"Stadsmissionens syfte och mål" eller "Välgörenhet underminerar välfärd"

Efter min ledare i tidningen folket fick jag en kommentar från en manlig medelålders läsare, som finns att läsa bland kommentarerna till inlägget från tidigare idag. Kommentaren gick i korta drag ut på att han inte delar min kritiska syn på välgörenhet och att det finns människor och företag som ger tid och pengar utan att få något tillbaka. Här är mitt svar.

Självklart är altruismen, medkänslan och kärleken till andra människor något djupt mänskligt, och det borde jag ha varit tydligare med. Jag tror inte att man behöver få något tillbaka mer än känslan av att vara nöjd med sig själv, men det finns ändå något viktigt här. Människor kommer inte att ge lika mycket, eller så mycket som krävs, i ett system där det är frivilligt. En sköterska, lärare eller präst gör (uppenbarligen) inte det de gör bara för pengarna, det finns betydligt bättre sätt att bli rik på. Men utan att få lön för sitt arbete skulle hon eller han snabbt söka sig någon annanstans och kanske fortsätta ha sitt kall som hobby, eller på den tid som blir över efter sitt arbete för industrin eller vem som nu betalar.

Och ja, jag tror verkligen att företag, åtminstone där mer än en person har inflytande över styrningen, inte kan motivera välgörenhet eller CSR-arbete med någonting annat än ökad vinst. Aktieägarna skulle inte acceptera att företaget betalade mer för samhället och välfärden än nödvändigt. Många företag betalar stora summor för att komma undan skatt så billigt som möjligt eller till och med för lobbyister som ska sänka skattetrycket.

I senaste numret av fackförbundet Ledarnas tidsskrift fanns ett reportage om CSR. Ingenstans fanns något argument för varför man skulle göra något gott för samhället eller världen, ingenstans fanns argument om att man skulle kunna sova bättre på natten utan det enda som poängterades var företagets image. Framförallt för att rekrytera duktiga medarbetare och få folk att jobba bra och vara lojala med företaget. I andra hand är det bra för att visa upp en positiv bild av företaget gentemot kunderna. Företagare är förstås ofta goda människor, men företagens syfte och mål är vinst. Företagen behöver gå med vinst för att samhället ska fungera, en företagare har inte rätt att göra om det syftet, hur god hon eller han än är. Därför måste vi separera ansvaret för samhället och omsorgen om dem som behöver från företag och privata donationer.

I ett välfärdssystem som jag känner att jag kan lita på, så fungerar den skatt jag betalar in som en buffert för mig själv. Jag betalar nu medan jag har och sen kan jag vara säker på att jag får tillbaka om jag själv skulle förlora min bostad, bli sjuk eller arbetslös. I ett välgörenhetssystem kan du aldrig räkna med detta. I ett välgörenhetssystem ”måste” du vara betydligt mycket mer tacksam och väluppfostrad, gärna söt också, för att folk ska vilja hjälpa dig. Möjligheterna för dig att kritisera systemet som stöttar dig, och därmed utveckla det minskar drastiskt om det är ett privat välgörenhetssystem och inte ett demokratiskt finansierat välfärdssystem.

Ökade möjligheter till och ökat beroende av välgörenhet minskar välfärden i ett samhälle. Till exempel att Stadsmissionen, som ju förutom ideell förening är ett storbolag som tjänar mångmiljonbelopp på hemlöshet och missbruk till sina aktieägare, vinner upphandlingar och får mycket pengar från det offentliga förutom enskildas gåvor, inte är trovärdiga i förespråkandet av sina lösningar på problemen. Utan att säga vad som är rätt och fel så har de egna politiska linjer som inte är självklara, de driver inte alltid samma linjer som föreningar för fd missbrukare menar är det som fungerar bäst.

Stadsmissionen lyckas organisera många att engagera sig för sina medmänniskor, och det ska de ha cred för, men de driver samtidigt politik. De utnyttjar sin ställning som stora i välgörenhetssvängen till att hävda sig veta bäst. Men hemlösheten minskar inte i deras spår. Stadsmissionen agerar på ideologi och inte på forskning och har dessutom ett intresse av att inte bara mildra lidandet, utan samtidigt att permanenta fenomenet som bidrar till lidandet. De flesta som är aktiva i stadsmissionen har troligtvis som mål att alla ska få ett hem och att ingen ska missbruka. Men bolagets mål är ett annat. Det är inte trovärdigt när ett storbolag säger att de vill avskaffa behovet av deras tjänster. Särskilt inte när behovet av deras tjänster snarare verkar öka med de metoder som används.