Härskartekniker

Förutom hånandet och tungomålstalandet har jag kommit på vilka de stora härskarteknikerna i Kubadebatten är. Undanhållande av information och dubbelbestraffning.

Jag vet att informationen finns där, men så fort jag försöker få reda på den så är det stopp. Jag blir straffad av regimen för att jag söker information. Undanhållande av information. Och sedan blir jag straffad av regimens utsända i Sverige för att jag inte har fullständig information, eller lika insatta argument som de själva. Men hur skulle jag kunna få det? Dubbelbestraffning.

Jag har fått några mejl från Eva Björklund angående den fantastiska gratuita internettillgången för alla kubaner. På postkontor, dataklubbar och bibliotek. Vet inte om hon tror på det själv och har blivit runtvallad med lojala varje gång, och på så sätt missat de verkliga priserna och tillgången, om hon inte har koll på vad man behöver använda Internet till eller om hon låtsas. Men jag har besökt bibliotek, där priset var detsamma som på hotellet och på Capitolium (en halv månadslön per timme), jag har besökt postkontor, där man inte kan kolla annat än intranätet. Där kan man alltså kolla sin mejl om man blivit förärad en statlig e-postadress eller om man kan skicka från en opersonlig adress och inte bifoga några bilagor. Jag har inte kunnat kolla min vanliga webbaserade adress där, vilket hade varit lämpligt eftersom priset endast var 1/12 av en månadslön i timmen (ca 1000 kronor om min lön varit kubansk). Jag har sökt i olika forum efter kubaner att diskutera med, men mest funnit utlänningar som befinner sig på Kuba, jag har försökt kommunicera med en lång rad Kubaner digitalt, men mycket sällan lyckats – utom då jag lämnat pengar för att koppla upp sig – och då blir jag anklagad för att syssla med samhällsomstörtande verksamhet. Undanhållande av information. Dubbelbestraffning.

Att Internettillgången inte fungerar har jag kunnat upptäcka som vanlig, icke-snokande, turist (och se på Guds utsändes hemsida; UNDP säger att 6 kubaner på 1000 har tillgång till Internet), men när man gått ett steg längre har det tagit stopp. Jag har ju, som några kanske vet, försökt att reda ut om oppositionen mot Castro är demokratisk eller om den är uppbyggd på caudillismen (på samma sätt som jag uppfattar Castros styre). Men detta var att gå för långt. Då blev jag varnad att jag åker ut. Bestraffning. Hemma i Sverige blir jag anklagad för att inte ha sett tillräckligt. Dubbelbestraffning.

Jag pratade med forskaren Robert Inglehart för några månader sedan. Han sysslar med ”world value survey” och har lyckats göra omfattande studier av människors värderingar, som han själv säger ”i nästan alla världens länder”. I princip det enda landet där han inte fått tillgång till att intervjua människor och föra statistik är Kuba. Undanhållande av information.

Jag får stå till svars för socialdemokratin sedan tidernas begynnelse, men de som anklagar mig behöver enligt egen bedömning inte stå till svars för varför jag inte får ta reda på allt det ni tycker att jag ska ta reda på? Varför får jag inte prata med vem jag vill? Varför får jag inte åka dit när jag vill? Varför vill alla Kubaner åka till USA trots att det är ett sånt hemskt land?

Kan inte någon, med sina kontakter hjälpa mig att ordna en sån där resa där man inte blir varnad för att man pratar med folk, där man får ta foton på det man ser utan att fotona beslagtas och där man inte träffar jäkla legoknektar hela tiden, där inte varje människa man träffar har lurats att vara kritisk mot regimen efter en stunds bekantskap, där vanliga bartenders och städare inte är betalda av CIA för att berätta att Fidels idol är Franco, där sjuksköterskorna inte hittar på att de har förbjudna vänner – för det är faktiskt jävligt jobbigt ska ni veta. Det hade varit skönt att besöka ett Kuba där alla var nöjda med att hämta sitt vatten i hinkarna på morgnarna.