Allians och vänsteropposition överens om välfärdspolitiken

Borgarna pratar om valfrihet kvalité, men har bara reformer som gynnar stora företag. Vänstern pratar om mångfald och kvalité men diskuterar mest reformer som ska hindra stora företag.

Idag skriver jag och forskaren Johan Vamstad ett svar på vänsterns visionsfattighet i Dagens Arena, för vi tycker att kooperation är en alldeles för viktig företagsform för att inte vänstern ska våga lita på den. Staten, kapitalet och tredje sektorn är tre alternativ, men när högern och vänstern slåss för staten eller kapitalet hamnar not for profitalternativen, civilsamhället, de värderingsdrivna ofta utanför tankebanorna.

Allians och vänsteropposition tycks i den konkreta politiken vara skrämmande överens om att välfärdspolitiken ska fortsätta vara en storskalig grej driven av marknadsmässiga principer. Är det verkligen det ni vill?

De senaste årens debatt om vinst i välfärden har avslöjat en påtaglig visionsfattighet i den politiska vänstern i Sverige. Debatten har förts om vilka som inte ska driva svensk välfärd, snarare än hur lösningen ser ut. I avsaknad av ett tydligt alternativ har den styrande högern under tiden kunnat skapa ett system där just vinstintresse ges rollen som garant för både kvalitet och effektivitet.

På den socialdemokratiska partikongressen i april ska partiet fatta ett historiskt beslut om vilka som ska äga och driva framtidens välfärd. Ofta nämns kooperativa aktörer som ett möjligt svar. Men är man beredd att ta den möjligheten på allvar? I slutet på 2012 presenterade Sektor3 – tankesmedjan för det civila samhället, en kunskapsöversikt om kooperativt företagande i Sverige. För dem som hoppas på en kooperativ lösning på välfärdsfrågan finns här en del poänger att ta fasta på.

Först kan man slå fast att oavsett om vi tillåter vinst eller inte så kommer dagens regler knappast att resultera i att kooperativa aktörer kommer att ta en större plats i välfärden. Att enbart begränsa de storskaliga kommersiella aktörerna kommer inte att räcka. Om Socialdemokraterna vill se en växande andel kooperativ måste de driva att villkoren förändras.

Det finns i dag ett lysande exempel på kooperativ välfärdsproduktion i Sverige. Inom barnomsorgen lyckades man under en period mellan 1985 och 1991 etablera långlivade icke-vinstdrivande kooperativ genom fördelaktiga villkor och stöd till dessa.

Kooperativa förskolor startades av föräldrar, förskollärare och grupper av personer som såg ett behov av fler förskolor i sitt område eller av fler alternativ där de hade större inflytande över verksamheten. Förskolorna etablerades utifrån brukarnas olika behov, inte på grund av att det fanns en möjlighet till vinst.

Exemplet med barnomsorgen visar att privata, icke-vinstdrivna alternativ med hög kvalitet, begränsad kostnad och demokratisk styrning är möjliga. Kooperativa aktörer kan öka, när förutsättningarna finns.

Att den kooperativa barnomsorgen i dag minskar beror uteslutande på det politiska systemet. När man likställer alla privata alternativ – kommersiella som idéburna – är det indirekt att ge fördel till företag gjorda för att konkurrera på en fri marknad. Det gynnar dem som strävar efter stordriftsfördelar, kostnadsminimering, nya marknadsandelar och skapandet av nya behov.

Drivkrafterna i småskaliga, kooperativa eller ideella verksamheter är helt andra. Det kommer aldrig finnas ett växande, icke-vinstdrivande alternativ så länge spelplanen på detta vis är lutad till näringslivets fördel.

Men även i ett Sverige utan vinstdrivande aktörer i välfärden måste den politiska vänstern också sluta hålla storskalig välfärdsproduktion i offentlig sektor som ideal.

Socialdemokraterna såväl som den borgerliga regeringen verkar vilja vill ha mångfald så länge alla alternativ är i det närmaste identiska med de offentliga. Kvalitetsmått och kontroller är i dag anpassade efter stora aktörer, vilket drivits på av en utveckling som letts av både socialdemokratiska och borgerliga regeringar.

Vi har grova och rigida krav på enkelt mätbar kvalitet och evidens som passar stora – ofta offentliga – aktörer. De mäter heller inte styrkorna i kooperativen, som människors möjlighet till inflytande, eget ägarskap och deltagande i verksamheten. Av den småskalighet, mångfald och egenmakt som det talats så mycket om när privatiseringsreformer genomförts finns inte mycket att visa på i praktiken.

Men vad kan man då göra? Att förbjuda vinst i välfärden innebär inte automatiskt att vi får en uppsjö av icke-vinstdrivande aktörer. Erfarenheten från reformerna inom barnomsorgen visar i stället att det behövs regler anpassade efter de drivkrafter och förutsättningar som icke-vinstdrivande aktörer har. Det handlar om reformer som flexiblare etableringsregler, möjlighet till investeringskapital för icke-vinstdrivande och ökad kunskap i kommunerna om drivkrafterna i ideell och kooperativ verksamhet.

Hårdare krav och fler kvalitetsmått skulle bara bidra till problemet, inte vara en del av lösningen.

När nu Socialdemokraterna ska ge ett svar på frågan om vem som ska producera framtidens vård, skola och omsorg bör man ta lärdomar från något som fungerar i verkligheten. Om lösningen är fler kooperativa och icke-vinstdrivande aktörer måste även villkoren för dessa ändras. Låt 1980-talets barnomsorgsreformer vara en förebild för mångfald och småskalighet i välfärden.

Anna Ardin
Välfärdsansvarig på Sektor3 – tankesmedjan för det civila samhället

Johan Vamstad
Forskare vid Ersta Sköndal Högskola

Kvinnodagen får mig att lida med männen

Hej man, idag på kvinnodagen, som lyckligtvis här i Sverige kommit att handla om jämställdhet så går mina tankar till dig. Du har så mycket krav på dig, att va hård & tuff till exempel, vilket leder till större sannolikhet att du blir kriminell, får dålig relation med dina barn & allmänt långt till dina känslor, och dö en för tidig död. Dessutom löper du som pojke mycket större risk att misslyckas i skolan.

Patriarkatet är så dåligt för dig! Så kram & pepp till alla män, tillsammans kommer vi att lyckas med projektet för en jämlik värld.

En fail i vår opinionsbildning

Jag träffade nyligen en välutbildad och högt uppsatt journalist. Jag sa att det var synd att socialdemokraterna inte tydligare förklarade varför vi behöver politik för jämlikhet, och vilka skillnaderna egentligen är mellan oss och Alliansen. Hen sa ”men lägg av, inget parti i Sverige är ju emot jämlikhet”!

Bevisligen har vi failat i vår opinionsbildning
Och nu skulle jag ju kunna sluta bloggposten genom att säga att POINT PROVEN. Men eftersom ingen pratar om ämnet, och välutbildade och högt uppsatta journalister bevisligen inte ens tror att det finns partier som vill ha mer ojämlikhet så känner jag att jag behöver fortsätta skriva lite till.

Ojämlikhet som verktyg – en dum men legitim åsikt
Att vilja minska jämlikheten, som Moderaterna faktiskt vill, är en legitim åsikt. Jag håller verkligen inte med, men det är en åsikt som kan ha en logisk förklaring.

När man säger att ”det ska löna sig att jobba”, så menar man exempelvis att klyftorna till dem som inte jobbar ska öka. De som är sjuka, arbetslösa, pensionärer, ungdomar eller som av andra skäl inte arbetar, behöver känna det i plånboken, annars kan ju inte de som faktiskt arbetar heller känna det i plånboken. Poängen med denna politik är att det behöver finnas en större ojämlikhet än idag – till de arbetandes fördel. Man tror, eller hävdar att man tror att det skulle få fler att jobba. Man tror att problemet är att sjuka, arbetslösa, pensionärer, ungdomar etc inte jobbar eftersom de är lata, och med lite piska & morot kommer de att skärpa sig. Det gäller säkert vissa, men jag tror att det är en usel förklaring till arbetslöshet och sjukdom generellt, och ett uselt sätt att behandla folk som har eller kommer att arbeta – beroende på vilken livsfas de befinner sig i.

Ett annat exempel på att de har en politik som strävar efter ojämlikhet är skapandet av en låglönemarknad, och försvaret av riktigt skyhöga löner och vinster i näringslivet. Sänkta skatter, sänkta lönekostnader och ökade vinster för företagen. Alltså minskning av löneandelen av företagens vinster anses bra. Ackumulering av stora kapital anses vara viktigt för att få samhällets ”hjul att rulla”. Trots att det är inbyggt i själva systemet att vinsterna kommer färre till del. Jag tror förstås att det är dumt, men så kan man ju tycka. Det man inte kan tycka däremot är att det är en strävan efter jämlikhet.

Hästskitsteoremet är motbevisat – vi behöver omfördelning
Det är inte uttryck för ondska eller ovilja. I många fall finns en genuin tro på hästskitsteoremet, att alla får det bättre om de rikaste får det bättre. De talar om att höja upp ”dem som har det sämst” och blir mycket förnärmade om en skulle tala om rikedom som ett problem. Att problematisera om det verkligen går – om vi inte behöver omfördelning för att de rika inte ska behålla sina stålar och låsa fast fattiga människor och länder i svindyra lån – avfärdas med hänvisningar till jantelagen.

Jämlikhet – en bortglömd prioritering
Om då välutbildade journalister på höga positioner på allvar tror att Alliansen och oppositionen är eniga om att jämlikhet är eftersträvansvärt, och om personer som hen aldrig reflekterat över skillnaden mellan politik för och politik emot jämlikhet, så betyder ju det att vi inte gör oss hörda i bruset. Man kan inte påstå att det är ”så självklart att det inte behöver nämnas”.

Vårt verktyg för lycka
Att sätta jämlikhet som mål i gradvisa och demokratiskt förankrade reformer är vårt verktyg för framgång, trygghet och lycka. Det har historiskt varit mycket framgångsrik som ideologi. Den ideologin heter socialdemokrati.

Om man läser Magdalena Anderssons artikel ”ansvarsfull politik – jobben först” (DN aug 2012) noga, så kan man hitta minskade löneklyftor, utvärdering av politiken utifrån ”fördelningsmässig verkan” och annat som antyder skillnaderna i ideologi. Men allt för mycket låter så förvillande likt nymoderat retorik (som ju också skapats för att likna S) att dessa nyanser går förlorade. Behovet av ett gediget arbete för att förklara – i synnerhet för oss själva och våra förtroendevalda! – skillnaden mellan oss och M är akut.

Jämlikhet är för mig den viktigaste skillnaden i svensk politik idag. Och den skillnaden borde socialdemokraterna inte tala så tyst om.

Nio argument för varför jag inte kan bli vänsterpartist

Tack till alla er som bjudit in mig till vänsterpartiet. Jag är tacksam för att ni vill ha mig, och jag önskar av hela mitt hjärta att Jonas Sjöstedt är med i samma parti som jag en dag, men jag kan inte gå med er för att:
1. Socialdemokraterna är det sanna arbetarpartiet.
2. Socialdemokraterna är det enda socialdemokratiska partiet. (Detta är ett svagt argument, jag är medveten om det).
3. Jag är Sveriges största gråsosse.
4. Jag gillar frikyrkor, friskolor, egenmakt & kooperation.
5. Jag gillar att få rätt mer än att ha rätt.
6. Jag kan inte arbeta för att driva något högerut, när det som krävs är en vänstersväng.
7. Jag vill hellre svänga den stora färjan än att åka med några få i den lilla racerbåten bredvid.
8. Alla ska med.
9. Jag lämnar alltid fester sist.

Problemet, vill jag säga till partiledningen, är inte att vi förlorar…

Fick meddelande igår om att en ung kille som hoppade av Hjärtas styrelse pga att han kände sig begränsad av S, nu gått med i MP. Det gjorde ont.

Skrev jag i morse. Och jag vill förklara varför det gjorde ont.

Och visst är det sorgligt om folk byter parti. Men det är inte det som är min stora sorg. Om det funkar, att just den här killens engagemang för en rättvisare och mer hållbar värld kan tas till vara på något annat sätt, eller om han bytt för att hans ideologi kommer till uttryck bättre någon annanstans så är det ju bra! Då kan vi byta medlemmar mellan varandra. Men just nu tycks S inte kunna vara den plattformen.

Problemet, vill jag säga till partiledningen och partihögkvarteret, är inte att vi förlorar väljare och valarbetare, sympatisörer och aktiva medlemmar till andra partier. Problemet är att vi förlorar dem till ingenting.

Vi förlorar dem i bästa fall till enfrågerörelser. Om vi har tur förlorar vi dem till välgörenhetsprojekt. Men de har inte potentialen att förändra i grunden på det sätt partier kan (i teorin). Enfrågerörelser i all ära, men för dem som har modet och drivet att ta det bredare ansvaret som partier kan så är det hemskt om det inte finns partier som kan tillvarata det. Jag befarar att vi i första hand förlorar dessa nya och unga medlemmar – inte till MP – utan till att sluta bry sig om det gemensamma samhällsbygget. Och här måste Socialdemokraterna ta sitt ansvar. För vem skulle annars göra det?

Hur? Låt mig citera Rebellas framtidsrapport som vi skrev efter EU-valet 2009:

Vi i Socialdemokraterna behöver tänka till, vi behöver ge varandra frihet att tala fritt ur hjärtat. Och släppa in fler! Så kan vi tillsammans komma på nya lösningar på de utmaningar vi ställs inför. Väljer vi att lita på att vår ideologi och våra visioner håller kommer vi att hitta både den ideologiska stabilitet och den politiska förnyelse vi söker.

Vi vill återta initiativet i den politiska debatten och inte bara reaktivt agera utifrån andras utspel och förslag. Det gäller inte minst i ekonomiska frågor där vi socialdemokrater har stark grund att stå på. Så varför har vi låtit en nyliberal problemformulering och problemlösning dominera samhällsdebatten? Vi efterlyser också en förnyad maktanalys med både bredd och djup.

Vi måste välkomna kärleksfulla kritiker och ha en levande interndebatt, där också misslyckanden och tillkortakommanden kan lyftas fram och analyseras. Bara då kan vi lära oss av våra misstag och undvika att upprepa dem framöver. En viktig lärdom från valrörelsen till Europaparlamentet var att vi ibland har en tendens att underskatta väljarna. ”Om de bara förstår hur dåliga andra partier är kommer de automatiskt att inse hur bra vi är.” Men så fungerar det ju inte.

Vi i Rebella är övertygade om att lösningen istället är att låta fler röster höras inom rörelsen och låta fler komma till tals som socialdemokrater, inte minst i sociala medier. Vi är en folkrörelse och våra medlemmars glöd, vilja och engagemang är vår bästa resurs.

Det är så dumt att jag bara vill gråta

Jag älskar socialdemokrati & alla smarta sossar som verkligen vill rädda världen, och som har en plan för hur det ska gå till som jag tror på.

Jag kan inte va nåt annat än socialdemokrat. Jag vill inte lämna alla vänner som är de som håller lösningarna i sina hjärtan och händer. Jag vet inget annat parti som förenar jämlikhet & demokrati på det sätt som jag kommit att bli allt mer övertygad om. Det finns inget parti att byta till. Jag kan inte tjafsa med miljöpartister som tycker att lite kapitalism är bra, eller att vi kan nå hållbarhet utan jämlikhet. Jag kan inte tjafsa med vänsterpartister om yttrandefriheten ska gälla även på Kuba eller ge upp alla ambitioner på att verka genom den parlamentariska makten och gå med i F! eller syndikalisterna. Socialdemokraterna är mitt enda alternativ.

