Vem falsifierade mig? Var det patriarkatet?

12 februari 2008 at 11:36 e m 4 kommentarer

Idag fick jag uppleva något märkligt när jag stannade och pratade med en manlig mycket ytligt bekant. Vi sa något kort om att jag hoppat av min kommunala nämnd på grund av svårigheterna att kombinera tre deltidsjobb på fyra orter med ett så pass tidskrävande uppdrag.

Sen kom det märkliga. Efter att jag sagt att jag inte känt mig respekterad som politiker av äldre manliga moderata politiker. Att det verkade som att de av princip röstade emot allt vi (enbart kvinnor) på vänsterbänken sa började han falsifiera allt i mina uttalanden. Det var bara skitsnack att moderaterna var raljanta, att de var trevliga, att det var mitt fel att jag fick fel i småsaker eftersom jag över huvudtaget inte skulle driva småsaker, att jag förmodligen inte var trevlig mot dem, att jag förmodligen var aggressiv när jag la fram dessa (som även jag själv tyckte) var småsaker och att hela min upplevelse inte stämde. Med argumentet att moderaterna i hans nämnd var trevliga mot honom själv och resten av oppositionen. Det gick helt enkelt inte att komma ur den otrevliga stämningen i den konversation som jag ursprungligen uppfattat som menad att vara blott fatisk*, jag tvingades långt ner på defensiven och fastnade där nånstans.

Så, vad betyder då detta? Det kan förstås betyda många saker. Det första var att jag kände mig som en stor förlorare som gick hem och grinade för att jag var missförstådd och misstrodd utan synbar orsak, men kanske var den dolda orsaken att personen sedan tidigare har en uppfattning om mig som nån som skulle må bra av att tryckas ner lite. Det andra skulle kunna vara en överlagd ideologi i att skapa fred med moderaterna, få dem att framstå som godare än vad de verkar i ryktena eller att skapa ett större politikersamarbete där det som uppfattas som personliga konflikter ska hållas borta för de rena (manliga?) sakfrågornas skull. De bakomliggande orsakerna var säkert grundade i verkliga och viktiga känslor eller överlagda åsikter, oavsett detta fick det en annan effekt i mötet med adressaten, jag.

Det agerande jag blev utsatt för av moderaterna var härskartekniker. Framförallt nummer ett och nummer två av Berit Ås fem: osynliggörande och förlöjligande. Min motstrategi för de två första har varit att synliggöra teknikerna och att prata om dem, för att för mig själv och andra bekräfta att min erfarenhet var verklig, att bete sig som om man vore i sandlådan trots att man har 30 års erfarenhet av kommunpolitiken är inte acceptabelt, även om man är en är en moderat man. Och när jag använder denna motstrategi i närvaro av mina allierade tror jag att jag fick smaka på en del av det ryggdunkande patriarkatet. Min motstrategi möttes av ytterligare härskartekniker från en man från det andra lägret, nämligen den femte; påförande av skuld och skam och en av de nya fem, nämligen falsifiering. Jag kände mig så utanför den här världsvida/kommunala manliga sammanhållningen så det var inte klokt.

Och nu när jag kan argumentera utan att behöva släppa in en enda kommentar vill jag därför säga:

Moderaterna var trevliga för det mesta – men de drev en hel del dåliga politiska linjer OCH det är vanligare med hånleenden på manliga moderater än på andra politiker, det kan jag sätta allt mitt guld på!

Jag var inte aggressiv – borgarkvinnorna tyckte att det var bra att jag vågade säga nåt, och facket för den delen.

Jag drev inte bara småfrågor – men försökte argumentera på de sätt jag trodde skulle kunna fungera för att lindra skadeverkningarna av det jag förstod skulle gå igenom.

Jag hoppas slutligen att det inte är som jag fick höra i samtalet med min så kallade allierade – att den nuvarande oppositionen beter sig eller kommer bete sig på samma sätt när vi är i majoritet i kommunen igen nästa gång. Jag tycker det är otrevligt att inte lyssna på dem som argumenterar emot. Falsifiera dem bara för att de är moderater eller kvinnor eller vad de nu är.

*Fatisk innebär att sändare och mottagare utbyter vedertagna, rotade begrepp och uttryck med avsikten att bibehålla kommunikationen. Dvs konversera för konverserandets skull.

Entry filed under: Okategoriserade. Tags: , , .

Ny blogg från Kuba Castro avgår – igen

4 kommentarer

  • 1. Anonymous  |  18 februari 2008 kl. 12:52 e m

    Flertalet kvinnor i politiken borde ta och utveckla könskontraktet och ta tag i den känslomässiga biten hos sig själva. Ett visst mått av arrogans ingår i borgarnas arsenal när det gäller att debattera och man får helt enkelt hitta ett sätt att komma in i getingboet utan att ge upp sina värderingar. Istället för att reproducera könskontraktet måste man utveckla det. Mvh från A – M

  • 2. Anna Ardin  |  18 februari 2008 kl. 1:22 e m

    Visst! Det är jag helt med på, att få gnälla lite över denna arrogans inför partikamrater hade jag trott var något accepterat. Men att det skulle vara ett så hårt försvar av detta, från dem som borde kunna vilja ge mig rätt i någon mån – eftersom de också valt att inte vara moderater – var jag inte tillräckligt förberedd på.

  • 3. Anna Ardin  |  18 februari 2008 kl. 1:22 e m

    Visst! Det är jag helt med på, att få gnälla lite över denna arrogans inför partikamrater hade jag trott var något accepterat. Men att det skulle vara ett så hårt försvar av detta, från dem som borde kunna vilja ge mig rätt i någon mån – eftersom de också valt att inte vara moderater – var jag inte tillräckligt förberedd på.

  • 4. Anonymous  |  8 maj 2008 kl. 10:05 f m

    Idén om att det funnes ett ”patriarkat” är absurd, ett tankespöke uppfunnet av borgarkvinnor! Eller skulle jag, en relativt lågavlönad man, vara ”förtryckare” av rika kvinnor? Svara på det! Och om du svarar ”nej” (vilket jag förutsättar), så måste du fråga dig vilken variabel som är giltig: ekonomi (produktionsförhållanden) eller kön? Så otroligt lätt det är att med enkel slutledning såga av fötterna på all s.k. genusvetenskap. Lappri!


Twitter

Kategorier


%d bloggare gillar detta: