Mina bästa i Almedalen

Mina bästa i almedalen i kronologisk ordning:

- Gf-kyrkans seminarium om när kyrkan ska lägga sig i politiken (mycket trevligt samtal m Peter Örn, skönt att inte alla folkpartister har samma populistiska approach).

- Utfrågningen av s-topparna på s-minglet (roligt, plus att Carin Jämtin kom ut som troende & Micke Damberg som demokratisk socialist).

- Responsen på min insats i den skeva panelen om svenska modellen hos SI (fick stöd & pepp, visitkort & samarbetsförfrågningar, verkade ha klarat mig fint trots att jag kände mig väldigt minoritetisk bland en hel hög av borgerliga män).

- Träffade Miguel och började prata om att skriva en bok om anarkism & socialdemokrati.

- Pratade om stora visioner för det ekonomiska systemets reformation med en lång rad av fantastiska visionära, goda, progressiva människor, särskilt Erik.

- Så mycket var så äkta, tungt på idealistsidan och idéerna kändes hela tiden överordnade pengarna (gick inte på en enda PR-byrågrej).

- Riktigt bra retreat med Sektor3-kollegorna Hanna, Rebecka, Lukas & Helena om välfärdens förnyelse.

- Skrev kontrakt med Gotlands tidningar för att jobba som politisk chefredaktör i sommar.

-Trots att Carnage var sjukt konstig och sällskapet fortsatte att bete sig som på filmen, så kommer vår mingelfria film- & yatzykväll (med Herman, Hanna, Axel, Kristina & Moa) lätt in på listan.

HBT-rörelsens vänner måste bli mer realpolitiska

Jag är medlem i HBT-socialdemokraterna och broderskapsrörelsen och anser mig vara en del av både HBT-rörelsen och den konfessionella rörelsen.

Jag har två saker att säga om det:

1. Jag råkar oftare ut för agressiva angrepp utifrån förutfattade meningar om vad jag tycker från HBT-rörelsen och våra supporters än från den konfessionella rörelsen.

2. Allt för ofta fokuserar HBT-rörelsens vänner på symboler, istället för på faktisk politik. Jag säger HBT-rörelsens vänner eftersom det ofta handlar om människor som inte kan sägas vara en del av HBT-rörelsen. Det handlar om en grupp som stöttar HBT-frågor när det kommer upp, och tyvärr lite väl ofta mest när man har någon fiende som man kan slå i huvudet med frågan.

Ett tydligt exempel som tyvärr ännu är aktuell är det som Per Gudmunsson i SvD hittade på i december, att ”bögarna hänger löst i broderskap”. Att ordet ”sexuell läggning” inte fanns med i manifestet för muslimska socialdemokrater, trots att det fanns med i (det fyra gånger längre) motsvarande kristna manifestet. Visst var det onödigt att bjuda på den, men debatten stör mig.

Jag var först förtroendevald i att ta fram det ursprungliga kristna manifestet med Peter Weiderud, Ulf Bjereld och Cecilia Dalman Eek och sedan den tjänsteman som arbetade med det muslimska manifestet. Och det som stör mig i debatten är tre saker:

A. Att troende HBT-personer inte känner sig välkomna till broderskap helt i onödan (och att de ibland t.o.m. känner sig mer nära SvDs ledarsida, vilket hån). Bögar och flator och bin och transpersoner är varmt välkomna, oavsett religion till broderskap. Det är självklart.

B. Att alla debattörer fullständigt struntar i att vi i det muslimska manifestet lagt till en mening om normkritik som INTE finns i det kristna manifestet:

Vi vill se ett öppet samhällsklimat där man inte ser det annorlunda som ett hot utan tar olika livsstilar och normer på allvar och ser möjligheterna

C. Att man struntar i att det de facto är så att vi troende socialdemokrater drivit och fått igenom flera av de viktigaste reformerna för HBT-personers rättigheter. Inte minst att kyrkan nu viger homosexuella.

Så, det som jag hade tänkt skulle bli ett litet kort meddelande om att HBT-rörelsens vänner måste sluta att bara titta på vad folk säger, eller plocka ut enskilda ord, och istället fokusera på vilken faktisk politik som drivs. Kolla var HBT-personer exkluderas i praktiken, var är dörrarna stängda och vilka politiska reformer kan ändra på det? Snarare än att bara kräva att vissa ord ska uttalas.

Alexandra Einerstam uttrycker det fint i en intervju om Juholt på senaste s-kongressen (även om jag tror att det snarare är HBT-rörelsens vänner än HBT-människor själva som letar buzz-ord):

En del HBT-människor gillade inte att han inte nämnde dem i talet, men i stället talade han om jämlikhet. Vi ska inte dela upp människor i vi och dom, vi ska samla alla.

Om staten kan beordra mig att donera min livmoder – varför inte min njure?

Sitter i en stad i djungeln i Latinamerika.

Pratade nyss med en snubbe från landets liberala socialistiska parti.

- Tror ni på påven i Sverige? Frågade han.
- De flesta är protestanter i Sverige, och många svenskar protesterar faktiskt aktivt mot påven, han inte är så populär. Svarade jag.

- Men gamle påven väl? Sa han.
- Nej, faktiskt särskilt inte gamle påven. Sa jag.

- Varför?
- Ja, det handlar nog mest om sexuell och reproduktiv hälsa, vi vill ha sexualrådgivning och kondomer som ett sätt att minska aborterna istället för att förbjuda abort, och det håller inte påven med om, många upfattar honom tvärtom, att han vill öka de oönskade graviditeterna genom att man inte ska få prata och undervisa om det, eller skydda sig.

- Vi försöker införa striktare abortförbud här.
- Jaha, det var ju dumt.

- (tystnad)…är det som karnevalen i Rio hela tiden i Sverige?
- Vad menar du?
- Jo, karneval, det är som en sexfestival, alla är galna och springer runt och stjäl pussar, även om tjejerna inte alltid vill
- Nej, svenskar är kända för att vara ganska strikta och byråkratiska, det är bra tycker jag.

Det finns så mycket att säga om den här konversationen att jag inte vet var jag ska börja. Att liberala socialister vill förbjuda abort istället för att jobba på sätt som funkar i praktiken, att sexualupplysning och kondomer skulle hänga ihop med dekadens i allmänhet att män tar sig rätten att offentligt tvångshångla upp kvinnor, att förbud är ett effektivt sätt att minska antalet aborter, att det jämt är en massa män som tycker att de har legitim rätt att med statliga sanktioner tvinga kvinnor att upplåta en del åt sin kropp (inte åt en person, för en samling celler som saknar hjärna kan ju knappast ses som en människa även om det skulle kunna utvecklas till en människa) är några av spåren jag han fundera på medan min mun började jobba med att hitta nya samtalsämnen.

Men framförallt sitter jag och funderar på om jag verkligen ska ta abortdebatten jag är bjuden till i Almedalen, för tänk om vi hamnar här?  Abortförbudsmoralisterna har varit aktiva de senaste månaderna, vikten att debattera saken har lyfts även från finrummen, och det har kommit flera svar, som det här. Men ni kan säkert hitta själva om ni googlar.

Tycker ni att vi borde prata om det här?Jag är högst tveksam, ändå gör jag det.

Vi kanske bara ska låta den kristna högern fortsätta skrika ut i luften så kan vi fortsätta jobba för att stärka förutsättningarna för att undvika aborter (snarare än det tortyrklassade abortförbudet man har som lösning här i patriarkatets mecka). Känns det inte bara ganska tjatigt när förbudsgänget bara upprepar ”rätt till liv” och en massa skuldbeläggandekring mord och barns rättigheter (som om nån var emot) istället för att försöka föra en debatt som fokuserar på det de flesta har gemensamt: hur minskar vi antalet aborter?

Jag skulle vilja gå så långt som att kalla det ett slags intellektuell eller moralisk härdsmälta – när samhället och familjen återigen får rätten att beordra vissa människor (fertila kvinnor) vad de ska göra med sina kroppar.

På flyget hit såg jag filmen Never let me go. Det var nog en av de värsta filmerna jag sett, jag var helt chockad efteråt och fick inte ner luften ordentligt i lungorna. Filmen (se trailern ovan) handlar om att samhället beslutat att hålla sig med organdonatorer. Människor som föds upp för att donera sina vitala organ, och som i 30-årsåldern, ofta vid sin tredje eller fjärde donation är förbrukade. En film om var den moraliska gränsen för vad samhället har rätt att kräva av enskilda medborgare att de ska ge upp.

Det är min fasta moraliska ståndpunkt och personliga krav, att en sån viktig moralisk gräns går vid rätten att avbryta en oönskad graviditet, så länge fostret är en del av min kropp.

Vi är också humanister (med både hjärta och hjärna)

Désirée Liljevall, riksdagsledamot (S) och humanist med både hjärta och hjärna

Désirée Liljevall och Ellis Wohlner kritiserar Hjärta i senaste numret av AiP, Stocken och på Humanistbloggen. Det är glädjande att vi får uppmärksamhet så högt upp i både S och Humanisterna och vi vill gärna svara på deras frågor.

Skribenterna frågar om vi tror att människor som ”har livsåskådning utan magiska eller övernaturliga inslag saknar hjärta”. Vårt svar på frågan är självklart nej. Människors förmåga till medkänsla och solidaritet är precis lika stor oavsett om man bekänner sig till någon religion eller inte.

Bakgrunden till föreningen är att vi tre träffats i olika politiska sammanhang, och gång på gång sett att vi fokuserat på samma frågor. Frågor som internationell solidaritet, motstånd mot rasism och islamofobi och just behovet av mer hjärta i politiken, även inom Socialdemokraterna. Vi har alla hittat en plats att driva dessa frågor inom den kristna Broderskapsrörelsen. Vi kände ett behov att organisera oss men samtidigt tydligt visa att olika trosuppfattningar för oss lett till samma politiska slutsatser, för att på så sätt välkomna fler. Att kalla oss för ”Ardins föreningsprojekt” som skribenterna gör är missvisande. Vi har idag 65 personer på vår e-postlista.

Liljeval och Wohlner skriver vidare att de har ”både hjärta och hjärna”. Det tycker vi att vi också har. För oss finns ingen motsättning mellan våra olika trosuppfattningar och vår gemensamma övertygelse om vikten av saker som jämställdhet och mänskliga rättigheter. Egenintresse och ekonomisk vinning har blivit för starka drivkrafter i politiken, vi vill se mer hjärta, och vi vill stödja alla krafter – oavsett tro – som håller med oss i detta.

Vi ställer inga krav på vad våra medlemmar ska ha för relation till Gud, hur eller på vad de ska tro. Men man behöver ställa upp på våra värderingar. Man behöver också ställa upp på respekten för religion. Troende människor har en likvärdig förmåga till politisk analys och samma värde som både människor och socialdemokrater. Alla har rätt att bli respekterade och lyssnade på, med sin tro eller tvivel – inte trots den. Det är ett sådant sekulärt samhälle vi vill bidra till att utveckla och leva i. Varmt välkomna till vårt nästa möte!

Anna Ardin
Ordförande, Hjärta
Metodist och socialdemokrat

Omar Mustafa
Vice ordförande, Hjärta
Muslim och socialdemokrat

Lovisa Arvidsson
Sekreterare, Hjärta
Buddiststuderande och socialdemokrat

Läs på Kristen Vänster, Tro & politik samt på Lars och Ulfs bloggar om broderskaps förbundsstyrelses förslag att byta namn på hela rörelsen till Socialdemokrater för tro och soldaritet.

Denna bloggpost är även publicerad på Hjärtas hemsida.

Troende Socialdemokrater på Medborgarexpo

Våra tidningar Tro & politik samt Islam & politik gick åt som smör i solsken på Medborgarexpo i Kistamässan i lördags

I lördags den 16 april hölls Medborgarexpo i Kistamässan! En interaktiv demokratifestival som vill visa att förorten är fylld av positivt engagemang och som vill guida besökarna till vad de kan göra för att engagera sig för samhället.

Vår S-förening Hjärta – troende Socialdemokrater representerade Stockholms arbetarekommun och vårt mål var framförallt att locka människor att börja göra sin röst hörd i debatten. Vi tror att ett bra sätt att göra det är genom vår tidning Tro & politik, som är den enda tidningen i Sverige med en kristen och en muslimsk ledare (och som tar upp frågor om kultur, politik & samhälle ur ett progressivt troende perspektiv).

Jag själv, och även Abdulkader Habib som är ordförande för Norra Järva Troende Socialdemokrater (en av de lokala S-föreningarna) var väldigt upptagna med arrangemanget av själva Medborgarexpo. Abdulkader eftersom han är rektor för Kista folkhögskola som är arrangörer av hela projektet, och jag eftersom jag eftersom jag jobbade med ett annat projekt på mässan. Men vi hade ett gäng volontärer som höll i vårt bokbord hela dagen.

Döm då om min förvåning när jag får se en film med ytterstadsborgarrådet Joakim Larsson (M) som påstår att Moderaterna var det enda partiet på plats!

I bakgrunden syns dramaten vi använde för att få grejerna till mässan

.

Visst, vi hade inga jackor i glada färger, inga pengar at dela ut glossy broschyrer för eller köpa oss bästa platsen vid scenen. Vi hade svartvita lappar vi skrivit ut själva, ett litet bord längst in vid religionstältet och vi peppade folk att komma till diskussionsträffar om tro & politik varje tisdag i grottan (även känd som moské) i Kista. Vi gjorde det för gräsrötterna, inte för att visa upp oss, så jag kan hålla med om att vi var rätt diskreta, men det var liksom meningen.

Jag såg inte en enda moderat som kom så långt in i mässhallen bland oss och det övriga lokala föreningslivet, och jag känner att de har helt uppåt väggarna fel när de säger att de bryr sig mer om ytterstadsområdenas utveckling.

Förresten kan jag också erkänna att när Moderaterna tömde sin monter och gick klockan 18 så lånade vi deras bord för att samla in pengar till vårt projekt med Gaza, hoppas att det var ok, synd att en så bra plats skulle stå tom när de bästa banden spelade…

Första multireligiösa S-föreningen startad!

Sexton av föreningen Hjärtas fyrtioen medlemmar. Foto: Marta Axner.

I förra veckan bytte Kungsholmens kristna Socialdemokrater namn till Hjärta – Troende Socialdemokrater i Stockholm, och därmed startade den första multireligiösa S-föreningen någonsin!

På årsmötet fanns minst fyra religioner representerade och tillsammans fattade vi beslut om att ha internationell politik för solidaritet och rättvisa samt arbete mot rasism (inte minst islamofobi och antisemitism) och rädslan att prata om religion som prioriterade frågor för året.

Föreningen ska dra igång ett nätverk för SSUare i Stockholm som är intresserade av att diskutera frågor som rör religion och politik, arrangera studiebesök, seminarier och aktivt driva debatt för våra frågor. Dessutom planeras en skrivarkurs för unga antirasistiska debattörer på samma tema.

Den helt nya styrelsen som valdes består av:
Anna Ardin (ordf),
Omar Mustafa (vice ordf),
Lovisa Arvidsson (sekr),
Tamim Alameddine (kassör),
Hibo Salad Ali (studieansvarig)
Helle Klein (opinionsansvarig),
Roshna Mahmoudi (medlemsansvarig) och
Faid Issa (jämlikhetspolitiskt ansvarig).

Förutom styrelsen är Ornina Younan valt tidningsombud, Lukas Romson och Hans-Olof Johansson revisorer och Somar Al Naher, Olea Huuska samt Mattias Irving utgör valberedningen.

Sydöstra Stockholms Kristna Socialdemokrater hade årsmöte samtidigt och beslutade då att ha gemensam verksamhet med Hjärta tills vidare. Lovisa Arvidsson blev kontaktperson.

Läs mer om föreningen i Tro & politik, och om Helle Kleins comeback i partipolitiken genom vår förening.

En islamofobisk strategi som sprider sig (även inom S)

Omar Mustafa är vice ordförande för vår förening Hjärta - Troende Socialdemokrater i Stockholm. En social entreprenör med ett brinnande engagemang för att reformera socialdemokratin och samhället till det bättre. Personen på bilden har inget samband med texten... än.

Jag är så otroligt trött på hur folk med en uttalat ”välvillig antiislamofobisk” målsättning tar varje chans att smutskasta och misstänkliggöra alla med en muslimsk identitet som vill göra något. Krav som ställs på muslimer ställs inte på nån annan, språktester, PK-tester, HBT- och feministtester, ”att aldrig ha träffat nån som på minsta vis är kopplat till något av ovanstående”-tester.

Så fort en person med muslimsk bakgrund börjar få någon form av inflytande verkar hela det etablerade samhället – inklusive Socialdemokraterna! – göra gemensam sak med rasisterna och rotar fram någon aldrig så vagt litet bevis för att han eller hon matchar fördomarna och därför fort ska exkluderas. Det handlar om viskningar i korridorerna om att den och den ska man se upp med, att den och den inte ska kopplas till oss, kanske kan man ta nån annan, nån som inte sticker ut, nån som är tyst och snäll, som inte utmanar några strukturer helst, som inte ännu fastnat i vårt enormt finmaskiga särskilda muslim-nät.

Ett av de vanligaste argumenten är att han eller hon, någon person från samma organisation eller kanske en släkting vid något tillfälle för något år sedan bjudit in någon galen homofob, kvinnohatare eller antisemit till ett seminarium (som handlade om något annat). Tro mig när jag säger att jag avskyr homofobin, kvinnohatet och antisemitismen. Jag jobbar mot det hela tiden. Det är starka och otäcka känslor och åsiktsströmningar – som finns i varierande grad överallt. Visst behöver vi lyfta och peka på när folk diskriminerar, när de är intoleranta – och kritisera dem. Men! Dels måste vi ge folk en break och dels måste vi ha samma standard för alla. Den här guilt by association-grejen leder inte framåt.

Jag har själv varit med att bjuda in folk som haft något viktigt att säga om någon av mina hjärtefrågor, men som sedan visat sig vara antisemitiska konspirationsteoretiker eller ha en skev kvinnosyn. Det är ju inte bra, men eftersom jag inte är muslim så har ingen kritiserat mig för det, vilket ju egentligen är helt rimligt. För om man skulle ha krav på hundraprocentig politisk korrekthet för alla föreläsare så skulle det knappast bli några föreläsningar! Vissa saker måste mina föreläsare stå för själva, det kan liksom inte vara min sak att ta ansvar för vad alla jag relaterar till på olika sätt tycker. Även om jag skulle vara muslim.

Vem är din förebild? Gandhi, Martin Luther King? Nån annan? Då undrar jag om du kan svara på: Vad tyckte Gandhi om pedofili? Vad hade Martin Luther King för kvinnosyn? Och vad tycker alla andra hjältar som radas upp som beundransvärda om exempelvis judar, romer eller folk som sitter i rullstol?

Jag vet inte! Och kanske vet inte du heller, ändå vågar du säga att personen är en hjälte. Om du och din förebild båda vore muslimer så skulle du vara ute på jävligt hal is just nu.

Jag hoppas att Mahatma inte hade nakna småflickor i sängen, jag hoppas att Dr King var superfeminist som varken köpte eller slog horor och visst vore det härligt om det fanns perfekta människor, fria från intolerans och fördomar och som tycker precis som du och jag tycker att man ska tycka (alltså inte som vi tycker, utan just som vi tycker att man ska tycka, eller i alla fall som vi tycker att muslimer borde tycka).

Poängen är att vi inte frågar – om personen inte är muslim förstås, för då är det en helt annan sak. Då är det plötsligt en PK-tentamina som åker fram på bordet.

Alla ni som hatar ”politisk korrekthet”, och som brukar försöka håna mig för att jag strävar efter det. Varför är det så viktigt att just muslimer är så himla PK?

Inför anställningsintervjun eller inför det politiska uppdraget kollar vi noga upp Omar och Muhammed, lyssnar på allt det trollen grävt fram om dem och – om det inte finns något att gå på – så ställer vi dem till svars för någon annans uttalanden. De får inte ändra sig, inte försvara sig och så måste de ta ansvar för vad alla andra som också kallar sig muslimer någonsin gjort.

(Som kristen tar jag härmed avstånd från Ku Klux Klan och korstågen, som anhängare av en sekulär stat tar jag avstånd från Hitler och Stalin och som kvinna tar jag avstånd från Lorena Bobbitt och Ayn Rand – dock bara pga hennes åsikter, det jag har emot henne har inget att göra med att hon var judinna osv.)

Framförallt är argumenten man lyckas skrapa fram alltid tungt vägande för att utesluta muslimer ur det offentliga och politiska livet. Att Bengt som fick jobbet iställer hatar homosexuella eller att Åke som fick sitta i kommunfullmäktige slagit sin fru får vi inte veta, för vi frågar inte. Inga rasister hjälper oss att rota fram faktan. Alla människor har brister. Det är bara det att bristerna spelar kanske hundra gånger större roll om du råkar vara muslim.

Suck… sorry utbrottet.

Den här gamla artikeln är ett skitbra exempel på problemet, att kraven ska ställas på (våra – sic) invandrare, det ska va särskilda krav på dem ”vi” misstänker för att inte vara PK (trots att ”vi” inte ens vill att majoritetsbefolkningen ska vara det, så märkligt att det blir kul när bloggen politiskt inkorrekt försöker beslå min baby Islam & politik med bla könsförtryck), särskilda språktester, särskilda klädlagar, särskild särskildhet och extra allt.

Läs också Lena Sommestad om Juholt och den sociala ingenjörskonsten om ni vill känna er lite pepp kring strömningar i Socialdemokratin istället för att fokusera på irriterande smygisrasiststrategier…

UPDATE
Läs Omar Mustafas inlägg på Newsmill ”Negativa generaliseringar en del av islamofobisk idétradition”. Det bevisar min poäng att varenda muslim som på minsta vis tycker något politiskt, eller ännu hellre – kandiderar till minsta politiska uppdrag – måste utstå denna förnedrande inkvisition och misstänkliggörande.

Jag tror på en Gud som är jämlik – och nu är det också ett problem

Igår på DN debatt tycker jag att Lena Andersson var ganska anal när det kommer till tolkningar av kyrkans och troende människors intentioner. Hon menar att det faktum att Svenska Kyrkans nya reklam säger ”Ja till respekt. Vi tror på en Gud som inte gör skillnad på människor” är dåligt, betyder att man står för polyteism och självförhärligande.

Det verkar som att Lena Andersson är rädd för att förlora sin fiende. Om religion inte längre är det som Humanisterna och de religiösa fundamentalisterna kommit överens om att den är, vem ska man då slåss mot utom sina väderkvarnar? Jag tror på en Gud som är jämlik, och nu är det också ett problem liksom?

Det finns ingen minsta gemensam nämnare mellan olika kristna tror jag, och skillnaderna är större inom varje religion än mellan företrädare för olika religioner. Jag vill till exempel inte säga att ku klux klan eller tepartyrörelsen eller Sverigedemokraterna inte är kristna, det får stå för dem, men den rasistiska kapitalistiska gud många bland dem tror på har jag svårt att föreställa mig är samma Gud som den jag tror på.

Jag tror inte att deras gud finns, i alla fall inte de delar de tillber som gör skillnad på människor, så hur gör det mig till polyteist? Och vad skulle det rimligtvis kunna spela för roll (för Andersson)?

Den Gud jag tror på är lika med hjärtat bakom allt, en Gud som bor i mig och allt utanför. Troligtvis samma Gud som många av mina progressiva muslimska vänner tror på. Med stor sannolikhet samma Gud som finns i alla gudar som mina polyteistiska vänner tillber. Min Gud finns i världsalltet och i kärlekskraften som andra vänner håller högst.

Kanske är deras tolkning närmare sanningen, kanske har vi alla rätt, eller fel. Kanske är det så att Humanisterna har rätt, att vi är helt ensamma och inget fanns före och inget kommer finnas efter, men varför är det så viktigt att tro det?

Och min stora fråga är: varför är det så himla viktigt för vissa ateister, som Lena Andersson, eller ännu mer Christer Sturmark, och religiösa fundamentalister, som exempelvis den kristna högers härförare Siewert Öholm, att definiera vad andra ska tro för att få kalla sig kristna? Vi ser samma samarbete mellan Sverigedemokraterna som vill bestämma vad islam innebär och definiera det åt muslimerna och muslimska fundamentalister.

Men nu får det faktiskt räcka, vi är tusentals och åter tusentals troende som är progressiva och strävar efter jämlikhet utan att det på minsta vis krockar med vår religion. Sluta försöka få oss mer ojämlika.

There is some super-big-deal shit going on

Jag, en buddist, ett par muslimer och en en judisk-ättad kristen organiserar just nu för en smärre reformistisk revolution för att rädda partiet och vända den rasistiska trenden i Sverige, det går framåt. Ni kommer att få höra mer, promise.

Samtidigt pågår stora grejer i världen, som min vän Amber Frost från socialdemokraterna i USA skriver: there is some super-big-deal shit going on. 1968 in our times liksom, Afghanistan är det nya Vietnam och arabländerna är det nya Latinamerika, där USA och Europa gör vad de kan för att behålla diktatorerna på sina stolar. Samtidigt protesterar (klicka för att se filmklipp från demonstrationerna)  70 tusen pers för fackliga rättigheter i Wisconsin. Grand.

Jag vill avsluta med att tillägga att Glenn Beck måste vara världens bästa satiriker alternativt jordens största idiot, det går liksom inte att avgöra. Han menar att FN, Wisconsin-demonstranterna och det muslimska brödraskapet står i förbindelse med varandra för att skapa en enda stor härlig marxist-islamistisk världsregering som respekterar mänskliga rättigheter och frihet enligt FN:s resolutioner, vilket förstås vore fruktansvärt (sic). Det är ju så snurrigt konstigt så att det blir komiskt.

Look at this video and join us in the reformist revolution.

Att skylla Broderskap (& muslimer) för homofobi bygger på fördomar inte fakta

Idag är jag sur över en tönt- och idiotdiskussion om att broderskaps muslimer inte nämner sexuell läggning (och därmed är uttalade homofober eller?!) i sitt manifest, och där broderskaps ordförande Peter Weiderud svarat (på sitt sätt).

Hur som helst så är jag sur över debatten. Förutom att de broderskapskritiska debattörerna jämför en idépolitisk plattform på fyra sidor med ett valmaterial på en sida, så finns det flera ideologiska snubblingar i resonemangen. Särskilt sur blir jag när rasister som dessutom själva är hobofober använder det saknade ordet för att angripa både S och islam i en härlig kombo. Grattis.

Ordförande för de muslimska socialdemokraterna Abdulkader Habib betonar ofta att det inte går att särskilja en rätt från en annan, exempelvis genom att rätten att klä sig som man vill är lika viktig för minoriteter oavsett om det är religion eller könsidentitet som ligger till grund för brytandet av normerna, och att vi som socialdemokrater hårt måste stå emot alla försök att ställa rättigheter mot varandra. Här måste vi lyssna på honom!

Som socialdemokrat, Broderskapare, projektledare för Islam & Politik, handläggare för muslimnätverket när de tog fram sitt manifest och mångårigt aktiv i HBT-frågorna (se bl.a. Klubb Feber) skulle jag vilja säga att Broderskapare är mindre homofobiska än ganska många socialdemokrater, för att inte tala om politiskt aktiva i allmänhet i Sverige, för att INTE TALA om människor i världen. Så att komma dragande med att man ska gå ur Broderskap för att ett ord som man själv lärde sig för ungefär arton månader sedan plötsligt, när det gäller muslimer, inte ingår i varje dokument är bara dumt och hycklande.

Och dessutom djupt orättvist. Broderskap har varit synnerligen aktiva när det gäller homosexuellas rättigheter till exempelvis äktenskap på samma villkor som heterosexuella och har under flera år haft detta som en viktig paradfråga mot den religiösa högern. Det finns inga ”dubbla budskap”, eftersom Broderskap inte har någon som helst officiell linje, varesig kristen eller muslim, som ger något annat budskap än att vi fullt ut stödjer HBT-personers lika rättigheter i samhället på alla plan.

På ledarplats i tidningen Islam & Politik, som också användes i valrörelsen, tar nätverket för muslimska socialdemokrater upp frågan om lika rättigheter för alla oavsett sexuell läggning explicit. Så om ni går ur Broderskap av den här anledningen så kommer i alla fall jag att räkna in er till skaran av fördomsfulla islamofober. (Här kan ni lyssna också för att verkligen försäkra er om att de är lika rättrogra HBT-aktivister som ni själva tydligen blivit.)

Det fanns inte heller något aktivt motstånd mot att ha med orden sexuell läggning i manifestet, för dessa ord fanns aldrig med i förslagen. Från början fanns ett blankt papper, och där skrev man upp de viktigaste frågorna att ha med, formuleringar lånades från manifestet för kristen vänster, men som ni kan se om ni läser är det mesta egna formuleringar. Manifestet för muslimska socialdemokrater togs fram under några veckor av en arbetsgrupp på fyra personer och fastslogs av knappt tjugo aktiva i nätverket som läste dokumentet via e-post, skrev under på det som stod, och – får man anta – utan att aktivt jämföra med manifestet för kristen vänster eller andra dokument som formuleringar lånats från för att ta ställning till allt som inte stod. (För övrigt behandlades det kristna manifestet minst en gång i de flesta av våra 22 distrikt under två år och flera remissomgånger och slutligen på vår kongress med 200 delegater).

Dessutom så tycker jag personligen att det är djupt tragiskt hur så många missbrukar HBT-frågorna för att dölja de allt mer brännande och helt avgörande samhällsfrågorna som handlar om ras/religion och i synnerhet klass. Det är en delvis konservativ och delvis liberal synvilla som mängder av goda socialdemokrater går på, att de individuella rättighetsfrågorna kan (och bör?) ersätta jämlikhet. Visst finns det mängder av homofoba muslimer (och kristna), det är inte tu tal om saken, men ingen som jag träffat inom broderskap. Och visst prioriterer många muslimer i broderskap att driva frågor om social rättvisa framför normkritik och identitetspolitik – men är inte det bara väldigt bra? Är det inte till och med dags för hela arbetarrörelsen att göra just detta?

Varför är man mer upprörd när muslimer inte prioriterar HBT-frågor än när socialdemokrater inte prioriterar frågor om att minska klyftorna?

Rosemarie och Leine är kamrater som tagit upp diskussionstråden. SvD startade som en del av sin anti-s-kampanj och QX hakade på. Och Lukas är mycket läsvärd.

UPPDATERING: På pride för några år sedan arrangerade broderskap ett seminarium om religion, familj och religioner där begreppet synd problematiserades och HBT-rättigheter försvarades i strid mot konservativa krafters försök att begränsa rättigheter. Bara som en extra poäng för att visa att det inte betyder homofobi att ett visst ord saknas i ett visst dokument.