Med det där arslet får du gärna komma och skita i mitt hus

2 juni 2005 at 12:28 e m 2 kommentarer

Det är inte alla komplimanger jag klarar av att uppröra mig över längre. Nästan tyckte jag att rubrikkomplinmangen var spexig. Men när någon ville ”piska mig med mitt könshår” eller varför inte ”äta min mens” insåg jag att latin-lover konkurrensen här gått helt över styr.

Män (särskilt tydligt var det i Paraguay där några timmar på stan innebar säkert trettio oprovocerade s k piropos), är ibland så fruktansvärda! Även här, i det många menar vara latinamerikas kulturhuvudstad Buenos Aires, har manskulturen grava brister.

En av de mildare, men mer allomfattande, formerna av könsförtryck är väsandet av ”hermosa” eller ”preciosa” (typ snygging), precis när kvinna har passerat!

De vill inte ha kontakt, eller svar, utan de vill bara visa sin överlägsenhet och rätt att definiera mig. Ingen säger det till mig, utan alltid, ALLTID när jag just gått förbi. Jag är förnedrad. Jag är inte en person.

Komplimanger blir förolämpningar, och många förstår det. Att peka finger framkallarjubel, och att vända sig om och säga ”låt mig vara i fred”, renderar samma piropo flera gånger om. I alla fall den här mannen fattade att det var jobbigt för mig, redan från början.

Det är ett effektivt vapen för att få kvinnorna att hålla sig undan, slå ner blicken, byta trottoar när det kommer en man. I Paraguay finns kvinnorna inte. Inte vad jag vet i alla fall. (Om man får tro åklagaren av de svenska männen som sitter haffade i Asunción – så finns det dock gott om kvinnor att komplimentera, handla med, våldta och filma.) I Argentina finns dom, med 53 % av männens lön och väldigt välmanikyrerade naglar.

Jag känner mig hur som helst inte bara kränkt av män på gatorna, utan rent av hotad också, trots att det är mitt på dagen.

”Hej vad du är vacker”, i Uppsala, då blir jag glad. Förmodligen menar mannen det. Här struntar jag faktiskt i om så är fallet.

Kanske kan jag skriva ett brev med hur jag känner mig, fotostatkopiera och ge till alla dessa mentala våldtäktsmän, hålla ett seminarium, skriva en motion. Fast det är förstås förknippat med stora risker.

Jag förstår slöja. Jag förstår bourka. I ett patriarkalt samhälle skyddar det kvinnor. Ta först bort patriarkatet. Ta sedan bort slöjan. Inför slöja i Paraguay. Eller tillåt mig att bära en sån där kort liten kniv som puntilleron använder för att skära halsen av tjuren när matadoren misslyckats.

Entry filed under: feminism. Tags: .

Rosas story (stoppa Peter Gustavsson) Romina dömdes för mord igår

2 kommentarer

  • 1. Hanna Finmo  |  3 juli 2005 kl. 4:39 e m

    Hej Anna,jag vet precis hur det känns. det är bra att börja gå på boxning eller testa nån kampsport för man får så mycket energi när man blir sådär arg. jag har testat ett år i paris. kul att läsa dig här, förresten. ha det fint!

  • 2. Anonymous  |  3 juli 2005 kl. 10:34 e m

    Tae-bo!Man får så mycket träningsvärk i armfästena bara./A


Twitter

Kategorier


%d bloggare gillar detta: