Att bekräfta stereotyper är ingen bra feministisk strategi

Idag publicerade Malin Otterström en artikel i Dagens Media. Ett mejl jag skrev till dem som svar på en festinbjudan används som exempel på att kvinnor diskrimineras på arbetsmarknaden. Jag tycker att kritiken är konstig och att mitt mejl inte kan ses som ett exempel på detta förtryck. Här är mitt svar till Malin.

Malin, Harald och Kajsa på Ullman PR

Malin, Harald och Kajsa på Ullman PR

Hej Malin,

Först vill jag säga att jag gillar din artikel i Dagens media, respekt att be folk som tror att man blir byråchef genom att fila naglarna, eller att alla kvinnor någonstans är inkvoterade, att hålla käften. Tusentals män (och några kvinnor) sitter just nu och jobbar för att Socialdemokraterna måste ha en man, vilken man som helst, till partiledare, för att partiet inte var ”moget” för en kvinnlig ledare. Min kommentar är inte ett exempel på misstro mot kvinnlig kompetens.

Jag bad inte om ursäkt för att jag tycker att bilden ser fotomonterad ut, för det gör den, jag bad om ursäkt för att jag formulerade mig så att det inte gick fram vad jag ville säga, och att det istället uppfattades som att jag förolämpade dig eller Kajsa. Det var inte meningen. Min reaktion på bilden har inte att göra med hur ni ser ut eller med er karriär, utan med Harald Ullman.

Ju mer jag tänker på det, desto mer både synd och märkligt tycker jag att det är att du/ni uppfattar detta som en kommentar om kvinnornas utseende, för så är det inte. Harald ser ut som ett gubbslem på bilden, och den är komponerad så att det ser ut som att han äger er. Det är ju trist att män som ser onyktra ut och som håller i kvinnor, särskilt yngre kvinnor helt oavsett utseende, uppfattas på det sättet, men det gör det, och det behövs ekonomisk och social jämlikhet för att ändra på. Tills vi har det kommer man att behöva tänka på det när man väljer bild om man inte vill att den ska se ut som ett fotomontage. Om Harald hade sett mer seriös ut, och det inte hade sett ut som att ni satt i hans knä så hade jag inte reagerat lika starkt. Bilden betonar fördomarna om att Ullman inte anställer medelålders eller äldre kvinnor av ett skäl, bilden betonar inte er professionalitet, tyvärr, för det är jag säker på att ni förtjänar!

Ja, det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra, och det kostar att praktisera systerskap istället för att malebonda och det är en kostnad som jag tagit i hela mitt politiska liv, så du är orättvis när du tar tre rader i ett mejl som ett bevis på att jag inte lever som jag lär. Det finns inget feministiskt i den här bilden, och inget i er hantering av den som utmanar könsroller. Och om jag blir svartlistad från era fester, för att som du skriver ”vi vill inte ha så oförskämda gäster” för att jag berättar det för er, so be it.

Om du vill publicera detta mejl så går det bra, men publicera det i så fall i sin helhet.

Vänligen
Anna Ardin

19 november 2010 at 1:46 e m 10 kommentarer

Smart, visionär och inte myglare – hon finns

Lena Sommestad

Lena Sommestad

Hon är en av de få ledande socialdemokrater som verkligen vågar säga det alla tänker kring organisatoriska problem, som bryr sig oändligt mycket mer om ideologi och sakfrågor än personstrider, som är professor, feminist, visionär och förenar den röda och den gröna ideologin på ett sätt som är helt avgörande för framtiden, inte minst genom sin forskning på samspelet mellan klimatpolitik och socialpolitik. Hon heter Lena Sommestad.

Läs hela mitt inlägg på Rebellabloggen och läs även på Lenas egen blogg: Att tänka nytt och att tänka i team.

17 november 2010 at 12:31 e m 9 kommentarer

Kirchner är död – länge leve Kirchner!

nestor kirchner håller tal

Néstor "K" Kirchner

Den 30 maj 2005 skrev jag den här rapporten  från min post som praktikant på Sveriges ambassad i Buenos Aires. Som ett minne från gamle K som idag gick bort, publicerar jag min rapport här på bloggen. Kirchner blev bara 60 år och skulle troligtvis ställa upp igen till presidentvalet nästa år.

Läs också min gamla bloppost från 2005 om ”peronisterna i mitt hjärta”. Här är iaf rapporten:

Åttiotre procent av befolkningen är nöjd med hur President Kirchner har skött sitt jobb. Argentinsk press menar att det Kirchners politik främst misslyckats med är att lösa problemen med arbetslöshet, fattigdom och ojämn inkomstfördelning. De största förtjänsterna menar de är finanspolitiken, omförhandlingen av statsskulden och ansträngningarna att avskaffa straffriheten för brotten mot mänskliga rättigheter.

Den 25 maj 2005 var det 2 år sedan peronisten Néstor Kirchner, kallad K, tillträdde som president för republiken Argentina. Han har fått kritik för att han inte ger presskonferenser. Vid 2 år fyllda vid makten bjöd han dock in till ett samtal. Detta är en sammanfattning av vad som skrevs i de största dagstidningarna i samband med jubileet och intervjun.

Presidenten själv om situationen

  • Efter Argentinas uppskjutna/inställda betalningar av utlandsskulden (el default) behöver landet arbeta för att återigen bli ansett som seriöst och förutsägbart.
  • Det erbjudande som gavs till de privata långivarna om att byta obligationer (el canje), kommer inte att öppnas för dem som inte accepterade, vi måste stå vid vårt ord.
  • Det behövs ingen ekonomisk teori, receptet är korrekt ärlig administration, budgetöverskott som går till rätt saker, bekämpning av fattigdom och marginalisering och en förståelse för att alla förändringar är gradvisa. Vi behöver även skapa arbetstillfällen, ensiffrig arbetslöshet är vårt mål (nu officiellt 13 %).
  • Det ”förnyade partido justicialista” (peronistpartiet) har som mål att kämpa mot exklusion ur samhället, mot fattigdomen och mot korruption. Vi är medvetna om den politiska och institutionella krisen. Vi har mycket kvar att göra.
  • Argentina måste återindustrialiseras, konkurrenskraft och produktivitet måste stärkas.
  • Vi har tagit viktiga investeringsbeslut för gasindustrin, men vi behöver utvinna gas och olja i lika hög utsträckning som förr. Jag tror att det tar ca 5 år att nå dit.
  • För att lyckas jämna ut inkomsterna, så behövs en skattereform. Inkomstskatten har exempelvis redan höjts.
  • Vi är populära, inte populistiska. Populism är att distribuera det man inte har, eller att prata utan att kunna leverera.

Andra röster om Kirchner

CPC och Recrear (den numer sammanslagna högern, som ännu saknar gemensamt namn): Han bråkar med alla, vi har dåliga internationella relationer och har återigen energibrist. Han tror dessutom inte på maktdelning och han har ingen plan för att lösa landets verkliga problem. Det bästa med hans två år är att vi kommit ur default och fått ordning på finanserna. Han har även återetablerat auktoritet för presidentskapet och lyckats avskaffa provinsernas egenproducerade pengar.

ARI (vänster): Det sämsta är korruptionen inom planläggningsministeriet, nedmonteringen och presidentens styre av kontrollorganen, hans klientelistiska politik, den dåliga inkomstfördelningen och inskränkningarna i yttrandefriheten. Utrikespolitik saknas helt. Det bästa är avtalet med utlandsskulden, självbegränsningen i hur domare utses och ogiltigförklarandet av amnestilagarna mot militärerna.

UCR (lib/center): Kirchner respekterar inte demokratiska värden, hans hegemoniska projekt och politiska opportunism går inte att hejda. Han har inga långsiktiga planer för att lösa de allvarligaste problemen. Han fortsätter med peronismens retoriska bedrägerier. Det som är bra är att han återinfört den presidentiella auktoriteten, att han lyckats förhandla ner utlandsskulden och fått Argentina ur sin default.

Opinionsundersökningar

Majoriteten verkar mena att ”ärlighet”, ”vilja att förändra” och ”kompromisser mellan olika intressen i landet” är de mest framstående positiva egenskaperna hos Kirchners regering. Arbetslösheten och risken att utsättas för brott är fortfarande de största olösta problemen. Befolkningen är även oroad för att utbildnings- och sjukvårdskvalitén håller på att sänkas, och för fattigdomsnivån. Sjuttiofyra procent anser att landet blivit bättre sedan Kirchner fick makten, 68% menar att de personligen fått det bättre med honom som president och hela 83% är nöjda eller mycket nöjda med hans 2 år vid makten. Kongressvalet den 23 oktober 2005 blir en ny måttstock.

De mest återkommande positiva kommentarerna om Kirchners politik

  • Stabiliserat finanserna och politiken
  • Omförhandlat och därmed sänkt utlandsskulden
  • Folkligt stöd och trovärdighet i samhället
  • Avskaffandet av straffrihet för övergrepp mot mänskliga rättigheter begångna under militärdiktaturen

De mest återkommande negativa kommentarerna om Kirchners politik

  • Arbetslösheten
  • Osäkerheten och brottsligheten
  • De bestående och ökande inkomstklyftorna

Kommentar

Néstor Kirchner tillhör, liksom 6 av de övriga 8 presidenterna sedan diktaturens fall 1983, Partido Justicialista (peronisterna). Hans politik kan sägas vara en blandning av nationalism och lojalitet till Perón och hans idéer om social rättvisa, ekonomiskt oberoende och politisk suveränitet. Inkomstfördelningen är dock inte på väg att utjämnas, snarare tvärtom, medan han fått godkänt, åtminstone av inhemsk media, i frågorna om politisk suveränitet och ekonomiskt oberoende. Hur ekonomiskt oberoende det är möjligt för Argentina att vara med sin fortsatt stora utlandsskuld, återstår att se. Presidenten har ett brett folkligt stöd i nuläget, när den internationella ekonomiska konjunkturen är positiv, men bara ett fåtal ekonomiska reformer har de facto genomförts. President Kirchners popularitet och Argentinas ekonomi kanske inte förblir lika stabila när konjunkturen vänder.

Den 25 maj 2005 var det 2 år sedan Néstor Kirchner, kallad K, tillträdde som president för republiken Argentina. Idag är 83 % av befolkningen nöjda med hur han skött sitt jobb, men fortfarande finns mycket kvar att göra i fråga om arbetslöshet och en ojämn inkomstfördelning.

28 oktober 2010 at 12:41 f m

Jag lämnar landet

Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel - logoSom en av sex svenska delegater kommer jag att åka tre månader som ekumenisk följeslagare till Israel och Palestina, med avresa nu i början av december.

Att vara ekumenisk följeslagare innebär att arbeta aktivt med att försöka dämpa våld och att främja respekten för folkrätten. Genom praktisk solidaritet stöds utsatta grupper – såväl palestinier som israeler.

Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI) är ett internationellt projekt som drivs av Kyrkornas Världsråd. Den svenska delen finansieras av Sida och administreras av Sveriges Kristna Råd.

Under min tid i området kommer jag att skicka en elektronisk reserapport ungefär varannan vecka, så om ni är intresserade får ni hemskt gärna prenumerera på dessa rapporter. Skriv en kommentar till det här inlägget, om du vill vara anonym för andra läsare så skriv ett alias, din e-postadress kommer bara jag att kunna se. Du kan också skicka mig ett mejl så sätter jag upp dig på listan.

21 oktober 2010 at 6:44 e m 30 kommentarer

Visionen om jobben förklarad med två pallar

Tillhör du dem som tror att moderaternas kapitalism är bättre för att fixa jobben än socialdemokratin? Då ska jag förklara en grej om två pallar.

en röd pall med träben för dockhus

Arbetsmarknaden är en trebent pall, och benen består av företagen, den offentliga sektorn & utbildning.

Arbetsmarknaden är en pall med tre ben, företagen, den offentliga sektorn och utbildning. I lågkonjunktur krymper företagen och då stärker vi gemensamt de andra benen med pengar vi och företagen sparat ihop. För då behöver människor de offentliga tjänsterna mer och de har tid att utbilda sig. Samtidigt som vi håller arbetslösheten nere förstås.

I utbildningsbenet ingår även sådant som rehabilitering och i offentlig sektor ingår att vi skapar lågproduktiva jobb som ändå ger överlevningsbara löner. Alltså istället för att satsa en miljon per jobb med RUT-avdrag så ser vi till att det finns extra vuxna i skolan och att idrottsföreningar som behöver men inte har råd får vaktmästare. Och det gäller förstås även under högkonjunktur.

På så sätt följer man de ekonomiska cyklerna istället för att motarbeta dem.

Alliansen förlitar sig på en pall med bara ett ben, de tror att hela lösningen finns i företagen, och försvagar de andra två, och undergräver alla möjligheter att kunna använda de andra två på det sätt som det behövs.

