Det är inte den som ska gå till jobbet som behöver sova

20140611-105447-39287835.jpg

Vid årsskiftet fick vi barn. I början av april återgick vi båda till jobb (dvs lönearbete), på halvtid. Det funkar riktigt bra. (Takayo Hosokawa från The Mainichi Newspapers i Tokyo har tom varit här och intervjuat oss om saken!)

Den subtila pressen, det inpräntade budskapet hur man ”ska” göra är enormt starkt! Så alla de som säger att familjerna ska få ”välja själva”. Ni har ett ENORMT arbete framför er för att ta samhället till den punkt där hur man fördelar uttag av föräldraledighet är ett fritt val.

Det finns så många fördelar med att dela helt lika, inte bara över lång tid, utan varje vecka. Och jag är väldigt glad över att vi har den här möjligheten, att vi stod på oss när flera avgörande personer tyckte att det var konstigt. Stod emot påståenden som ”men vad ska du göra hemma redan? Du behövs ju inte alls första halvåret” och liknande.

Några fördelar:
– Båda är lika mycket föräldrar
– Båda känner barnet lika bra och duger lika bra vid nattning, tröst osv och vet också vad de olika signalerna betyder lika bra.
– Båda vet var alla saker ligger
– En har alltid en till expert att konsultera vid utvecklingssteg, prickar, nya ljud, insomnia och en massa annat där en verkligen behöver en annan vuxen att konsultera
– En hinner inte längta bort från sitt barn som jag hört kan hända
– En hinner knappt sakna sitt barn när en bara är på jobbet två dagar i veckan (man tvingas också vara mer fokuserad på jobbet för att hinna med, vilket minskar utrymmet att tänka på sitt barn. Vilket en ju inte heller måste, eftersom en vet att den andra föräldern har precis lika bra koll som en själv!)

Jag vill också dela med mig av en insikt. En viktig och mycket irriterande insikt. Det stämmer säkert inte för alla, och det beror också förstås på vilken bebis och vilket jobb man har. Men för oss är det här sanning:

Det är inte den som ska gå till jobbet som har störst behov av att få sova!

Det är vilsamt att vara på jobbet! En kan ta en kaffe i lugn och ro. En kan slutföra ett samtal och en tanke. En kan gå på toa i fred.

Alla dessa personer (män) som jobbar heltid. Jobbar övertid. Hävdar att de är jättetrötta när de kommer hem. Sover på soffan för att ungen skriker, utan att låta den föräldralediga (mamman) sova på soffan ens ibland. Som tycker att de gör värsta uppoffringen om de kommer hem tidigt efter jobbet en dag och låter mamman gå ut med sina kompisar i några timmar. För att sen lägga sig på soffan och låta mamman ta ännu en natt, och nästa dag. Som tycker de har rätt att sätta sig och ta en kaffe i lugn och ro när de kommer hem, som inte fattar att det är nu de borde ta med dig barnet på toa så att mamman får tänka klart en tanke, slösurfa lite på internet eller nåt annat arbetsplatsliknande.

Så till alla er som av valfritt skäl (kanske legitimt, det funkade inte ”just i ert fall”, typ för att ni inte tog strid för det eller för att ditt jobb är så sjukt viktigt eller för att ni satt er i en idiotisk situation när ni köpte det där huset och bilen som kostade mer än ni hade råd med för att kunna ta lika mycket ansvar, whatever) inte tar ut era dagar vill jag säga:

Ok, tråkigt för er, era partners (tjejer) och era barn. Men gör det bästa av situationen ni satt er i: abdikera inte från er föräldratron mer än nödvändigt!

Dela lika när ni kommer hem! Att ta hand om en bebis är ofta ett minst lika utmattande arbete som era suuuperviktiga karriärer, firmor och ekorrhjul.

Och kvinnor: vill era partners inte vara föräldrar fullt ut så kan jag hjälpa er att få kontakt med någon feministisk singelkille eller trevligt bögpar som skulle ge i princip vad som helst för att få lov att vara just det.

11 juni 2014 at 10:56 f m 53 kommentarer

Om oro och barbari

Jag vill tala med er om oro. Om en oro som växer.

Oron växer i Europa. Oron för framtiden. Oron för barnen. Oron för vad som händer när jag blir gammal eller sjuk.

Vi har bättre förutsättningar och mer pengar än någonsin. Ändå växer oron.
Det handlar inte om brist på resurser. Det handlar om ojämlikhet. När allt fler hamnar utanför högerns samhälle växer oron att bli en av dem som inte får vara med. Det handlar om oro för nedåtgående klassresor. En oro för att det fina man har ska tas ifrån en.

Fascismen erbjuder en strategi för att göra något åt den oron. Fascismen erbjuder en ful strategi som aldrig kommer att fungera, men som är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen.

Fascister och nazister marscherar åter på Europas gator. Vidriga facebookgrupper startas i Sverige för att ”hälsa på” de mest utsatta som sover i bilar och tält. Inte med mat och mediciner, utan med molotovcocktails.

När samhällets slits isär och ojämlikheten ökar presenterar rasismen en enkel och tydlig strategi om att rädda det som räddas kan. Om att rädda sig själv och skita i andra.

Men vi, mina vänner, vi har en annan strategi. En historiskt framgångsrik strategi som heter jämlikhet.
Som troende socialdemokrater står vi fast förankrade både i våra religioner och i vår ideologi i sanningen om ALLA människors lika värde. Därför är resursfördelning och ekonomisk jämlikhet vår allra viktigaste fråga.

Fler kan jobba, men vi kan inte jobba mer. Fler måste kunna äta sig mätta, men de flesta måste äta mindre, och mindre resurskrävande. Fler behöver få tillgång till utbildning och mycket färre saker måste produceras. Vi behöver mer frihet och mindre transporter.

Rikedom är ett minst lika stort problem som fattigdom.

Om vi vill undanröja behovet vissa känner av att rösta högerextremistiskt, så måste vi skapa en mindre extrem värld.

Vi kan göra det om vi vill. Vi kan vända oro till framtidstro.

Kamrater, högerpolitik kommer aldrig att skapa det samhälle vi vill leva i.

Vänner, vår strategi heter jämlikhet. Och den står i stark kontrast till strategin barbari som nu växer sig så stark. Vår strategi heter jämlikhet. Och den är värd att kämpa för.

Apell som jag höll för bl.a. ledamöter vid tro & solidaritets förbundsårsmöte på ett torgmöte på Kista torg tidigare idag. Utifrån mitt blogginlägg ”Ge oss alternativ istället för fler antifascistiska upplysningskampanjer” på Sverige mot rasism för några dagar sedan.

20140607-170551-61551712.jpg
Foto: Sara Elofsson

Jämlikheten är en utopi som ännu är långt ifrån förverkligad i det svenska samhälle där så mycket av gamla klassfördomar och reella klasskillnader lever kvar. Och det är en utopi som ständigt måste formuleras på nytt och ständigt erövras på nytt. Ty i en dynamisk utveckling ligger ständigt faran att nya privilegier skall befästas, nya gränser ritas ut och nya klyftor grävas upp mellan människorna. I strävan till jämlikhet ligger en väsentlig del av socialismens särprägel och framtidsuppgift.”

Olof Palme, tal vid Broderskapsrörelsens kongress i Gävle, 30 juli 1965.

7 juni 2014 at 5:06 e m 6 kommentarer

Att kalla antirasism för hat är en slippery slope

Näthatet har fått mycket uppmärksamhat på sista tiden. Böcker har skrivits och dokumentärer har producerats, trolljägare har hängt ut hatmejlare och diskussioner har förts om legala påföljder. Detta har gjort SD, deras näthatmotor avpixlat och andra rasistiska spinndoktorer nervösa. SD och deras svans har därför lanserat, eller kanske ska jag säga intensifierat, en nygammal strategi. Att kalla alla former av kritik mot dem och den ideologi de har för HAT.

Liten hatordlista

  • Hat mot allas lika värde – att inte ”ta ta debatten” med SD.
  • Hat mot yttrandefriheten – att ta debatten, dvs att inte hålla med dem och förklara varför.
  • Sverigehat – att säga emot ultranationalism.
  • Människohat – att protestera mot människor som kränker muslimer som grupp.

Det är ett sätt att flytta fokus. Och det lyckas.

När vi accepterar detta språkbruk spelar vi på SDs planhalva. Och det är det mest oroväckande – hur folk helt utanför SD godtar och annammar deras förvrängda språkbruk. Att Hanna Gadban blir sur över att jag protesterar när Södertörn ger henne pris, och kallar min protest för hat, kan jag på något sätt förstå. Det är personligt och hon väljer sina försvarares sida.

Men att socialdemokraten Johan Westerholm också accepterar sättet att använda ordet hat är för mig en blandning av upprörande, sorgligt och obegripligt.

Westerholm skriver att jag har skickat ett ”implicit hatiskt mail” (se mejlet i sin helhet nedan och döm själva), att jag är ”nybörjare i debatten” eftersom jag ”missat” att mail till Södertörns högskola är offentlig handling som om jag borde skämmas och poängterar att jag inte undertecknar med att jag gått Bommersviksakademin (sic) eller är styrelseledamot i tro & solidaritet.

1. Nej, jag skäms inte, och grämer mig inte för att brevet publicerats.

Jag visste inte att mejlet skulle publiceras, men jag skulle gärna ha gett Hanna lov att publicera om hon frågat. Tycker själv att det är ganska bra formulerat för att vara ett hastigt mej en väldigt sen septemberkväll.

2. Det är tragiskt att socialdemokrater stöttar SDs språkbruk

Nej, det är inte hat att kritisera islamofobi. Det ligger i sakens natur att man måste kritisera människorna som bär och sprider dessa idéer, även om jag gärna skulle frikoppla det och kritisera enbart själva rasismen.

Jag vet att jag skaffade mig en fiende i Johan Westerholm när jag inte accepterade hans orättvisa anklagelser mot min vän och ideologiska kamrat Omar Mustafa förra året. Men det är så tragiskt att han, som tidigare fokuserade på viktiga saker såsom interndemokrati inom S nu ägnar allt mer kraft åt att misstänkliggöra muslimer. Hans agg mot mig har kanske triggat viljan att förvränga begreppet hat för att komma åt mig, via mitt ganska fredliga mejl. Otäckt hur lätt det är för människor som kanske inte tycker att de fått det inflytande i livet/partiet/samhället som de förtjänar att sparka nedåt (och då menar jag inte på mig, utan i det här fallet på muslimer).

3. Jag undertecknar det mesta jag skriver som privatperson. Jag tycker det är bra.

Jag tror inte att tro & solidaritets förbundsstyrelse misstycker med mitt mejl till Södertörn, eller anser att det går emot våra värderingar, men jag skrev det som privatperson. Inte som medlem i coop eller gotlänning eller anställd av Forum. Jag skulle kunna skriva något liknande som ledarskribent i gotlands tidningar, officiellt som tf ordförande i Hjärta eller på Sverige mot rasism-bloggen. Men i det här fallet skrev jag det som personlig vän till muslimer. Jag tyckte att det var min mest relevanta roll då. Att klaga på det känns mer som att någon har letat efter fel än som saklig kritik.

4. Jag misstänker att vi har olika referensramar för hat.

När man fått bilder med sin panna i mitten av ett kikarsikte, okända män som ringer på alla grannarnas dörrar och frågar vart man befinner sig och telefonsamtal klockan 4 på morgonen där skrikande män deklarerar att de ska dra ut alla ens tänder för att de vill våldta en tandlös tjackhora så känns det väldigt märkligt när min sorg över den ökande islamofobin kallas för hat. Jag får en stark känsla av att Johan Westerholm inte har drabbats av det hat som SD och deras svans står för.

Ämne: Årets alumn
Från: ”Anna Ardin
Datum: 27 september 2013 23:18:27

Hej,
Jag hörde att ni kommer att dela ut ett pris till Hanna Gadban som årets alumn och vill bara berätta att det gör mig ledsen.

Islamofobin ökar medraketfart i Europa och Sverige idag, och just den här kvinnan är en av dem som tydligast agerat murbräcka för att den ska få fäste. Som invandrare och kvinna har hon på ett sätt som de vita män inom SD inte kunnat, fått utrymme i media för exakt de ställningstaganden som tidigare ansetts vara tabu – att anklaga (troende) muslimer som grupp för det ena grövre brottet än det andra. Från kvinnomisshandel till terrorism till pedofili. Alla de fördomar som finns om muslimer och som används för att begränsa deras rättigheter har hon gått in och presenterat ”bevis” för.

Det hon gör när hon debatterar är knappast en sund religionskritik som hennes meningsfränder i de rasistiska rörelserna hävdar, utan ett mycket sorgligt sätt att koppla islam som religion och alla de tiotusentals svenskar som håller sin religion för central i sina liv, till grova kränkningar av mänskliga rättigheter. När södertörn väljer att ge henne pris för detta så slår även detta mot Sveriges muslimer.

Det gör mig ont. Och jag hoppas att ni förbereder en smart mediehantering för den glädje som kommer utbryta bland islamofober och motsvarande sorg bland folk som tänker som jag, som ser på nära håll hur uttalanden som Hannas direkt drabbar människor som är eller uppfattas som muslimer.

Vänligen
Anna

21 april 2014 at 11:54 f m

Härskarteknik att kräva engagemang mot vänstervåld

På frågan om vad som är det civila samhällets största utmaning svarade jag nyligen på en konferens ”krossa fascismen”. Och reaktionerna lät inte vänta på sig, flera av de andra konferensdeltagarna uttryckte sitt missnöje med den ”ensidiga” fokuseringen på högerextremismen. Även AFA och reclaim the streets (sic) måste i så fall adresseras.

Samma sak hände min ledarskribentkollega på Gotlands tidningar, Sara Abdollahi, som skrev en debattartikel om att inte ge mer utrymme till extremhögern och dess våldsverkare. En läsare skickade då ett mejl till chefredaktören: ”skall hon vara trovärdig måste man även fördöma det som vänsteraktivister gör eller är det OK att ändamålen helgar medlen bara man är vänster”.

Om jag kritiserar nazistvåldet, så kommer genast ett ”men varför säger du inget om vänstervåldet?”. När jag oroar mig för den växande fascismen så ligger där strax ett ”men extremvänstern då?” som ett brev på posten eller mer bokstavligt talat, som ett mejl i inboxen. Men ärligt talat, varför ska man ta avstånd från vänstervåld, supportervåld, butiksrån, mobbing på skolgårdar eller vad som helst som är dåligt när man pratar om den växande fascismen?

Det finns en stark vilja att missförstå varandra i debatten om fascismen, så för att vara väldigt tydlig: jag tycker inte alls om vänstervåld, supportervåld, butiksrån eller mobbing på skolgårdar. Och jag har all respekt för dem som väljer att försöka göra något åt dessa problem. Men att lägga ansvaret för saker som dessa på oss som engagerar oss mot högerextremism är ingenting annat än en klassisk härskarteknik.

Det är en härskarteknik som brukar användas mot folk som engagerar sig över huvud taget. ”Varför engagerar du dig för djuren när det finns hemlösa?” ”Varför engagerar du dig för hemlösa knarkare i Sverige när det finns hemlösa barn i Afrika?” Och så vidare. En dubbelbestraffning och ett ständigt krav på mer engagemang av de engagerade, ofta formulerat av personer med mindre engagemang. Men det som oroar mig är att denna härskarteknik blivit legio i debatten just när det gäller det växande högerextrema våldet. Det är falsk balans.

Så att vi har det klart för oss: under de senaste tio åren har 14 av 14 politiskt motiverade mord och dråp i Sverige begåtts av högerextremister. Det vi behöver just nu är mer engagemang mot fascismen, inte mer dubbelbestraffning av dem som engagerar sig.

Lästips
Läs Margareta Flygt om skrämmande likheter med dagens Sverige och vad som hände 1980 i Bayern.

Läs också etikforskaren Ann Heberlein om uppsåt borde vägas in när vi bedömer våld ”Det är inte frihetskämparnas och antifascisternas våld som är problemet. Problemet är förtrycket och fascistiska ideologier”.

På radio idag hörde jag förresten att en staty med arbetsnamnet ”Civilkuragets moder” ska resas över Danuta Danielsson, kvinnan som 1985 slog en jeansklädd nazist i huvudet vid en demonstration i Växjö. På nyheterna strax efter meddelades att Irene Matkowitzc som kastade en tårta på Jimmie Åkesson dömts att betala hans kemtvätt, som han uppger kostar 3 000 kronor för byxorna och 2 000 för kavajen. Fascisterna klär sig dyrt nuförtiden.

Denna text publicerades på Sverige mot rasism den 7 april.

8 april 2014 at 12:10 f m 3 kommentarer

Jag har antagit fasteutmaningen

Min kristna fasta som pågår nu innebär flera saker för mig, men bland annat har jag antagit svenska kyrkans fasteutmaning (facebooksidan)! Den innebär helt enkelt att i största möjliga mån inte slänga mat och att försöka minska det enorma matsvinnet. Visste du att medelsvensken slänger 72 kilo mat per år i soporna?! Kolla öven fasteutmaningens hemsida.

Så jag har bestämt mig för att försöka rensa kylskåpet på små slattar av saker som riskerar att hamna i avfallskvarnen, och istället göra något av dem. Här är två av resultaten!

Olivbröd

50 g jäst (för söta degar m utgångsdatum för två månader sedan (!))
en halv burk bortglömda oliver
5 dl vatten, 37 grader varmt
14 dl
vetemjöl 
4 msk olivolja
1 tsk salt

Jag smulade jästen i en bunke och rörde ut i lite av vattnet, sedan hällde jag på olja, resten av vattnet, hackade oliver, salt och sedan lite mjöl i taget. Jäste degen till dubbel storlek, bakade ut och la på oljad plåt, jäste 30 minuter till, penslade med vatten och gräddade i 250 grader i 10 minuter.  

ett galler med hembakta olivbröd

Nästa ”restprodukt” blev också väldigt lyckad, nämligen:

Citrusmarmelad

ca 750 gram gamla och ganska torra citrusfrukter, jag hade av någon anledning både apelsin, mandarin, citron och lime
5 dl socker
1 dl vatten

Skar bort några fula delar, skar i småbitar och mixade sedan frukten med skal och allt, röde ihop med vatten och långkokade sedan tills det såg ut som marmelad. Det tog förstås längre tid än om jag hade haft syltsocker hemma, men det blev bra ändå!

Alternativ: Man kan göra samma med gamla morötter förresten, fast med mindre socker då. Och man kan slänga i ingefära också, blir mycket gott. När det väl blivit marmelad kan ingen märka att ingredienserna var lite mjuka eller torra innan kokning.

Om man sedan lägger sin marmelad i några snygga burkar så blir frukten som var redo att slängas rentav en fin present!tre burkar hemgjord citrusmarmelad

 

 

 

https://www.svenskakyrkan.se/fasteutmaningen

18 mars 2014 at 11:39 e m 2 kommentarer

Inget är rasistiskt förrän det står och hailar i farstun, eller?

