Att jämföra Juholt och Stalin

Juholt, Kajan, Stalin, Lech Walesa, Bugsy och Super Mario

Marcus Persson, min kollega på GT i sommar och ledarskribentvikarie på Gotlänningen (C) har svarat på min artikel om Tea Party-rörelsen! Han tycker att jämföra honom med en Tea Partyanhängare är som att jämföra Juholt med Stalin. Och ja ba: neej (haha). Skillnaden är förstås att Marcus Persson är (eller åtminstone framstår som när han skriver i tidningen) Tea Party-fan och Juholt inte är Stalin (vilket han bevisligen inte är, trots mustachen). Här är svaret som publiceras i tidningen imorgon:

Marcus Persson har i svaret till mig den 15 augusti och i en tidigare artikel med titeln ”Amerikansk högerflank är segraren” behandlat ämnet Tea Party-rörelsen. Han beskriver den som driven av ett frihetsbehov med historisk legitimitet. Han säger också bland annat att de bidragit till kontroll över de offentliga utgifterna och att de stärkt republikanerna genom att förflytta mittpunkten och minskat inflytandet för ”vänsterflanken”, en rad saker som jag uppfattar att Persson uppskattar.

Som jag nämnde i min förra artikel har flera andra debattörer ur de borgerliga leden nu velat att vi ska byta inställning till Tea Party-rörelsen, från att tycka att de är galna till att tycka att de är rimliga. Ledarsidan i GA funderar på om de kanske har rätt och bloggare från både Centern och Moderaterna tycker att det är dags att kalla dem ”ansvarstagande” istället för tokhöger.

I detta läge säger Marcus Persson att jämföra honom med en Tea Party-anhängare är samma sak som att jämföra Juholt med Stalin. Men liknelsen håller inte, eftersom det förstås inte finns någon socialdemokratisk rörelse som omfamnar Stalin på motsvarande sätt. Låt oss dock för ett slag låtsas att det finns. Tänk er att vi hade sett motsvarande utveckling kring stalinismen som vi idag ser kring Tea Party-rörelsen. Föreställ er att stalinister började vinna primärval i inflytelserika stater, att SSU:are och socialdemokratiska ledarskribenter samtidigt lyfte att stalinismen kanske hade rätt och eller att stalinister är frihetsälskande människor med legitima krav. I ett sådant hypotetiskt läge skulle jag vara orolig och tydligt förklara varför stalinismen har fel och är farlig för samhället. Tack och lov är vi inte där.

Vi är dock tyvärr just där vad gäller Tea Party-rörelsen. Marcus Perssons har dock valt att inte på minsta sätt förklara varför rörelsen har fel eller är farlig för samhället. Ingen av hans artiklar hitintills innehåller så mycket som ett enda ord av kritik mot rörelsen. Om skillnaderna mellan honom och en Tea Party-anhängare nu är så stora som han hävdar så borde han väl kunna hitta någonting att kritisera.

Jag avskyr Tea Party-rörelsen nästan lika mycket som jag avskyr stalinismen, och hittar i princip ingenting jag gillar hos dem. Därför är jag nöjd över Bofrides tydliga besked om att hon ännu ser Tea Party-rörelsen som knäppskallar som har fel, inte bara i sin islamofobi, vapenhets och krav på undervisning om kreationism i skolorna, utan även i den fullständigt vettlösa ekonomiska politiken.

Vad Marcus Persson egentligen tycker om rörelsen, förutom att de har rätt i att alltid klaga över vad skatten går till, är fortfarande högst oklart.

Marcus Persson

Media: Ab, Ab2, Exp, Exp2, Exp3, SvD, DN, DN2.
Bloggat: Johan Westerholm och Peter Johansson på ämnet. Och Högberg, som också letat upp länkarna.

Tea Party-rörelsen är vidrig – inte härlig

Mats Linder (M) lyfte igår i Gotlands Allehanda ett citat om att Tea Party-rörelsen är ”den enda kraften i Washington som kräver kraftiga nedskärningar”, under rubriken ”tänk om knäppskallarna har rätt”. Människor högre och högre upp i de svenska borgerliga leden börjar lyfta Tea Party-rörelsens ideal som rimliga, eller rentav härliga.

I själva verket är dock Tea Party-rörelsen vidrig. De har lyckats kombinera det allra sämsta av konservatism och liberalism. De är en moralistisk kristen höger som vill det gamla vanliga om mer vapen, dödsstraff och avskaffad aborträtt, men framförallt vill de sänka skatter, så mycket som möjligt och ständigt mer.

Edvin Alam (M), en av dem som stöttar rörelsen, varnar på sin blogg för Obamas vilja att ”slösa mer”. Detta säger han alltså om USA som har den rika världens kanske lägsta skatter, skatter lägre än under Reagans tid. Att tala om offentliga utgifter som ”slöseri” är stötande, i synnerhet när man talar om ett land där över 3 miljoner barn under 5 år ligger i riskzonen för svält. Trots att det knappast råder brist på mat i USA om någon trodde det. Orsaken är istället extrem ojämlikhet. En ojämlikhet man skulle kunna åtgärda genom starkare välfärd.

Ett bra samhälle behöver mycket skatt. Definitivt mer än USA. Wolodarski skrev om USA:s finanskris i DN i söndags att ”de flesta seriösa ekonomer [har] påpekat att det behövs mer intäkter för att täcka hålen i statskassan.”

Gotlänningens Marcus Persson (C) skrev i helgen att man som skattebetalare ”aldrig [ska] skämmas för att klaga över kostnader som finansieras med skattepengar”, helt klart en Tea Party-tanke. Bloggaren Thomas Böhlmark (M), skrev för ett par dagar sedan att det inte är ”läge att kalla Tea Partyrörelsen för tokhöger utan för ekonomiskt ansvarstagande människor”. Det är en märklig förkärlek till en rörelse som överdriver så att de nästan kräks när de skriker att skatt är förtryck och samvetslösa nedskärningar är ansvar.

Kalla mig korkad, men jag kommer aldrig förstå det ansvariga i att skära ner välfärden när ojämlikheten växer, eller minska politikens inflytande i en värld som snarare behöver mer politik än mindre.

Denna ledare publicerades i Gotlands tidningar den 10 augusti. Eva Bofride kom tillbaka efter sin semester och ville inte stå för att hennes vikarie sneglar på Tea Party-rörelsen och anklagar mig för ”guilt by association” utan att riktigt ha koll på vad det betyder verkar det som. Jag förklarade därför innebörden för henne här.

Sen har Marcus Persson svarat själv också! Han tycker att jämföra honom med en Tea Partyanhängare är som att jämföra Juholm med Stalin :) (Ja, han har helt fel och jag kommer att svara.)

Media: Ab, Ab2, Exp, Exp2, Exp3, SvD, DN, DN2.
Bloggat: Johan Westerholm och Peter Johansson på ämnet. Och Högberg, som också letat upp länkarna.

Sorg, och ilska, och sorg

Idag har jag ägnat hela dagen åt att försöka greppa de fruktansvärda terrordåden i Norge. Men jag skriver mest på twitter, så följ mig gärna där, eller här till höger.

Min första reaktion var stor ilska, och jag twittrade en massa om Kent Ekeroths (SD) fullständigt idiotiska antydningar om att det var muslimer som låg bakom. Som blev totalt haveri när det visade sig att gärningsmannen var kopplad till Sverigedemokraternas systerparti Fremskrittspartiet.

Till min stora bestörtning har dock både DN (Henrik Brors) och SvD (Per Gudmunsson) och en massa andra stora seriösa medier världen över gjort exakt samma sak. Försökt antyda att detta är ytterligare en anledning att vara rädda för muslimer. Och min ilska övergick till sorg. Inte bara den stora sorgen över de många döda och skadade vännerna, utan även en enorm sorg över det politiska läget, över hatet.

Terroristen var tyvärr inte en ensam galning, han är barn av sin tid. Han är barn av en uppskruvade retorik av polarisering, vi mot dom.

Läs också gärna vårt uttalande från Hjärta och Ulf Bjerelds vidareutveckling av min tweet om att det idag är dagen då det är dags att engagera sig för det öppna demokratiska samhället. Det är nu, jag hoppas att ni fattar det.

