabbt växande sekundära bostadsmarknad (boendetrappor). Denna lukrativa boendemarknad våra politiker, tjänstemän, frivilligorganisationer och privata aktörer förespråkar och bygger vidare på. Utöver de nedanstående forskare finns många fler som kommit fram till liknande slutsatser. Hans Swärd, professor i socialt arbete säger: ” Ett grundproblem är att det byggs för lite och för dyrt. Och att många nya bostäder blir bostadsrätter. Det har blivit en ond cirkel. Hyresvärdarna kan välja och vraka och då har de svaga grupperna inte stora chanser. Och de har inte råd att köpa en bostad. Nödbostäder eller tillfällighetsboenden är en dålig lösning på bostadsproblemen. De har en tendens till att bli permanenta. Och när de finns så blir det lättare att vräka människor. Varken hyresgäster eller socialtjänst tycker att de behöver göra så mycket, nödbostäderna finns ju där. Lösningen på problemet är att få en mera långsiktig planering i kommunerna. Det är ingen omöjlighet att lösa problemen om man verkligen vill det, men det krävs uppoffringar”. Ingrid Sahlin, forskare säger: ”Jag påvisade redan för tio år sedan att i kommuner som använder boendetrappor är helt hemlösa avsevärt fler än i kommuner som inte gör det”. Cecilia Löfstrand, forskare säger så här: ”På den sekundära bostadsmarknaden har andrahandskontraktet konstruerats enbart för att begränsa den boendes rättigheter. De boendelösningar som kommunerna erbjuder hemlösa är vanligtvis andrahandsupplåtelser som är kombinerade med specialvillkor som innebär betydande begränsningar i hyresgästens möjligheter att disponera och förfoga över bostaden. Dessa går ofta långt utöver dem som gäller för övriga, ”vanliga”, hyresgäster och är inte så sällan integritetskränkande, i vissa fall direkt olagliga (SOU 2001:95, SOU 2004:3). De kan bl.a. innebära förbud mot att ha övernattande gäster eller sällskapsdjur i bostaden. Bostaden är för socialtjänsten ett medel för att uppnå en viss målsättning som formulerats i en s.k. arbetsplan. För att få ett andrahandskontrakt måste klienten underkasta sig tillsyn och kontroll, ett uttryckligt villkor från socialtjänsten och fastighetsägaren, vilket bland annat innebär oanmälda hembesök med hjälp av en extranyckel ”. Vad säger Socialstyrelsen och Boverket? Jo, ”Socialstyrelsen och Boverket menar att det till och med kan vara en belastning att ha en bostad genom socialtjänsten, eftersom risken finns att man efter det aldrig blir godkänd som hyresgäst med eget förstahandskontrakt. Dessa kommunala boendelösningar för hemlösa blir därför ofta en separat bostadsmarknad, med helt egna regler och förutsättningar”. Maria Larsson (kd), ansvarig minister i hemlöshetsfrågor tycker så här: Det behövs mer evidens, då jag anser det finns för lite forskning på området?? ”Jag tycker socialtjänsten och våra frivilligorganisationer samarbetar mycket bra och gör ett ovärderligt jobb för att hjälpa våra hemlösa”. Vad Maria Larsson verkar söka efter i sin desperation, är snarare ett sätt att försöka köpa tid för att förhala sanningen och samtidigt utnyttja och cementera hemlösheten ytterligare i hjälplösa organisationer på grund av deras bidragsbehov. Vidare handlar det kanske även lite om att för hennes egen trovärdighets skull fortast möjligt försöka hitta en forskare som är villig att stödja denna vidriga människosyn mot våra hemlösa och fattiga medborgare med en ”evidens”. Men skulle det funnits någon mening med alla hyllmeter av evidens som finns och åter efterfrågas i den här frågan, varför har vi då inte agerat tidigare utifrån de forskningsresultat som redan presenterats? Om denna egoistiska och giriga samhällsuppbyggnad ska gälla i framtiden så kommer även kostnaderna för fler väktare och ytterligare poliser att skjuta i höjden, då vi istället för att bygga de bostäder som efterfrågas arbetar utifrån någon tro om att fler och fler batonger ska kunna lösa hemlösheten genom segregation. Rolf NilssonOrdf. Föreningen Stockholms hemlösa


Senaste inlägg


%d bloggare gillar detta: