Kärlek till coop som vågar backa!

Efter bara ett dygns debatt om coops begränsning av utlämning av kontanter för pant (och information som var menad att vara service, men som blev fel) så har butiken i fråga nu bett om ursäkt för skylten och lovat att återinföra möjligheten att få ut kontanter mot pantkvitton.

Även butikschefen för ica i närheten meddelar att deras motsvarande regel inte heller gäller. Alla är välkomna att panta, och alla som vill kan få ut upp till 25 kronor åt gången i kontanter

När jag såg skylten pantade jag för 35 kronor, och det ska fortfarande bara va ok att ta ut 25 spänn (kanske 100 hade varit rimligt), så det är fortfarande lite snålt. Men det är tydligt att coop varken vill peka ut vissa etniciteter och inte heller frånta de allra fattigaste den här möjligheten till försörjning (åtminstone inte helt), och det är jag hemskt glad för

Hoppas att alla butiker som inskränkt den här möjligheten likt coop och ica återgår till att betala ut pant i kontanter. Hoppas också att människor, organisationer och företag framöver vågar backa och be om ursäkt när de inser att de sagt eller gjort nåt som är eller uppfattas som diskriminerande. Det är den enda vägen till ett mindre diskriminerande samhälle.

Jag tänker fortsätta handla på coop, och jag hoppas att ni kan skaffa en till pantautomat eller komma på andra lösningar så att det varken innebär arbetsmiljöproblem eller hinder för burksamlarna!

Coop svarar på min kritik

Tack för att du uppmärksammar oss på detta.

Nu har vi undersökt frågan och skylten har funnits uppsatt på fyra språk; svenska, rumänska, engelska och italienska.

Skyltarna på andra språk än svenska har nu tagits ned från butiken. Vi beklagar djupt att skylten på rumänska har upplevts som ett utpekande.

Beslutet att inte ta emot pantkvitton mot kontanter gäller förstås alla kunder, oavsett etnicitet. Syftet med skylten var en missriktad åtgärd för att ge tydlig information. Anledningen till beslutet är den omfattande kontanthantering som panten ger upphov till.

Vi kommer dock att ta upp beslutet om kontantutbetalningar till förnyad diskussion under morgondagen.

//info@coop.se

Jag svarar Coop:

Foto från @pernillarydmark från idag, FYRA lappar ute på glasväggen.

Mitt foto från igår, TVÅ lappar inne på kaklet.

Jag förstår intentionen med skyltar på språk pantarna förstår. Det är generellt bra med tydlighet, men det stämmer faktiskt inte, skylten fanns på två språk, inte fyra. Som ni kan se på bilden här ovan så satt skyltarna idag inte heller på samma plats som igår. Problemet med att begränsningen drabbar de allra mest utsatta kvarstår, oavsett vilket språk de talar. Så att sätta upp ytterligare två skyltar, eller att sätta upp två nya och ta bort tre, vilket det nu är man nu har gjort, löser knappast problemet.

Bra att ni tar upp till ny diskussion, hoppas att ni kommer fram till att återinföra möjligheten att få ut kontanter för pant.

Från @pernillarydmark på twitter har jag dessutom fått veta att problemet som personalen upplever är att butiken inte har den kapacitet för returförpackningar som behövs med tanke på butikens centrala läge och kundgenomströmning. Det finns bara en maskin. Man har alltså byggt in en aversion mot pantare generellt. Så för att komma åt problemet i grunden räcker det nog kanske inte att bara återinföra möjligheten att få kontanter för pant, utan man behöver även utvidga pantstationen.

Det sägs också att det närliggande Ica var först med att vägra kontantutbetalning, och att coop därmed blev överbelastade, snarare än detta med kontanthanteringen.

Jag vill också uttrycka en uppriktig ursäkt till personalen på Coop som fått hantera effekterna av beslut fattade högre upp. Det var klumpigt av mig att uttrycka mig på ett sätt som kan tolkas som att ni medvetet velat begränsa romers möjligheter. Så tror jag inte att det är. Men den här policyn är de facto en begränsning av romers möjligheter och lapparna något som pekar ut just det. Jag hoppas att frågan kan lösas utan att det återigen försämrar er arbetsmiljö!

Coop lägger krokben för romer

Igår var jag på en coopbutik och pantade flaskor. Coop skryter gärna över att man genom att panta hos dem kan hjälpa fattiga människor att förändra sin livssituation. Detta gör man då genom att skänka sin pant till kooperation utan gränser, eller we-effect som de nyligen bytte namn till. Och det är ju jättebra. Men jag fick en stor klump i magen när jag såg de två skyltarna bredvid pantautomaten:

”Kära kund, från och med den 16/5 så löser vi ej längre in pantkvitton mot kontanter. Oavsett belopp! Vänligen, Personalen.” Och samma budskap på ett annat språk. Inte engelska som ju är det språk flest av dem som inte kan svenska skulle förstå. Nej, på rumänska. Det språk som talas av de allra fattigaste och mest utsatta av Stockholms innevånare: människor från Rumänien, i synnerhet romer, som är den folkgrupp som behandlas allra sämst i Rumänien och därför tvingats söka sig till bland annat Sverige. Europeiska medborgare som har rätt att bo i Sverige, men som står lägre i rang än till och med papperslösa immigranter och ofta lever helt utan sociala skyddsnät.

Läget för romerna i dag är näst intill katastrofal. Det har egentligen inte skett några framsteg under de senaste decennierna trots en lång rad konferenser och uttalanden. De är fortfarande utanför samhället och det sker mycket förtryck mot dem, de vräks från sina bostäder, de har inte fått pass eller ens identitetspapper i vissa länder och hälsostandarden är låg. Den här cirkeln måste brytas, säger Thomas Hammarberg, Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, till ekot.

Det är ingen slump att många av dem som tigger och letar efter pantflaskor i våra soptunnor är just romer. Det är två av de få lagliga alternativ som står till buds för de allra fattigaste att försörja sig på. Och det är ett av dessa alternativ som den här coop-butiken nu stängt. Coops tal om att hjälpa fattiga människor att förbättra sin livssituation klingar falskt.

Mindre attraktivt att städa naturen
Panten är kretsloppets motor och följer burken eller PET-flaskan i varje led, från bryggeri via återförsäljare till konsument. (…) Det är butiken som betalar ut panten, en summa som de sedan får tillbaka av Returpack, skriver pantamera.

KF’s engagemang i miljöfrågor startade 1969 står det på coop’s hemsida, på konsumentföreningarnas distrikts- och föreningsstämmor i slutet av 60-talet var frågan om engångsförpackningarna flitigt diskuterad och man menar att man var en del av den rörelse som införde pantsystemet. Tack vare pantsystemet så samlas enligt pantamera.nu 89% av alla returburkar och flaskor in. Om de slängs i offentliga papperskorgar eller i naturen så är det, tack vare att de är värda pengar, stor chans att någon annan samlar in.

I Returförpackningsutredningen från Jordbruksverket står att läsa:

Enligt uppgifter till Jordbruksverket och Konsumentverket har det blivit allt vanligare att butiker inte ger kontant ersättning när pantförpackningar lämnas in. Istället får kunden ett tillgodokvitto. Frågan togs upp i producentansvarsutredningen. Detta lägger hinder i vägen för de som vill ha kontanter när de pantar (idrottsföreningar etc.) och kan få konsekvensen att det blir mindre attraktivt att städa naturen.

Coop vill inte följa god affärssed
Det finns en överenskommelse mellan Konsumentombudsmannen (KO) och handeln som i princip innebär att butiker som säljer drycker i flaskor/burkar med pant ska ta emot tomma flaskor/burkar och betala tillbaka pant. Av överenskommelsen framgår att panten ska betalas ut i kontanter om kunden begär det. Det råd Konsumentverket ger till konsumenter som inte har fått ut panten kontant är att hänvisa till överenskommelsen och god affärssed vid försäljning av drycker i pantförpackningar.

Gör om – gör rätt
Att skylten skrivs på rumänska är ett tydligt tecken på vilka man vill nå med sitt budskap, det är knappast storpantande idrottsföreningar som anses vara ett problem, utan (förmodat) rumänsktalande. Med tanke på vilka som är (eller kan antas vara) rumänsktalande och som pantar mycket burkar i Stockholm just nu tycks det alltså vara specifikt romer som personalen på den här Coop Extra vill porta från sina pantmaskiner. Och som om inte medmänsklighet vore ett tillräckligt starkt argument så struntar man alltså både i god affärssed och i kooperationens stolta tradition av miljöarbete. Så Coop: plocka ner era skyltar, växla in pantkvitton mot kontanter och be om ursäkt, omedelbart.

Uppdatering: här har jag bloggat om att coop svarat på min kritik.

Omar har valt bort islamismen – varför räcker det inte?

Idag var jag på P1 morgon och diskuterade Socialdemokraternas ”rekrytering” (ja, det var väl typ jag som värvade honom, fast mest handlade det om att han själv tänkte igenom saken och bestämde sig för att bli medlem) av Omar Mustafa.

Evin Rubar läts vara ”expert” och framförde uppfattningar om islamiska förbundet, och klassade dem som politisk organisation och inte religiös. Hon talade om vad människor kopplade till muslimska brödraskapet gör i Egypten (som Omar tydligt klargjort att han inte har någonting med att göra). Hon hävdade utifrån sin expertroll att de har en dold islamistisk agenda som Omar är satt att driva.

För att svara henne hade de inte bjudit in någon av de många experter som skulle kunna debattera just detta med henne. Utan en aktivist, dvs mig. Och exakt vilka kopplingar som finns mellan moskéer har jag ingen aning om. Jag vet inte ens vad min egen kyrka har för samarbeten eller vad de samarbetsorganisationerna tycker eller gör. Men troligtvis en massa vidriga saker. Och av de tio utlovade minuterna fick jag nog inte mer än två. Det är ett förrädiskt resonemang hon för. Vi skulle tala om Omar och socialdemokraterna, men hon fick sätta agendan och vi talade om islamism, Egypten och islamiska förbundet.

Det är inte islamiska förbundet utan Omar vi valde till partistyrelsen

Huvudsaken i detta, som jag trots att jag inte fick säga många ord, fick fram, är att det är Omar Mustafa vi valde in i partistyrelsen. Inte islamiska förbundet.

Hela Evin Rubars resonemang vilar på argumentet att Islamiska förbundet ”är det muslimska brödraskapet i Sverige”. Hon redovisar inga belägg för det påståendet. Finns det alls någon svensk Islamkännare som skulle ställa sig bakom det? Tveksamt. Peter Santesson som anförts i debatten argumenterar istället att det finns kopplingar mellan Islamiska förbundet och FIOE och i nästa led mellan FIOE och brödraskapet. Att använda en sådan ”guilt by association”-kedja och dra slutsatsen att Omar Mustafa företrätt organisationer ”start befryndade med kvinnofientliga, homofoba och antisemistiska ställningstaganden”, och att Omar därför i sina gärningar ska särbehandlas i förhållande till representanter från utrikesdepartementet och riksdagen blir för mig orimligt.

Det är alltså en konspirationsteori att Islamiska förbundet och Omar Mustafa är islamister som vill införa sharialagar och politisk Islam i Europa (på de omdebatterade familjedagarna kontrollerades att ingen föreläsare sa något annat än att i valet mellan sharia och svensk lag är det självklart svensk lag som gäller). Här är det federation of islamic organisations verkligen står för.

Islamiska förbundet är inte muslimska brödraskapet, styrs inte från Egypten utan är en medlemsstyrd organisation enligt svensk folkrörelsemodell. Deras stadgar kan läsas här.

Men det är inte dessa värderingar eller en representant för de här organisationerna vi valt in. Det är vår partikamrat Omar Mustafa. Som också tydligt tagit avstånd från alla de värderingar han anklagas för. Det borde verkligen räcka.

Inte islamist

Det fortsatta spridandet av att Omar skulle vara islamist och att han skulle ha en dold agenda som inte stämmer med det han säger är kränkande. Jag önskar att det vore lika tabu att driva det som att driva de antisemitiska konspirationsteorier som också tyvärr är en del av västerländskt tankegods.

Läs Peter Weideruds artikel på DN debatt i sin helhet. Den är fantastiskt klargörande.

Både Omar och jag har, med utgångspunkt i vår respektive tro, valt att engagera oss i ett brett sekulärt vänsterparti därför att vi ser den religiöst avgränsade politiken – vare sig det handlar om kristdemokrati eller islamism – som orimlig, otillräcklig eller otidsenlig. Vi har båda valt bort det religiöst avgränsade alternativet, men bara Omar måste återbevisa det.

Förklaringen till mitt ”märkliga beteende” i debatten kring Omar Mustafa

Anna B blockade mig på facebook efter denna konversation.

Jag har vid väldigt många tillfällen i de senaste dagarnas debatt anklagats för att bete mig märkligt. Att vara ”inkonsekvent” som försvarar både kvinnors, homosexuellas, judars och muslimers rättigheter.

”Den märkligaste i den här debatten är Anna Ardin”

Jag har i kommentarer på bloggar, på twitter och i mejl kallats korkad, naiv, ”så nära idiot man över huvud taget kan komma”, muslimälskare, nigger lover, inte socialdemokrat, inte mänsklig, antifeminist, hemsk, vidrig, sjuk i huvudet och så vidare. Nima på Nordic dervish kallar mig ”sosse bortom räddning”. Människor har blockerat mig på facebook, tagit avstånd från mig och jag märker hur jag hamnar ute i kylan i olika sammanhang.

Så nu tänkte jag berätta varför jag beter mig så ”märkligt” som att försvara Omar Mustafa.

När jag var liten…

När jag gick i lågstadiet så ritade en kille en bild på en gris. Han skrev den mobbade tjejens namn på bilden och skickade runt den i klassen. Folk fnissade och skickade vidare. Jag protesterade inte. Jag berättade inte för läraren. Jag sa inte till killen att han var taskig. Killen som ritade bilden var tuff, tjejen som kallades grisen hade fula kläder, ”konstiga” föräldrar och inga kompisar. Jag minns hur jag övervägde risken för att tappa social status. Det var viktigt att hålla sig väl med de tuffa, annars kanske man själv blev mobbad. Om man höll god min kanske man själv skulle kunna stiga lite i rangordningen. Det är snart 30 år sedan och det plågar mig ännu.

Vid ett annat tillfälle på mellanstadiet var det en tjej som kallades kanin. ”Jag ska sparka in dina jävla kanintänder” var en mening som upprepades ofta i klassen. Det var ett hot hon fick leva med, för hon hade faktiskt stora framtänder. Jag sa inget, jag var med henne ibland, jag var schysst. Men en gång tog min boll på gympan. Jag blev sur på henne, men hon fortsatte retas. ”Ge mig bollen annars ska jag sparka in dina jävla kanintänder” sa jag. Meningen låg så bra i munnen. Den var så lätt att säga. Att jag också sa den spelade väl inte så stor roll när hon fick höra det så ofta. Men hon blev alldeles kall. Ingen av oss ville ha bollen efter det. Jag hade lika gärna kunnat slå henne i magen, och det kanske hade varit bättre. Jag tror aldrig att jag sa förlåt.

Jag höll alltså tyst och räddade min egen position i klassen när någon blev mobbad. Jag sa till och med själv taskiga saker till en som låg underst, jag hakade på i drevet. Människor hamnade under i rangordningen för att de var fattiga, hade en ensamstående mamma, en arbetslös pappa, var tjocka, hade glasögon eller var med i Jehovas Vittnen.

Jag har ångrat det där så himla mycket, och varit ledsen över vilken feg liten skit jag var.

Sen hände samma sak mig

För tre år sedan blev jag utsatt för ett övergrepp. Tidigare åsiktskamrater, politiska motståndare, Sverigedemokrater, antifeminister, judehatare, killens kompisar & mamma bestämde sig snabbt för att det var något skumt. Att jag ljög. Att förövaren var oskyldig. Den ena märkliga historien efter den andra radades upp i en gigantisk folktribunal med anonyma domare och vittnen som gissade hejvilt.

Saker jag sagt i andra sammanhang togs upp som svar på helt andra frågor. Allt jag eller någon som kunde antas stå mig nära sagt som kunde vrängas till min nackdel togs upp som bevis på min skuld, min brottslighet och omöjligheten att jag kunde tala sanning. Allt jag sagt som var till min fördel i det sammanhanget ogiltigförklarades eller förbigicks med tystnad. Men jag fick också stöd. Först någon enstaka, sedan fler och fler.

Och efter ett tag började det bli uppenbart att allt som sas om mig inte var sant.

Det började bli ok att tala med mig utan att riskera sitt eget skinn. Men utan de första som hade stått upp vet jag inte vart det hade landat. Kanske hade någon gjort allvar av något av alla hot jag fick. Kanske hade jag varit tvungen att byta namn och bostadsort, och troligtvis hade jag ansetts som någon man förlorar både val och kunder på, vilket hade gjort det omöjligt för mig att både engagera mig och jobba, mer än bara de få månader jag fick gå under jorden.

När jag blev politiskt aktiv

En av de allra första frågorna jag ställde som politiskt medveten var ”kan man engagera sig för homosexuellas rättigheter trots att man inte är homosexuell själv”? För 20 år sedan, då jag blev tonåring och började förstå maktstrukturer, så var svaret inte självklart ja. Homo- & transrättigheter var nog ändå inte riktigt majoritetssamhällets problem. Homosexuella hade mycket att bevisa. Att de inte spred HIV och inte tände på barn. Om de skulle vara aktiva någonstans så fick de bevisa att de inte var lojala med homorörelsens avarter. Det skar i mig redan tidigt vilken orättvis behandling HBT-personer utsattes för och jag engagerade mig i många år i frågorna. Och vi har vunnit så många strider. Vi byggde en rörelse (kolla klippet, det är så man gör för att bygga en!) av människor som protesterade trots att de inte själva var drabbade. Det är mycket kvar på många orter, men nu går Kristdemokraterna i Pride-paraden. Stämningen är en helt annan, och det är jag otroligt glad över. Släkten är glad över min lillasysters förlovning med sin tjej. Det var släkter inte för 20 år sedan. Knappt ens för 5 år sedan. Det är stort!

Samma sak händer nu

Nu ser jag samma sak hända som på lågstadiet, mellanstadiet, mot homosexuella i mina tonår och i mobbingen mot mig för några år sedan. Man skickar runt en bild på något vidrigt och har skrivit Omar Mustafa på den. Människor skickar vidare för att rädda sitt eget skinn. Vissa tar på sig ledartröjan i mobbingen och sprider så mycket skit de bara kan. Medan andra bara sprider lite grann eller tittar på, med varierande grad av oro eller tillfredsställelse.

Människor som är arga på honom för något helt annat, att han tagit en plats i partistyrelsen de tyckte skulle gå till någon annan, att han är Palestinavän, att han är muslim. De flesta säger inte att de ska sparka in hans kanintänder utan de meningar som ligger så bra i munnen nu är att det är ”viktigt med granskning”. Att det inte är ok med antisemiter (sic) i partistyrelsen. Att Omar måste ta avstånd från kvinnohat och homofobi. Men trots att han har tagit avstånd hur mycket som helst, fortsätter kraven att upprepas. Saker som inte har någonting med frågan att göra, som inkomster, publiceras. Det förekommer lögner, överdrifter, hot, dubbelbestraffningar och människor som bara frågar om och om och om igen samma frågor som Omar redan svarat på. Det är tydligt att det inte handlar om en vanlig granskning av en persons handlande eller icke-handlande. Det är en häxjakt där andra frågor och andras maktpositioner ligger i potten.

Grundhistorien

Omar Mustafa blev kritiserad av Expo för ett antal inbjudningar. Här går Mustafa Al-Sayed Issa igenom vilka dessa personer är. Jag blev sur redan då, eftersom jag tycker att kopplingarna är vaga, kraven högre på Omar än andra som bjuder in samma talare och jag står för att man bör bjuda in och tala med meningsmotståndare. Men det är diskutabelt. Det finns viktiga poänger vi bör diskutera i samhället hur hanterar vi den här typen av frågor, vilka strategier använder vi oss av, var går gränserna. Det är en diskussion. Det är en relevant och intressant diskussion. Tro & solidaritet och Expo har haft olika åsikter i frågan.

Oerhört orättvisa anklagelser

Men oavsett vad man tycker om strategierna så blir Omar ingenting av det han anklagas för på grund av dem. Han är inte homofob. Han är inte antisemit. Och han är inte kvinnohatare. Det är så sjukt att jag ska behöva skriva det. För det är faktiskt precis tvärtom. Han är en av de få socialdemokrater som aktivt arbetar mot antisemitism. Han är en av få organiserade och ledande muslimer som öppet sagt att han stöttar lagen om homoäktenskap. Och han har både rest runt och föreläst om allas lika rätt med ex RFSL Ungdom och var dessutom med och startade den diskrimineringsbyrå som bland annat stått för stora framsteg för transpersoners rättigheter. Det skulle en person som vill motverka andra minoriteters rättigheter inte göra, eller hur?

Min förbannade skyldighet

Det är hemskt att jaga och granska människor så som man jagat och granskar Omar. Det är ännu hemskare när man börjar ljuga om det man hittar. Det går inte att försvara sig när kritiken antingen är så svävande eller baserad på missuppfattningar och osanningar (se ex bilden ovan).

Jag ser likheterna med all annan mobbing jag både utsatt andra för och själv utsatts för. Så därför är det min förbannade skyldighet att svara emot när mobbarna sprider lögner och kräver hans avgång på grund av dessa lögner.

Det är så otroligt långt ifrån ok, så kränkande, så lågt och så fördomsfullt. Som socialdemokrat och medmänniska känner jag att jag inte kan göra annat än att säga emot.

Trots att jag framstår som en terrier. Trots att jag blir kallad både idiot, blir hotad och tappar delar av mitt eget inflytande. Helt enkelt trots att jag själv blir mobbad för det.

Jag vägrar trampa bara för att andra trampar

Men jag tänker inte upprepa mina pinsamma misstag från skoltiden. Jag har helt enkelt bestämt mig för att försöka sluta stödja mobbing. Visst, tjejen jag gick lågstadiet med var kanske överviktig, och kanske skulle skolsköterskan behöva prata med henne om att hon åt för mycket godis. Men vi hade ingen rätt att kalla henne grisen. Det var inte bra. Och tjejen på mellanstadiet tog förvisso min boll, men gympaläraren borde ha bett henne att ge tillbaka min boll. Att skrika åt henne att jag skulle sparka ut hennes kanintänder var helt sjukt oproprtionerligt, så elakt att det inte borde vara lagligt. Och det finns säkert en massa saker hos Omar Mustafa, precis som hos alla andra, som varken jag, majoriteten av svenska folket eller socialdemokraterna tycker är toppen. Men det handlar inte om det. Det handlar om respekt för varandra.

Jag är inte längre intresserad av att bevara en position någonstans om det innebär att jag måste trampa på människor som blir orättvist behandlade, bara för att mobben trampar. Och det är jag stolt över.

Mona Sahlin, Caroline Szyber och många fler borde be om ursäkt

Den svepande kritik som florerar i media nu, kring att Omar Mustafa skulle ha ”antisemitisk belastning” är mycket orättvis. Mona Sahlin menar (i videoklippet i länken) helt felaktigt att han gjort antisemitiska uttalanden, riksdagsledamoten Caroline Szyber påstod att han är en ”känd antisemit” (hon ändrade efter att jag påpekat till att, men tycker inte att hon behöver be om ursäkt och menar fortfarande att hon har ”svårt att förstå att antisemiter som sprider hat och förakt mot den judiska befolkningen ens kan få vara medlemmar” i Socialdemokraterna). Många andra har varit oerhört snabba med att döma Omar som icke rumsren.

Granskning är bra – men inte mobbing

Det saken handlar om är en kritiserad strategi att bjuda in meningsmotståndare. Det är bra att politiker och deras strategier och sympatier granskas, men det som händer nu är långt utöver granskning. Det är mobbing, drev, fördomar och ren rasism i en otäck blandning över hela internet.

Glasklar mot antisemitism

Var Omar själv står i frågan om antisemitism har han varit glasklar med.

”Som muslimer utsätts vi ofta för kollektiva bestraffningar, hets och konspirationsteorier och jag har därför full förståelse för hur den judiska gruppen upplever hatfyllda och demoniserande beskrivningar. Rasismen kan aldrig legitimeras, den måste mötas, motverkas och förebyggas. Detta har vi som politiska och religiösa ledare ett stort ansvar för. Jag personligen kommer fortsätta mitt arbete mot rasism och orättvisor, oavsett vem det utförs emot och vem förövaren är.”

Tydligare än så är det svårt att vara. Men uttalandet accepteras inte. Motståndarna fortsätter att hävda att det bara är en medietränad fasad, att hans muslimska agenda ligger fast där under ytan.

Fler grundlösa fördomar

En hel del andra respektabla debattörer har också minst sagt slirat runt i fördomsfullhet, Evin Baksi hävdar helt grundlöst att Omar är en fundamentalist som stöttar trakasserier av kvinnor, Bahare Andersson insinuerar att Omar vill ha fyra fruar på fritiden (och hänvisar också till ”den modiga socialdemokraten Carina Hägg” som menar att socialdemokraterna ägnar sig åt röstmaximering när de släpper in ”herrar som Omar”, som påstås ingå i en muslimsk konspiration för att islamisera västvärlden (sic!). Jämför gärna med de antisemitiska konspirationsteorier Omar avvisar). Alexandra Einerstam, en vän sedan många år tillbaka från Unga S-kvinnor Rebella vägrar att ta tillbaka uttalanden om att Omar uttalat sig nedvärderande om både judar och homosexuella, trots att hon inte har någonting att visa som stödjer detta påstående. Och Peter J Olsson på Kvällsposten drar till med den rasistiska stereotypen som flyger matta och klappar kameler när han kallar Omar Mustafa för ”herr Omar”. Ofräscht.

Fördomarna om invandraralibin och en muslimsk agenda

Marika Formgren använder mitt förra blogginlägg för att i Gotlands allehanda ”bevisa” att Socialdemokraterna inte tänkt igenom valet av Omar Mustafa till partistyrelsen. Att det skedde på grund av en debatt om vithetsnorm och att man i sista sekund kastade in ett oprövat namn (eller ”vilken blatte som helst” som de anonyma meningsfränderna formulerar det) för att blidka dem som kräver fler invandrare på maktpositioner. Men det stämmer förstås inte heller. Omar sitter sedan innan i styrelsen för Stockholms arbetarekommun så båda hans kompetens och hans arbete i islamiska förbundet, inklusive kontroversiella inbjudningar, är kända i partiet. Socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtin och kommunsekreterare i Stockholm Olle Burell har båda uttalat stöd för Omar och att de litar på hans grundvärderingar. Helt enkelt för att det inte finns anledning att tvivla.

Jag håller helt och hållet med Formgren när hon skriver att att politiker är individer med egna åsikter och argument, och bör väljas som sådana. De bör också bedömas som sådana av politiska debattörer. Men Formgren tar istället för givet att Mustafa är ett invandraralibi, och inte den ideologiskt välgrundande, drivande och engagerade eldsjäl för ett jämlikt och rättvist samhälle som han faktiskt är.

Det är vanligt att människor med annan tro eller bakgrund än majoritetssamhällets anklagas för att ha lojaliteter med sin grupp istället för med det parti och de värderingar de är valda att representera. Det är också vanligt att dessa personer anklagas för att vara alibin och inte invalda på egna meriter. Formgren lyckas göra båda. Och hon är bara en av hundratals, kanske tusentals, som gjort sin röst hörd för att sprida fördomar de senaste två dagarna. Det är verkligen olyckligt.

Stefan Löfven, vad känner du i ditt hjärta?

Stefan Löfven

Jag går Bommerviksakademin. Igår var Stefan Löfven på besök och sa att det är viktigt att vi vinner valet. Jag håller helt med. Fyra år till av utförsäljning, skattesänkning och nedmontering av det välfärdssamhälle som tagit så mycket kraft att bygga upp vore katastrof.

Men jag vill mer än att bara rösta emot borgaralliansen, jag vill känna pepp och glöd och engagemang för det alternativ som erbjuds. Och det gör jag inte nu.

Ett skäl till den saknade peppen är att vår portalparagraf inför valet är ”jobben före allt annat”. Det jag hör är ”jobben före klimatet”, jag hör ”vilka jobb som helst, till vilka löner som helst, är bättre än en enda dag av omställning” och ”jobba dig fri och lycklig, jobba fler timmar, hårdare, mer, det är genom jobb – inte fritid – du blir en riktig människa”.

Det är vad jag hör. Det är för mig moderatpolitik. Det är för mig ett av de starka skälen till att jag vill bli av med den sittande regeringen. Om alternativet säger samma sak, så kan jag fortfarande se nyttan med att byta. För alliansen är ruskigt duktiga på att göra medborgarna till kuggar i kapitalägarnas hjul, och det arbetet behöver brytas. Men att vi bara är lite sämre på det duger liksom inte.

Så jag tänkte att jag skulle passa på att utnyttja det faktum att Löfven för första gången stod framför mig och redo att ge mig svar. Att få hjälp att känna den pepp som han tycks känna inför jobben. Vi behöver vinna valet, och jag behöver pepp för att va en bra valarbetare. Så jag ställde frågan:

- Stefan, vad känner du i ditt hjärta när jag säger ”jobben före allt annat”?

Jag hade hoppats på ett brandtal om att han sett vad som händer med människor som ställs utanför. Hur arbetslöshet och avsaknaden av möjligheter att försörja sig själv bryter ner en människa och hela hennes familj. Hur vi som medmänniskor behöver mötas i ögonhöjd, hur trygga människor är grunden för att bygga en rimlig värld, hur han, personligen känner med det begrepp som är så viktigt att det höjts upp till portalparagraf. Jag önskade mig att få veta något om den resonansbotten jag hoppas finns här, något som visar att den här paragrafen är vår politik och inte moderaternas, att den inte är allt men just nu en prioritering för att nå den andra värld som jag tror är möjlig.

Men jag fick inte det brandtalet. Jag fick svaret ”det är det som gäller”. Han inledde svaret på min fråga med ”det är det som gäller”. Sedan förklarade han att välfärden inte står i motsats till jobben. Sedan sa han, ”ja, det känns”. Men jag vet inte hur. Och den känslan kanske finns, men den har inte smittat av sig till mig.

Rafael lyfte därefter hållbarheten, Jon frågade om det verkligen var jobben först som gällde i vapenexporten och någon annan frågade om de värdiga, utvecklande jobben. Och det var bra! Flera frågor där S svar inte duger. Där vår partiledning inte talar till hjärtan. Åtminstone inte mitt.

Själv blev jag så rörd att jag grät när jag såg en reklamfilm från Procter & Gamble igår. Men när det kommer till vår portalparagraf känner jag inget, och vad Stefan känner i sitt hjärta, det vet jag fortfarande inte.

Allians och vänsteropposition överens om välfärdspolitiken

Borgarna pratar om valfrihet kvalité, men har bara reformer som gynnar stora företag. Vänstern pratar om mångfald och kvalité men diskuterar mest reformer som ska hindra stora företag.

Idag skriver jag och forskaren Johan Vamstad ett svar på vänsterns visionsfattighet i Dagens Arena, för vi tycker att kooperation är en alldeles för viktig företagsform för att inte vänstern ska våga lita på den. Staten, kapitalet och tredje sektorn är tre alternativ, men när högern och vänstern slåss för staten eller kapitalet hamnar not for profitalternativen, civilsamhället, de värderingsdrivna ofta utanför tankebanorna.

Allians och vänsteropposition tycks i den konkreta politiken vara skrämmande överens om att välfärdspolitiken ska fortsätta vara en storskalig grej driven av marknadsmässiga principer. Är det verkligen det ni vill?

De senaste årens debatt om vinst i välfärden har avslöjat en påtaglig visionsfattighet i den politiska vänstern i Sverige. Debatten har förts om vilka som inte ska driva svensk välfärd, snarare än hur lösningen ser ut. I avsaknad av ett tydligt alternativ har den styrande högern under tiden kunnat skapa ett system där just vinstintresse ges rollen som garant för både kvalitet och effektivitet.

På den socialdemokratiska partikongressen i april ska partiet fatta ett historiskt beslut om vilka som ska äga och driva framtidens välfärd. Ofta nämns kooperativa aktörer som ett möjligt svar. Men är man beredd att ta den möjligheten på allvar? I slutet på 2012 presenterade Sektor3 – tankesmedjan för det civila samhället, en kunskapsöversikt om kooperativt företagande i Sverige. För dem som hoppas på en kooperativ lösning på välfärdsfrågan finns här en del poänger att ta fasta på.

Först kan man slå fast att oavsett om vi tillåter vinst eller inte så kommer dagens regler knappast att resultera i att kooperativa aktörer kommer att ta en större plats i välfärden. Att enbart begränsa de storskaliga kommersiella aktörerna kommer inte att räcka. Om Socialdemokraterna vill se en växande andel kooperativ måste de driva att villkoren förändras.

Det finns i dag ett lysande exempel på kooperativ välfärdsproduktion i Sverige. Inom barnomsorgen lyckades man under en period mellan 1985 och 1991 etablera långlivade icke-vinstdrivande kooperativ genom fördelaktiga villkor och stöd till dessa.

Kooperativa förskolor startades av föräldrar, förskollärare och grupper av personer som såg ett behov av fler förskolor i sitt område eller av fler alternativ där de hade större inflytande över verksamheten. Förskolorna etablerades utifrån brukarnas olika behov, inte på grund av att det fanns en möjlighet till vinst.

Exemplet med barnomsorgen visar att privata, icke-vinstdrivna alternativ med hög kvalitet, begränsad kostnad och demokratisk styrning är möjliga. Kooperativa aktörer kan öka, när förutsättningarna finns.

Att den kooperativa barnomsorgen i dag minskar beror uteslutande på det politiska systemet. När man likställer alla privata alternativ – kommersiella som idéburna – är det indirekt att ge fördel till företag gjorda för att konkurrera på en fri marknad. Det gynnar dem som strävar efter stordriftsfördelar, kostnadsminimering, nya marknadsandelar och skapandet av nya behov.

Drivkrafterna i småskaliga, kooperativa eller ideella verksamheter är helt andra. Det kommer aldrig finnas ett växande, icke-vinstdrivande alternativ så länge spelplanen på detta vis är lutad till näringslivets fördel.

Men även i ett Sverige utan vinstdrivande aktörer i välfärden måste den politiska vänstern också sluta hålla storskalig välfärdsproduktion i offentlig sektor som ideal.

Socialdemokraterna såväl som den borgerliga regeringen verkar vilja vill ha mångfald så länge alla alternativ är i det närmaste identiska med de offentliga. Kvalitetsmått och kontroller är i dag anpassade efter stora aktörer, vilket drivits på av en utveckling som letts av både socialdemokratiska och borgerliga regeringar.

Vi har grova och rigida krav på enkelt mätbar kvalitet och evidens som passar stora – ofta offentliga – aktörer. De mäter heller inte styrkorna i kooperativen, som människors möjlighet till inflytande, eget ägarskap och deltagande i verksamheten. Av den småskalighet, mångfald och egenmakt som det talats så mycket om när privatiseringsreformer genomförts finns inte mycket att visa på i praktiken.

Men vad kan man då göra? Att förbjuda vinst i välfärden innebär inte automatiskt att vi får en uppsjö av icke-vinstdrivande aktörer. Erfarenheten från reformerna inom barnomsorgen visar i stället att det behövs regler anpassade efter de drivkrafter och förutsättningar som icke-vinstdrivande aktörer har. Det handlar om reformer som flexiblare etableringsregler, möjlighet till investeringskapital för icke-vinstdrivande och ökad kunskap i kommunerna om drivkrafterna i ideell och kooperativ verksamhet.

Hårdare krav och fler kvalitetsmått skulle bara bidra till problemet, inte vara en del av lösningen.

När nu Socialdemokraterna ska ge ett svar på frågan om vem som ska producera framtidens vård, skola och omsorg bör man ta lärdomar från något som fungerar i verkligheten. Om lösningen är fler kooperativa och icke-vinstdrivande aktörer måste även villkoren för dessa ändras. Låt 1980-talets barnomsorgsreformer vara en förebild för mångfald och småskalighet i välfärden.

Anna Ardin
Välfärdsansvarig på Sektor3 – tankesmedjan för det civila samhället

Johan Vamstad
Forskare vid Ersta Sköndal Högskola

Kvinnodagen får mig att lida med männen

Hej man, idag på kvinnodagen, som lyckligtvis här i Sverige kommit att handla om jämställdhet så går mina tankar till dig. Du har så mycket krav på dig, att va hård & tuff till exempel, vilket leder till större sannolikhet att du blir kriminell, får dålig relation med dina barn & allmänt långt till dina känslor, och dö en för tidig död. Dessutom löper du som pojke mycket större risk att misslyckas i skolan.

Patriarkatet är så dåligt för dig! Så kram & pepp till alla män, tillsammans kommer vi att lyckas med projektet för en jämlik värld.

En fail i vår opinionsbildning

Jag träffade nyligen en välutbildad och högt uppsatt journalist. Jag sa att det var synd att socialdemokraterna inte tydligare förklarade varför vi behöver politik för jämlikhet, och vilka skillnaderna egentligen är mellan oss och Alliansen. Hen sa ”men lägg av, inget parti i Sverige är ju emot jämlikhet”!

Bevisligen har vi failat i vår opinionsbildning
Och nu skulle jag ju kunna sluta bloggposten genom att säga att POINT PROVEN. Men eftersom ingen pratar om ämnet, och välutbildade och högt uppsatta journalister bevisligen inte ens tror att det finns partier som vill ha mer ojämlikhet så känner jag att jag behöver fortsätta skriva lite till.

Ojämlikhet som verktyg – en dum men legitim åsikt
Att vilja minska jämlikheten, som Moderaterna faktiskt vill, är en legitim åsikt. Jag håller verkligen inte med, men det är en åsikt som kan ha en logisk förklaring.

När man säger att ”det ska löna sig att jobba”, så menar man exempelvis att klyftorna till dem som inte jobbar ska öka. De som är sjuka, arbetslösa, pensionärer, ungdomar eller som av andra skäl inte arbetar, behöver känna det i plånboken, annars kan ju inte de som faktiskt arbetar heller känna det i plånboken. Poängen med denna politik är att det behöver finnas en större ojämlikhet än idag – till de arbetandes fördel. Man tror, eller hävdar att man tror att det skulle få fler att jobba. Man tror att problemet är att sjuka, arbetslösa, pensionärer, ungdomar etc inte jobbar eftersom de är lata, och med lite piska & morot kommer de att skärpa sig. Det gäller säkert vissa, men jag tror att det är en usel förklaring till arbetslöshet och sjukdom generellt, och ett uselt sätt att behandla folk som har eller kommer att arbeta – beroende på vilken livsfas de befinner sig i.

Ett annat exempel på att de har en politik som strävar efter ojämlikhet är skapandet av en låglönemarknad, och försvaret av riktigt skyhöga löner och vinster i näringslivet. Sänkta skatter, sänkta lönekostnader och ökade vinster för företagen. Alltså minskning av löneandelen av företagens vinster anses bra. Ackumulering av stora kapital anses vara viktigt för att få samhällets ”hjul att rulla”. Trots att det är inbyggt i själva systemet att vinsterna kommer färre till del. Jag tror förstås att det är dumt, men så kan man ju tycka. Det man inte kan tycka däremot är att det är en strävan efter jämlikhet.

Hästskitsteoremet är motbevisat – vi behöver omfördelning
Det är inte uttryck för ondska eller ovilja. I många fall finns en genuin tro på hästskitsteoremet, att alla får det bättre om de rikaste får det bättre. De talar om att höja upp ”dem som har det sämst” och blir mycket förnärmade om en skulle tala om rikedom som ett problem. Att problematisera om det verkligen går – om vi inte behöver omfördelning för att de rika inte ska behålla sina stålar och låsa fast fattiga människor och länder i svindyra lån – avfärdas med hänvisningar till jantelagen.

Jämlikhet – en bortglömd prioritering
Om då välutbildade journalister på höga positioner på allvar tror att Alliansen och oppositionen är eniga om att jämlikhet är eftersträvansvärt, och om personer som hen aldrig reflekterat över skillnaden mellan politik för och politik emot jämlikhet, så betyder ju det att vi inte gör oss hörda i bruset. Man kan inte påstå att det är ”så självklart att det inte behöver nämnas”.

Vårt verktyg för lycka
Att sätta jämlikhet som mål i gradvisa och demokratiskt förankrade reformer är vårt verktyg för framgång, trygghet och lycka. Det har historiskt varit mycket framgångsrik som ideologi. Den ideologin heter socialdemokrati.

Om man läser Magdalena Anderssons artikel ”ansvarsfull politik – jobben först” (DN aug 2012) noga, så kan man hitta minskade löneklyftor, utvärdering av politiken utifrån ”fördelningsmässig verkan” och annat som antyder skillnaderna i ideologi. Men allt för mycket låter så förvillande likt nymoderat retorik (som ju också skapats för att likna S) att dessa nyanser går förlorade. Behovet av ett gediget arbete för att förklara – i synnerhet för oss själva och våra förtroendevalda! – skillnaden mellan oss och M är akut.

Jämlikhet är för mig den viktigaste skillnaden i svensk politik idag. Och den skillnaden borde socialdemokraterna inte tala så tyst om.