Andra läsvärda inlägg är ögonvittnena Khamshajiny Gunaratnam och Prableen Kaur.

Läs även hat er ikkje löysinga no och fd Sverigedemokraten Camilla Rågfors blogginlägg om att hon hade mördaren som vän på facebook.

Gammelmedia: DN / DN2 / DN3 / DN4 / DN5 / SvD / SvD2 / SvD3 / SvD4 / Aftonbladet / Aftonbladet2 / Aftonbladet3 / Aftonbladet4 / Aftonbladet5 / Expressen / Expressen2 / Expressen3 / Expressen4 / Expressen5 / DN6 /

HBT-rörelsens vänner måste bli mer realpolitiska

Jag är medlem i HBT-socialdemokraterna och broderskapsrörelsen och anser mig vara en del av både HBT-rörelsen och den konfessionella rörelsen.

Jag har två saker att säga om det:

1. Jag råkar oftare ut för agressiva angrepp utifrån förutfattade meningar om vad jag tycker från HBT-rörelsen och våra supporters än från den konfessionella rörelsen.

2. Allt för ofta fokuserar HBT-rörelsens vänner på symboler, istället för på faktisk politik. Jag säger HBT-rörelsens vänner eftersom det ofta handlar om människor som inte kan sägas vara en del av HBT-rörelsen. Det handlar om en grupp som stöttar HBT-frågor när det kommer upp, och tyvärr lite väl ofta mest när man har någon fiende som man kan slå i huvudet med frågan.

Ett tydligt exempel som tyvärr ännu är aktuell är det som Per Gudmunsson i SvD hittade på i december, att ”bögarna hänger löst i broderskap”. Att ordet ”sexuell läggning” inte fanns med i manifestet för muslimska socialdemokrater, trots att det fanns med i (det fyra gånger längre) motsvarande kristna manifestet. Visst var det onödigt att bjuda på den, men debatten stör mig.

Jag var först förtroendevald i att ta fram det ursprungliga kristna manifestet med Peter Weiderud, Ulf Bjereld och Cecilia Dalman Eek och sedan den tjänsteman som arbetade med det muslimska manifestet. Och det som stör mig i debatten är tre saker:

A. Att troende HBT-personer inte känner sig välkomna till broderskap helt i onödan (och att de ibland t.o.m. känner sig mer nära SvDs ledarsida, vilket hån). Bögar och flator och bin och transpersoner är varmt välkomna, oavsett religion till broderskap. Det är självklart.

B. Att alla debattörer fullständigt struntar i att vi i det muslimska manifestet lagt till en mening om normkritik som INTE finns i det kristna manifestet:

Vi vill se ett öppet samhällsklimat där man inte ser det annorlunda som ett hot utan tar olika livsstilar och normer på allvar och ser möjligheterna

C. Att man struntar i att det de facto är så att vi troende socialdemokrater drivit och fått igenom flera av de viktigaste reformerna för HBT-personers rättigheter. Inte minst att kyrkan nu viger homosexuella.

Så, det som jag hade tänkt skulle bli ett litet kort meddelande om att HBT-rörelsens vänner måste sluta att bara titta på vad folk säger, eller plocka ut enskilda ord, och istället fokusera på vilken faktisk politik som drivs. Kolla var HBT-personer exkluderas i praktiken, var är dörrarna stängda och vilka politiska reformer kan ändra på det? Snarare än att bara kräva att vissa ord ska uttalas.

Alexandra Einerstam uttrycker det fint i en intervju om Juholt på senaste s-kongressen (även om jag tror att det snarare är HBT-rörelsens vänner än HBT-människor själva som letar buzz-ord):

En del HBT-människor gillade inte att han inte nämnde dem i talet, men i stället talade han om jämlikhet. Vi ska inte dela upp människor i vi och dom, vi ska samla alla.

Om staten kan beordra mig att donera min livmoder – varför inte min njure?

Sitter i en stad i djungeln i Latinamerika.

Pratade nyss med en snubbe från landets liberala socialistiska parti.

- Tror ni på påven i Sverige? Frågade han.
- De flesta är protestanter i Sverige, och många svenskar protesterar faktiskt aktivt mot påven, han inte är så populär. Svarade jag.