Gustav skriver idag en mycket läsvärd analys av problemet med att bemöta rasismen med högerliberala argument i kronor och ören, som på senaste tiden företrätts av bland andra Fores och Svenskt näringsliv.

Genom att ta rasisternas diskussion på rasisternas planhalva – genom att ens diskutera värdet av migration endast i termer av pengar – så legitimerar man den rasistiska idén om att det går att mäta värdet av ett medborgarskap i pengar, menar Gustav.

Resultatet blir därför ett steg fram men två steg bak. Rasisterna kanske bemöts i sak, men deras världsbild får mark och sprids och ingenting är rasistiskt förrän det står och hailar i farstun.

Läs hela hans inlägg ”liberaler kan aldrig vinna den antirasistiska debatten” här!

17 december 2013 at 12:29 e m 6 kommentarer

Inte ska vi väl krossa fascismen

20131123-065025.jpg

För några dagar sedan nämnde jag kampen mot högerextremismen, uteslutandet av människor med en annan hudfärg eller religion, som det demokratiska civilsamhällets viktigaste gemensamma fråga. ”Krossa fascismen”, så löd min formulering.

En borgerlig lokalpolitiker reagerade direkt med avståndstagande och menade att vi inte kan vara så ensidiga att vi inte samtidigt kämpar lika mycket mot vänsterextremismen, och exemplifierade den med reclaim the streets (en rörelse som vad jag vet inte är aktiv, men som hade som politiskt mål att det offentliga rummet skulle tillhöra demokratin istället för kommersen, en viss skillnad från att ha etnisk rensning som mål skulle man ju tex kunna tycka.)

Någon annan reagerade genom att säga att det är barnsligt att formulera sig så, att krossa politiska alternativ hör inte hemma i en demokrati.

Det är verkligen chockerande hur många som tycker att antidemokrati har en naturlig plats i demokratin.

Det är chockerande att se hur tolerans mot rasism börjar segla upp som en viktigare tolerans än tolerans mot människor som har en annan religion eller bakgrund.

Jag känner ett starkt behov av att ta en promenad bort till la mano-monumentet vid Slussen, lägga blommor och kanske gälla en tår av rädsla för hur de fascister de Spanienfrivilliga en gång var med och kämpade emot idag är på väg tillbaka.


Edit: Samma borgerliga invändningar om att ”vänstern” och dess rötägg förstör för kampen mot fascismen genom att bla handgripligen försöka tysta/överrösta personer de inte håller med återkommer. Borgerliga politiker vidhåller att antidemokratin faktiskt har, inte bara en laglig, utan även en moralisk plats i demokratin.

Men är det VERKLIGEN ett problem att människor försöker tysta eller överrösta rasister och andra som demonstrerar mot jämlikhet, som att försöka förbjuda exempelvis vissa religiösa klädesplagg? Införa obligatoriska gynkontroller eller språktester enbart för människor med vissa bakgrunder?

Att privatpersoner kastar tårtor på företrädare för hat mot folkgrupper (obs på grund av detta hat, inte pga hudfärg eller dyl), eller att demonstranter vägrar att flytta sig när fascisterna marcherar anser jag vara mycket mycket långt ifrån samma typ av problem (plus att det dessutom är mycket mindre framträdande som samhällsfenomen för tillfället) som mycket av det som sker inom ”liberala” och ”antirasistiska” partier i Europa just nu.

Läs Erikas inlägg som inspirerade till ovanstående.

23 november 2013 at 7:46 f m 25 kommentarer

Äldre inlägg Nyare inlägg


Twitter

  • Drömde att V hade föreslagit Jan Björklund som talhen. Vaknade glad och fnissig. 17 hours ago
  • Vice talman är som landshövding, fast utan att man syns lokalt. Tycker det passar ganska bra för Björn Söder. 1 day ago
  • På väg att moderera releaseseminarium av "Det nya civilsamhället" av @Beckali! 1 day ago

Kategorier


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 83 andra följare