MÖRKLÄGGNING en recension

24 november 2006 at 8:36 e m

Boken Mörkläggning av Raúl Rivero består av korta personliga och vardagliga berättelser, medryckande ögonblicksbilder av landet där ”både poliser och skurkar är änglar”, landet som är ”ett paradis utan statistik och kriminaljournalistik” som ger ärliga beskrivningar av verkligheten på hans hemö Kuba – nästan helt utan slutsatser – på ett sätt som låter läsaren själv tolka.

Bokens titel Mörkläggning och 51 andra kränkningar av den kubanska statens oberoende och territoriella integritet syftar på den dom som 2003 gav Rivero ett 20 år långt fängelsestraff för sitt arbete som oberoende journalist. Att rapportera om priserna på baslivsmedel eller skriva om katastrofen att tjugotusen kubaner varje år emigrerar till USA betecknas alltså enligt det kubanska rättsväsendet som kränkningar, och av Castrosympatisörer i Sverige kallas de skrönor.

Språket är enkelt, de många citaten gör texterna levande och berättelserna i boken stämmer smärtsamt väl överens med berättelser jag fick ta del av på Kuba, från mina grannar, hyresvärdar, vänner och dissidenter. Berättelser om fattigkapitalism och vidriga fängelseförhållanden, berättelser om längtan att läsa böcker och längtan att träffa släktingar som rest för att inte komma tillbaka, berättelser om det spelrum med föränderliga gränser och godtyckliga regler som organiserade oliktänkande verkar inom, det som Rivero träffsäkert beskriver som ingenmansland.

Jag har också hört det allvarliga skämtet som Rivero berättar; att kubaner aldrig undrar vad de kommer få i lön, bara vad de kommer kunna stjäla från jobbet. Som kuban (på Kuba) måste du i princip stjäla från jobbet (om du inte har någon släkting som skickar dollar) för att köpa mat under de 20 dagar av månaden som ransoneringskupongerna inte räcker. Om du någon gång stör regimen på något sätt – så syr de in dig för stölden.

– Vi kan inte unna oss lyxen att äta ananas, säger Servilio som jag hyr rum av i Havanna, trots att de ännu har tillstånd att hyra ut och trots att ananas växter väldigt bra på Kuba.

När jag själv gråter efter att ha blivit varnad av säkerhetspolisen att aldrig mer träffa min vän Miriam, inte ens för att säga farväl, tröstar Mári mig. Hon struntar i hoten och säger att hon själv vägrade den order hon fick i skolan att sluta träffa sin bästa vän, hon struntade i vad vännens pappa gjort eller inte gjort mot revolutionen.

Jag hälsar på min granne Pedro i juicekiosken där han jobbar, han tittar bort när hans kollega nästan omärkligt tappar över halva flaskan diskmedel i sin egen flaska och tecknar åt mig att vara tyst om det jag ser.

På Kuba är vissa saker är så förbjudna att till och med drömmarna om dem är skäl för arrestering, som i berättelse nr 21 – Drömmaren i Boniato, och det är kanske också den största tragedin med Kuba, att människorna är så fattiga på drömmar. Vid några få tillfällen halkar visserligen ett och annat högerpolitiskt färgat argument ur Raúl Rivero, men hans bok är inte desto mindre en kristallklar illustration av den fattigdom på drömmar som inte går att bortförklara med slitna argument om vare sig imperialism eller utbildning och sjukvård.

Entry filed under: Kuba, politik. Tags: .

Socialistiskt forum Miamikubanerna


Twitter

Kategorier


%d bloggare gillar detta: