Archive for 2008

Jag såg en kvinna dö, ska vi ha det så här, vi måste bruka mer våld

Rädsla och ilska i södra israel, i dagens dn får människor i mellanösternkonflikten komma till tals.

– Jag tog skydd när jag hörde flyglarmet, men efter explosionen sprang jag ut och tittade. Jag såg en död och flera skadade. Nu är jag mycket rädd, det var alldeles för nära, säger 35-årige Yacob Abu Htsera till TT i den israeliska kuststaden Ashdod.

På måndagen dödades en kvinna av en raket vid en busshållplats i Ashdod, vilket alltså Abu Htsera blev vittne till.

– Det var en hemsk syn, blod och kroppsdelar…

Israels luftanfall har krävt mer än 360 liv i Gazaremsan, medan samtidigt en handfull israeler dödats.

Ingen släpps in i Gaza, de som ser kvinnor bli dödade där kan inte prata med TT, men är det enda förklaringen? Eller är det så att en handfull liv av en sorts människor är värda mer än 360 palestinier?

Palestinas folkvalda ledare har nu fått mer våldsamma vapen, vapen som mer liknar dem som Israel har. Stenar mot stealthflygplan ger en ju inte så goda chanser att komma någon vart i ett krig. De raketer Hamas nu använder räcker inte till bara precis på andra sidan gränsen utan flera mil in i landet. Det betyder att fler oskyldiga kan drabbas och fler känner av att det pågår ett krig.

En man som blev intervjuad tycker hela situationen är skrämmande. Men han är också arg.

– Vi måste slå till ännu hårdare i Gaza. Jag tror inte att regeringen kan göra något för att stoppa raketerna, men våra soldater kan göra något. Hamas förstår bara våld, så då måste vi ge dem det.

Jag tror inte att han vet att deras soldater redan gjort en hel del. Den gamla öga för öga och tand för tand-policyn är förlegad! Och om den skulle gälla så skulle Palestinierna ha en hel del ögon att riva ut, så släpp den, det är inte bra!

Kriget sammanfattas i en kommentar av en israelisk kvinna, som skulle kunnat vara från vilken sida som helst i konflikten

– Jag smyger längs väggarna när jag är ute och går, för att kunna ta skydd snabbt ska vi ha det så här?!

30 december 2008 at 5:17 e m 3 kommentarer

Försöker Israel stoppa attentat med utrotning

Israel attackerar Gaza och vi står inför de högsta dödstalen i konflikten på 40 år.

Att stänga in människor i ghetton, skärma av dem från sina odlingar och samtidigt inte tillåta matleveranser är verkligen illa nog. Att sedan börja bomba dessa ghetton är inte något annat än att ha skapat sig ett dödsläger. Anledningen till detta agerande är att hindra självmordsattentat, dvs att hindra fienden i kriget att kriga tillbaka. Att skapa fred. Men behöver inte fred skapas mellan människor?

Det är fullt begripligt att de Israeliska makthavarna är rädda, det är fullt förståeligt om de inte vet vad de ska ta sig till. Men faktum kvarstår, det är ett smutsigt angreppskrig på civila som pågår, mycket tyder på att total utrotning av motståndarna är det egentliga målet. Och vad skiljer detta från den så fruktade terrorismen?

Att Hamas inte ville förnya vapenvilan var kanske inte så förvånande, eftersom Israel inte levde upp till sin del i avtalet, blockaden mot Gaza fortgick som förut, trots löfte om motsatsen och 49 människor dödades, alla på den palestinska sidan. Visst hade det varit bättre för stunden att inte få raketer på sig, men om befolkningen sakta svälter till döds och blir långsamt prickskjutna kanske de folkvalda ledarna inte hade mycket val än att vägra fortsätta acceptera ett oacceptabelt läge.

Israels politiska representanter talar ofta om självmordsattackerna. Om att alla känner någon som blivit utsatt eller dött, att det är fruktansvärt att inte vara säker när man åker buss eller sitter och fikar med sina vänner på ett café. Hur fruktansvärt det är att inte kunna sova en enda natt av alla larm, eller att inte känna sig säker när man hungrig sitter hemma och väntar på sin son som kanske blivit skjuten av en krypskytt finns aldrig med i tankarna. Att fler hämndkänslor väcks ju fler den israeliska staten förstör livet för är en högst trolig sambandskedja som det bortses ifrån. En gång var jag på seminarium med en Israelisk diplomat i Sverige, någon i publiken frågade om det mångdubbla antalet döda på den palestinska sidan inte var ett tecken på åtminstone att det krävs två för en konflikt. Diplomaten blev jättearg och sa at det var mångdubbelt värre att bli dödad på ett café, att detta inte går att mäta i antalet döda, och att vi skulle tänka oss in i explosionen-på-café-stuationen. Att man inte kan mäta förlusterna i antalet döda, vad betyder det? Att olika människor inte är lika mycket värda beroende på etnisk lojalitet?