Att slippa betala för att hålla de andra två benen starka är kanske bra för de största företagen, som kan vända sig utomlands för att rekrytera personal med rätt utbildning när jobben kommer hos dem. Men för de allra flesta företag som vill anställa så lönar det sig att bidra till att hålla arbetskraften frisk och bra utbildad.

De allra flesta företagare i små och medelstora företag är ju också själva beroende av de andra två benen både för att starta och utveckla sina företag och privat för sig själva och sina familjer. Båda mina föräldrar är förresten småföretagare med 0-5 anställda.

en trebent vedkorg i metall

Den andra pallen med benen arbetsgivaren, arbetstagaren och facket

Det finns en annan trebent pall i arbetsmarknadspolitiken också, nämligen den som utgörs av arbetsgivaren, arbetstagaren och fackföreningsrörelsen som i teorin ska klara sig själva genom kollektivavtalen, utan lagar om minimilöner och annat.

För att den modellen ska funka måste dock arbetsgivarsidan och facken vara jämnstarka, och det går inte om man har en stat som driver politik som på alla möjliga sätt går ut på att försvaga fackbenet (genom bland annat a-kassa för alla som vi troligtvis snart kommer se, med massflykt från facken som den beräknade följden) och arbetstagarbenet (där minskade möjligheter att klara ekonomin genom exempelvis sjukdom gör det svårare och svårare att sätta emot arbetsgivarsidan).

Uppdatering: I fallet med arbetsmarknadens parter funkar den trebenta pallen eftersom benen bör vara konstant jämstarka. På arbetsmarknaden påpekade Enn Kokk att pallen välter om ett av benen blir för långa, jag tänkte snarare på att man skulle öka benens tjocklek, men för att det ska bli tydligt tänkte jag ge en alternativ förklaring med en saccosäck:

tre rosa saccosäckar

För att saccosäcken konstant ska vara fylld och skön att sitta i behöver man fylla ut med utbildning och offentlig sekor när företagsfyllningen rinner ut...


Lästips
: Awad Hersis debattartikel om att alliansen sviker företagen,eller vänsterpartiets Ilona Szatmari Waldaus kommentar till att svenska företagare tycker att deras förslag är mer företagarvänligt än alliansens bästa förslag. Och Dan Josefssons Welcome back, Keynes i Aftonbladet.

13 oktober 2010 at 10:34 f m 8 kommentarer

Varför sörjer jag

Jag sörjer, inte minst valresultatet. Idag fick jag frågan: ”Varför sörjer du, är det sd?”

Öh, nej.

Nej, jag skiter i sd, de är klåpare som inte ens går på mötena & knappast kan göra så mycket om inte nån annan gör det åt dem, vilket är precis vad alliansen tänker göra. Nån måste regera säger Hägglund, och då kan man sitta där och driva sverigedemokratisk politik, bara man slipper en kille som vill ha sex timmars arbetsdag och kallade sig kommunist, en slarvig kärring till hbt-&muslimaktivist och ett gäng tomtar som vill hindra den monumentala penisförlängaren till motorväg som Hägglund drömmer om.

Alliansen har ju haft en sverigedemokrat som migrationsminister i fyra år redan (”åh nej, så får man inte säga! det är ok att dela upp befolkningen i vi&dom, att olagligt utvisa vissa folkslag man anser vara ohederliga och skruva upp tonläget mot flyktingar, men att jämföra Billström med hans samarbetspartners vars politik han både bygger stöd för & genomför i praktiken är bara så över the limit”), jag fattar inte paniken.

Det jag sörjer är fyra år till av utförsäljningen av mitt land och nedmonteringen av vår gemensamma välfärd, där ökad rasism bara är en i raden av de många katastrofala följderna.

29 september 2010 at 1:04 f m 19 kommentarer

Jag gillar Sverigedemokratiska väljare

Om du står på min vännerlista och röstade på SD så ta för allt i världen INTE bort mig, hör istället av dig så jag kan bjuda på en kopp kaffe eller en öl och diskutera igenom de samhällsproblem vi har och dessas faktiska orsaker istället.

Sedan valnatten har mängder av mina vänner på facebook, folk på twitter, privata och offentliga personer bett alla SD-sympatisörer att försvinna ut deras liv på olika sätt. Ett av de mer extrema var vad man gjorde mot den man som blev knivskuren i mitt kvarter för att de trodde han var Sverigedemokrat.

Jag har vänner som röstade M eller till och med är moderater trots att jag tycker att det är fullkomligt avskyvärt vad M vill göra med vårt välfärdssystem, avskyr deras människosyn och föraktar avsaknaden av empati. Men man kan vara en snäll, intressant och fin människa även om man tycker vansinniga grejer i vissa frågor!

Dessutom är det många av SD-väljarna som inte alls håller med SD i de frågor man kanske tycker är vidrigast. En kille vi knackade på hos skulle rösta SD för att han tyckte det var hemskt att invandrare inte fick samma jobbchanser som andra till exempel, en ung kille skulle rösta på SD eller piraterna eftersom han var sur på att alla partierna skrev samma saker i sitt valmaterial och två äldre medelålders män, en arbetslös med finsk bakgrund och en långtidssjukskriven som jag tolkade använde SD’s samhällsanalys för att själva slippa se sig som samhällets botten. Alla dessa fyra stod för att de tänkte rösta SD, alla hade någon slags begripligt skäl (om än felaktig analys) och ingen av dem var opåverkbar.

Om alla SD-sympatisörer bara fick vara vänner med sig själva så skulle det vara oerhört obehagligt, själva problemet med rasistorganisationer är ju att de inte känner nån som är annorlunda än dem själva eller att de inte får några andra kompisar.

Ference Göndör, en överlevare från förintelsen, var i min skola och pratade på högstadiet. Han fick frågan om hur man skulle bekämpa rasisterna, och hans svar kommer jag aldrig att glömma. I en tid där någon krossat speglarna på skolans toaletter med nazistledaren på Gotlands huvud så sa Ference, mannen som sett hela sin familj och alla sina vänner dö i koncentrationsläger:

- Bjud dom på bio!

För så tror jag verkligen att det är, ont kan bara bekämpas med gott. Ytterst få människor är verkligen rasister, visst finns det en massa fördomar och konstiga uppfattningar om vad problemen i landet beror på, men vi ändrar inte en enda uppfattning genom att krossa speglar med folks huvuden eller defrienda folk på facebook, det enda sättet är att mötas och hitta bättre förklaringar och lösningar på sådant som faktiskt är problem. Arbetslöshet, klassklyftor (det som alliansen och fler och fler sossar kallar utanförskap för att göra bara den absoluta underklassen till ett problem, trots att även överklassen är en del av problemet) och segregation – att vi inte träffar folk som inte är som oss själva.

Bostadsområden, skolor, arbetsplatser, fritidssysselsättningar och andra möjligheter bygger allt mer på ekonomiska och sociala resurser och vi träffar allt mindre ofta folk som är annolunda än oss själva. Klyftor och segregation ökar missförstånden.

De intellektuella flyr förorterna och av-addar Sverigedemokraterna på facebook, och kan därför inte förklara för den finske arbetslöse mannen att det finns en annan analys än den rasistiska, det finns en maktanalys som bygger på klass som är mycket mer trolig än den som bygger på ras. Det måste vi ändra på om vi ska rå på den växande främlingsfientligheten som SD är ett uttryck för. Vi måste organisera oss, och Sverigedemokraternas väljare.

Eller som min ordförande Peter Weiderud skriver i DN idag: En frihetlig och framtidsorienterad socialdemokrati måste lyssna in men också göra upp med både vänstertraditionalisternas nostalgi och högerförnyarnas marknadsiver. Den måste organisera den nya underklassen, den klassiska arbetarklassen och en ansvarskännande medelklass.

Disclaimer: jag avskyr SD och tycker att de är ett vidrigt högerparti, jag ogillar dem mer än moderaterna, som jag hatar. Jag avskyr deras kvinnosyn och har ingen sympati för de många rasistideologer som faktiskt driver partiet, jag vill inte ha den otäcka kvinnohataren Björn Söder på facebook för allt i världen, men dels är Björn Söder och SD’s väljare inte samma sak och faktiskt så tror jag att även han kan ändra sig, men det får bli någon annans uppgift.

22 september 2010 at 5:25 e m 98 kommentarer

Äldre inlägg Nyare inlägg


Twitter

  • Drömde att V hade föreslagit Jan Björklund som talhen. Vaknade glad och fnissig. 1 day ago
  • Vice talman är som landshövding, fast utan att man syns lokalt. Tycker det passar ganska bra för Björn Söder. 2 days ago
  • På väg att moderera releaseseminarium av "Det nya civilsamhället" av @Beckali! 2 days ago

Kategorier


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 83 andra följare