Men sossarna nu alltså, det går inte! Vi kommer att förlora 2014. Eller i alla fall definitivt 2018. Utspelet igår gjorde mig säker på det. Partihögkvarteret gör opinionsmätningar istället för opinionsbildning, vi följer istället för leder människors engagemang. Interndebatt beskrivs av vår presschef som ”ett helvete” och kongresser det värsta som kan hända för våra opinionssiffror.

Det är ett problem att mål och medel blandas samman i S nu. Jobb är ett medel för jämlikhet. Att vinna val är ett medel för att kunna genomföra den politiken. Varken jobb eller att vinna val är mål i sig.

Jag träffar otroligt många människor som ägnar sitt politiska engagemang åt att hindra andra från att göra saker i partiet. Som vill förebygga att nån säger nåt som kan skada väljarnas förtroende, som hellre vill att vi är helt tysta än säger fel. Som helt har glömt varför de blev socialdemokrater och tror att vi vill ha makten för maktens skull, inte för att deras känslor ”revolterar mot sakernas ordning, som dömer de ojämförligt flesta att stanna i växten och kväva sina bästa stämningars längtan” som Hjalmar Brantings skrev i tidningen Stormklockan 1912, om varför han var socialist.

Fick meddelande igår om att en ung kille som hoppade av Hjärtas styrelse pga att han kände sig begränsad av S, nu gått med i MP. Det gjorde ont.

Och samma dag fick jag veta att vår portalparagraf ska va ”jobben före allt annat”. Att full sysselsättning är fokus i den ekonomiska politiken tycker jag är bra. Det är mening två jag inte kan acceptera. Att jobben som var ett medel för jämlik maktfördelning har blivit ett mål i sig. Vi ska jobba hårt och duktigt. Inte nödvändigtvis för att få ett bra liv eller ett bra samhälle, det kanske är en bonus, men om detta står i motsättning mot varandra så har vi en portalparagraf att luta oss mot: jobben före allt annat.

Om ett naturreservat som skövlas ger några jobb så ska vi alltså skövla. Om en vapenfabrik orsakar krig och död i tredje världen, men ger några jobb så ska produktionen alltså intensifieras. Om det ger jobb att skapa en låglönemarknad som sliter ut människors kroppar så är det alltså tydligen ok.

Det är så dumt att jag bara vill gråta. För gå ur partiet kan jag ju inte göra.

Min mormor sa att hon skulle rösta på arbetarpartiet. Varför? Frågade jag. För att jag alltid har varit socialdemokrat. Svarade hon. Men om partiet ändrar sig då? Invände jag. Ja, då får jag också ändra mig, sa mormor.

Jag älskar min mormor, och hon hade rätt i att det är S man ska va med i om man är socialdemokrat, men hon hade fel om vem som ska ändra sig. Det är inte vi medlemmar som ska ändra oss, det är partiet.

Läs också mitt tidigare inlägg: Menar Socialdemokraterna verkligen jobben först?

SVB-bolag är en flopp, men LO’s förslag är intressant

Jäkla intressant förslag från LO idag! Kolla deras debattartikel på DN.se: ”LO vill ha ny bolagsform för företagen i välfärden”. Just en sådan är en av de grejer som jag tror behövs för att icke vinstdrivande privata alternativ ska kunna ha en chans att driva välfärd på det sätt som de kan och vill – inte på det sätt som näringslivet designat.

Jag vill också passa på att rekommendera det seminarium som vi på Sektor3 arrangerar nu den 18 januari: ”Få sociala entreprenörer i välfärden – systemfel eller otur?”. Det är fullbokat sedan länge, men det kommer att gå att följa på webben, och man kan beställa rapporten vi släpper dagen innan ”Den misslyckade välfärdsreformen – Därför floppade aktiebolag med begränsad vinst” av Karl Palmås. Den kommer också att gå att ladda ner från webben snart!