För att israels folk ska kunna leva i frihet och trygghet måste våldet mot palestinierna upphöra, våld skapar inte fred. Det blir inte säkrare utan bara mer och mer osäkert och våldsamt ju fler palestinier som mördas.

Israel är den starkare parten i konflikten, Israel måste arbeta för att den olagliga ockupationen av Palestinsk mark på Västbanken upphör, isoleringen av Gaza måste brytas nu och västvärlden måste börja agera rationellt i vad man säger och tycker i konflikten. Demokratiskt valda ledare, hur illa man än tycker om dem, måste respekteras, men vare sig de Palestinska ledarna eller de Israeliska har rätt att beordra eller tolerera smutsig krigföring mot civila, oavsett om det gäller raketattacker eller bombattacker.

Till och med Carl Bildt tycker att isoleringen av Gaza måste brytas, även om han inte riktigt ser att Hamas faktiskt inte är en jämnstark part med jämnstarkt inflytande över konfliktens utveckling.

28 december 2008 at 3:26 e m 1 kommentar

SFS mer frivilligt än SACO studentråd

SACO studentråd kallar sig Sveriges största frivilliga studentorganisation. Och jag vill mest säga att jag inte var frivillig när jag var med där.

Vad de menar är bland annat att de är lite finare än Sveriges förenade studentkårer (SFS), eftersom SFS bygger på ett kårobligatorium – i första ledet. Som student måste du betala en slags förhandlingsavgift till kåren som organiserar studentinflytandet på din fakultet eller högskola, men när du väl är med så har du rätt att rösta och kandidera i kårvalet, och därmed all makt över huruvida din kår (och därmed du) ska vara med i SFS.

När jag var ny på Uppsala universitet kom en person med en adresslista. För 100 spänn fick jag en prenumeration på en tidning, rabatt på försäkring, hjälp med mentorskap och CV-granskning – ett produktpaket. Och mer perifert, ett medlemskap i någon slags fackförening som jobbar för bland annat ökade löneklyftor (och i sin tidning bara skriver om jurister trots att de menar att de organiserar samhällsvetare). Medlemskapet gällde inte heller ett år, utan för all framtid när jag är inskriven som student. Och i samma stund fick jag också för all min studentframtid räkna med att bli representerad av SACO studentråd, frivilligt representerad till och med!

Att SACO studentråd kallar sig störst bland de frivilliga tycker jag är falsk marknadsföring. De är inte mer frivilliga än SFS, utan god vilja är det till och med svårt att se att de är frivilliga alls, och de är inte störst.

Ett litet klipp från SACO studentråds nya ordförande Stina Hambergs blogg:

Igår fick jag en försmak av vad kommande år kommer innehålla. Jag var nämligen med på Sacos styrelsemöte och presenterade mig och fick höra mkt intressanta diskussioner, ju mer jag ser av uppdraget som ordförande för Sveriges största frivilliga studentorganisation desto gladare blir jag och med än mer förväntan ser jag fram emot det! Under mötet presenterade Eva och jag Saco Studentråds kongress förslag till ny stadga, fyra av fem förändringar godkändes

Det är dessutom inte ens studentrepresentanterna som har sista ordet i vad de ska driva och tycka, eftersom SACO måste godkänna alla beslut studentrådet fattar! Så av tre ord – störst, frivillig och student – är inget särskilt starkt.

PS Jag har sagt upp mig från SFS, slutat vara student och får äntligen inte längre Jusek-tidningen i brevlådan. Och det här är något jag tycker personligen och inte som representant för vare sig SFS, sossarna eller kyrkan eller nåt annat.

22 december 2008 at 5:54 e m 4 kommentarer

Om döden, utan överdrift

När döden känns för sorglig vill jag påminna om att livet är så mycket starkare. Det man hunnit med kan aldrig göras ogjort, det du gjort är det som finns kvar. En dikt i juletid, av Wislawa Szymborska, ur den fantastiska boken Utopia.

Han kan inget om vitsar,
om stjärnor, om broar,
om bergsbruk, om lantbruk, om väveri,
om skeppsbyggeri eller kakbakning.

När vi planerar för morgondagen
skjuter han alltid in sista ordet
vid sidan om ämnet.

Han kan inte ens det
som är direkt förknippat med hans fack:
inte gräva graven,
inte snickra kistan,
inte städa efter sig.

Han sysslar med att döda
men gör det nog så fumligt,
utan system och rutin.
Som höll han på att öva sig på var och en av oss.

Visst firar han triumfer,
men så många fiaskon
och missade slag
och försök som måste göras om!

Han orkar inte ibland
ens slå ner en fluga ur luften.
Mot alltför mången larv
förlorar han i krypningstävlan.

Alla dessa rotknölar, fröhus,
fenor, gälar, känselspröt,
praktfjädrar och vinterpälsar
vittnar om att han ligger
efter i tröttsamma jobbet.

Hans ondska förslår inte.
Och inte ens vår hjälp i krig och kupper
har hittills varit nog.

Hjärtana bultar i äggen.
Skeletten i spädbarnen växer.
Frönas trägna slit ger de första två bladen
och ofta även höga träd vid horisonten.

Den som hävdar att han är allsmäktig
är själv ett levande bevis
på att allsmäktig är han inte.

Det liv finns inte
som inte om så för en stund
åtnjuter odödlighet.

Döden kommer alltid med denna stunds försening.

Förgäves rycker han i handtaget
på den osynliga dörren.
Vad man har hunnit med,
det kan han inte ta tillbaka.

18 december 2008 at 11:23 f m

Moderaterna vill möta Mona som en ensam och sårad krigare

Moderaterna har en medveten strategi att sänka Mona för att sänka socialdemokraterna. Knepet som används är att köra personvalstricket. Framställa det som att det är person och inte parti som är viktigt och sedan berätta hur dålig personen är. Person (Mona Sahlin) ska framställas som tyngre vägande än ideologi (socialdemokrati) och sen ska man visa på vilka jättedåliga personliga egenskaper motståndaren (socialdemokrati=Mona Sahlin) har.

Under sommarens Prideparad gick Mona med under sossarnas banderoll. Hon ville gå i klungan, långt fram, men inte först. Hon sa flera gånger att hon var med i ett lag och inte ville vara härförare, hon ville inte gå ensam först utan ville vara en i gänget. Men gång på gång försökte människor i tåget, självpåtagna arrangörer, media, SSU-representanter och andra pusha fram henne framför sig. Det verkade vara väldigt svårt för henne att inte bli ensam kvar längst fram.

Och det tycker jag väl illustrerar det som många försöker få att hända nu. Vi pushar fram Mona till en position som ger henne ett tungt personligt ansvar, reducerar vårt parti och vår ideologi till en mänsklig faktor och gör partiet lika sårbart som en ensam individ.

Majoriteten av svenskarna vill ha socialdemokrati. Om vi inte är tydliga med att vi är de bästa socialdemokraterna och att ideologin är viktigare än personen så kommer vi inte att vinna valet 2010.

Idag hörde jag från en partikamrat att Mona är ”svag, otydlig och ytlig”. Och jag blev så besviken, för det stämmer inte! Mona står för en ny ledarstil (jämfört med till exempel Göran Persson), en ledarstil som många under lång tid efterlyst. När vi väl får denna nya typ av ledare, en person som är mer lagspelare än auktoritär, en person som lyssnar mer än pratar, så är tydligen inte heller det bra. Om hon inte går före klungan (och är auktoritär) utmålas hon som svag, och om hon går före klungan kommer hon att bli nermejad.

Därför gäller det att stå upp för Mona, stå upp för den typ av ledare vi valt och velat ha och samtidigt stå upp för socialdemokratin – och inte låta dem reducera oss till en person. Annars riskerar vi att skicka in en ensam krigare på arenan som är valet 2010. Om vi själva spär på moderaternas kampanj, och ger Mona dödliga stick av orättvis kritik, innan hon går in på den här arenan så är det kört.

Valkampanjen har börjat för länge sen, och vi har alla förutsättningar om vi backar upp vår främsta representant och tar på oss uppgiften som ett lag.

Henning skriver på samma tema, liksom Alf och Tord pratar också välbehövligt gott om Mona och ett lite nytänkande feministiskt, men dock mosa-Mona, inlägg från SSU Stockholms tidning Ung mening.

7 december 2008 at 10:59 e m 1 kommentar

Första parkett när bocken brinner

Jag arbetar i Gävle rådhus. På baksidan av rådhuset, precis utanför mitt fönster skulle man kunna säga, står sedan igår: BOCKEN.

Kommunen har låtit oss som hänger med i lokalpressen veta att det nu, på grund av att bocken inte är impregnerad, kan vara möjligt att sätta eld på den med brinnande pilar, något som tidigare varit omöjligt!

Bocken har inte brunnit på två år och det är ju skandal!

Från mitt fönster har jag som sagt mycket goda träffchanser och ypperliga flyktvägar genom rådhusets katakomber. Någon som är intresserad? Det måste dock ske på nyårsnatten, allt annat vore helgerån. Att bränna bocken före Lucia är oförlåtligt.

Gävle kommuns hemsida kan ni se bocken via två webbkameror (varav en står i min kollega Clarissas rum).

1 december 2008 at 8:45 e m 1 kommentar

"Stadsmissionens syfte och mål" eller "Välgörenhet underminerar välfärd"

Efter min ledare i tidningen folket fick jag en kommentar från en manlig medelålders läsare, som finns att läsa bland kommentarerna till inlägget från tidigare idag. Kommentaren gick i korta drag ut på att han inte delar min kritiska syn på välgörenhet och att det finns människor och företag som ger tid och pengar utan att få något tillbaka. Här är mitt svar.

Självklart är altruismen, medkänslan och kärleken till andra människor något djupt mänskligt, och det borde jag ha varit tydligare med. Jag tror inte att man behöver få något tillbaka mer än känslan av att vara nöjd med sig själv, men det finns ändå något viktigt här. Människor kommer inte att ge lika mycket, eller så mycket som krävs, i ett system där det är frivilligt. En sköterska, lärare eller präst gör (uppenbarligen) inte det de gör bara för pengarna, det finns betydligt bättre sätt att bli rik på. Men utan att få lön för sitt arbete skulle hon eller han snabbt söka sig någon annanstans och kanske fortsätta ha sitt kall som hobby, eller på den tid som blir över efter sitt arbete för industrin eller vem som nu betalar.

Och ja, jag tror verkligen att företag, åtminstone där mer än en person har inflytande över styrningen, inte kan motivera välgörenhet eller CSR-arbete med någonting annat än ökad vinst. Aktieägarna skulle inte acceptera att företaget betalade mer för samhället och välfärden än nödvändigt. Många företag betalar stora summor för att komma undan skatt så billigt som möjligt eller till och med för lobbyister som ska sänka skattetrycket.

I senaste numret av fackförbundet Ledarnas tidsskrift fanns ett reportage om CSR. Ingenstans fanns något argument för varför man skulle göra något gott för samhället eller världen, ingenstans fanns argument om att man skulle kunna sova bättre på natten utan det enda som poängterades var företagets image. Framförallt för att rekrytera duktiga medarbetare och få folk att jobba bra och vara lojala med företaget. I andra hand är det bra för att visa upp en positiv bild av företaget gentemot kunderna. Företagare är förstås ofta goda människor, men företagens syfte och mål är vinst. Företagen behöver gå med vinst för att samhället ska fungera, en företagare har inte rätt att göra om det syftet, hur god hon eller han än är. Därför måste vi separera ansvaret för samhället och omsorgen om dem som behöver från företag och privata donationer.

I ett välfärdssystem som jag känner att jag kan lita på, så fungerar den skatt jag betalar in som en buffert för mig själv. Jag betalar nu medan jag har och sen kan jag vara säker på att jag får tillbaka om jag själv skulle förlora min bostad, bli sjuk eller arbetslös. I ett välgörenhetssystem kan du aldrig räkna med detta. I ett välgörenhetssystem ”måste” du vara betydligt mycket mer tacksam och väluppfostrad, gärna söt också, för att folk ska vilja hjälpa dig. Möjligheterna för dig att kritisera systemet som stöttar dig, och därmed utveckla det minskar drastiskt om det är ett privat välgörenhetssystem och inte ett demokratiskt finansierat välfärdssystem.

Ökade möjligheter till och ökat beroende av välgörenhet minskar välfärden i ett samhälle. Till exempel att Stadsmissionen, som ju förutom ideell förening är ett storbolag som tjänar mångmiljonbelopp på hemlöshet och missbruk till sina aktieägare, vinner upphandlingar och får mycket pengar från det offentliga förutom enskildas gåvor, inte är trovärdiga i förespråkandet av sina lösningar på problemen. Utan att säga vad som är rätt och fel så har de egna politiska linjer som inte är självklara, de driver inte alltid samma linjer som föreningar för fd missbrukare menar är det som fungerar bäst.

Stadsmissionen lyckas organisera många att engagera sig för sina medmänniskor, och det ska de ha cred för, men de driver samtidigt politik. De utnyttjar sin ställning som stora i välgörenhetssvängen till att hävda sig veta bäst. Men hemlösheten minskar inte i deras spår. Stadsmissionen agerar på ideologi och inte på forskning och har dessutom ett intresse av att inte bara mildra lidandet, utan samtidigt att permanenta fenomenet som bidrar till lidandet. De flesta som är aktiva i stadsmissionen har troligtvis som mål att alla ska få ett hem och att ingen ska missbruka. Men bolagets mål är ett annat. Det är inte trovärdigt när ett storbolag säger att de vill avskaffa behovet av deras tjänster. Särskilt inte när behovet av deras tjänster snarare verkar öka med de metoder som används.

26 november 2008 at 3:27 e m 3 kommentarer

Äldre inlägg


Twitter

Kategorier