Strategi för valseger: inför obligatorisk valstugeprao eller anställ oliktänkande på 68’an

I valrörelsen stod jag i valstuga. Att stämningen inte direkt var Göran Persson-vänlig var vansinnigt uppenbart. Person efter person i alla möjliga åldrar sa ”jag gillar socialdemokraterna, men jag kan inte tänka mig att rösta på Göran Persson”. Åtminstone hälften av min valarbetarenergi måste användas för att övertyga människor om att han kommer avgå efter valet, att partiet är så mycket mer än bara en ledare och att jag inte heller tycker att Göran fullt ut kan representera mig som feminist i partiet, eller vad jag nu sa för att visa att man kan vara sosse utan att tillbe GP. I det läget, några veckor före valet, kom en stor bunt affischer, affischer som föreställde GP i övernaturlig storlek. Affischer som de lojala partiarbetarna spikade upp trots mina protester, med argument som att på 68’an (det socialdemokratiska partihögkvarteret på Sveavägen 68) hade de nog koll på opinionen, och att det ju var viktigt att svänga opinionen om Göran (snarare än om partiet då tydligen).

Detta kan mycket väl hända igen. Det verkar vara så att valkampanjstrategerna inte alltid känner vindarna bland folket. Eller åtminstone verkar det vara så att de som arbetar nära folk med makt i partiets olika delar inte sällan kommit dit de är för att de håller med. Det är alltid enklare och skönare att inte säga emot. Och med staber som håller med är det kanske svårt att inte falla för frestelsen att skicka ut skitstora affischer på nån som kommer skrämma istället för att locka. Över huvudtaget är persondyrkan ingen smart grej, läs om varför jag tycker att haussa Mona inte är bra här (även om Mona är bra).

Det första förslaget är att börja anställa oliktänkare inom partiet. Först och främst i de traditionella rekryteringarna bland organiserade socialdemokrater. Vid ett antal tillfällen har jag haft missnöjet att bevittna hur kandidater med uppenbart mer erfarenhet valts bort till förmån för mindre smarta och ibland helt inkompetenta ja-sägare. Förutom att göra upp med inkompetenskulturen och ja-sägarplockandet är ett annat tips att göra som i vita huset, att anställa en republikan som genom sitt emotsägande kan vässa argumenten. I en liktänkande miljö blir det ingen utveckling, så några folkpartister och vänsterpartister borde vi ju ha.

En åtgärd mer av plåster-karaktär eller sista utväg är en obligatorisk valstugeprao för alla som jobbar med någon som helst strategi för valet. Att några dagar hänga i en valstuga, prata med valstugearbetarna och höra vad som sägs (och då inte bara vid Åhléns i Stockholm) kanske hade bidragit till möjligheter att dra i nödbromsen för katastrofidéer som att ha megaplancher på Göran Persson. Fast det funkar förstås inte om ingen har lust att berätta obehagligheter för chefen.