- Men gamle påven väl? Sa han.
- Nej, faktiskt särskilt inte gamle påven. Sa jag.

- Varför?
- Ja, det handlar nog mest om sexuell och reproduktiv hälsa, vi vill ha sexualrådgivning och kondomer som ett sätt att minska aborterna istället för att förbjuda abort, och det håller inte påven med om, många upfattar honom tvärtom, att han vill öka de oönskade graviditeterna genom att man inte ska få prata och undervisa om det, eller skydda sig.

- Vi försöker införa striktare abortförbud här.
- Jaha, det var ju dumt.

- (tystnad)…är det som karnevalen i Rio hela tiden i Sverige?
- Vad menar du?
- Jo, karneval, det är som en sexfestival, alla är galna och springer runt och stjäl pussar, även om tjejerna inte alltid vill
- Nej, svenskar är kända för att vara ganska strikta och byråkratiska, det är bra tycker jag.

Det finns så mycket att säga om den här konversationen att jag inte vet var jag ska börja. Att liberala socialister vill förbjuda abort istället för att jobba på sätt som funkar i praktiken, att sexualupplysning och kondomer skulle hänga ihop med dekadens i allmänhet att män tar sig rätten att offentligt tvångshångla upp kvinnor, att förbud är ett effektivt sätt att minska antalet aborter, att det jämt är en massa män som tycker att de har legitim rätt att med statliga sanktioner tvinga kvinnor att upplåta en del åt sin kropp (inte åt en person, för en samling celler som saknar hjärna kan ju knappast ses som en människa även om det skulle kunna utvecklas till en människa) är några av spåren jag han fundera på medan min mun började jobba med att hitta nya samtalsämnen.

Men framförallt sitter jag och funderar på om jag verkligen ska ta abortdebatten jag är bjuden till i Almedalen, för tänk om vi hamnar här?  Abortförbudsmoralisterna har varit aktiva de senaste månaderna, vikten att debattera saken har lyfts även från finrummen, och det har kommit flera svar, som det här. Men ni kan säkert hitta själva om ni googlar.

Tycker ni att vi borde prata om det här?Jag är högst tveksam, ändå gör jag det.

Vi kanske bara ska låta den kristna högern fortsätta skrika ut i luften så kan vi fortsätta jobba för att stärka förutsättningarna för att undvika aborter (snarare än det tortyrklassade abortförbudet man har som lösning här i patriarkatets mecka). Känns det inte bara ganska tjatigt när förbudsgänget bara upprepar ”rätt till liv” och en massa skuldbeläggandekring mord och barns rättigheter (som om nån var emot) istället för att försöka föra en debatt som fokuserar på det de flesta har gemensamt: hur minskar vi antalet aborter?

Jag skulle vilja gå så långt som att kalla det ett slags intellektuell eller moralisk härdsmälta – när samhället och familjen återigen får rätten att beordra vissa människor (fertila kvinnor) vad de ska göra med sina kroppar.

På flyget hit såg jag filmen Never let me go. Det var nog en av de värsta filmerna jag sett, jag var helt chockad efteråt och fick inte ner luften ordentligt i lungorna. Filmen (se trailern ovan) handlar om att samhället beslutat att hålla sig med organdonatorer. Människor som föds upp för att donera sina vitala organ, och som i 30-årsåldern, ofta vid sin tredje eller fjärde donation är förbrukade. En film om var den moraliska gränsen för vad samhället har rätt att kräva av enskilda medborgare att de ska ge upp.

Det är min fasta moraliska ståndpunkt och personliga krav, att en sån viktig moralisk gräns går vid rätten att avbryta en oönskad graviditet, så länge fostret är en del av min kropp.

Jag tror på en Gud som är jämlik – och nu är det också ett problem

Igår på DN debatt tycker jag att Lena Andersson var ganska anal när det kommer till tolkningar av kyrkans och troende människors intentioner. Hon menar att det faktum att Svenska Kyrkans nya reklam säger ”Ja till respekt. Vi tror på en Gud som inte gör skillnad på människor” är dåligt, betyder att man står för polyteism och självförhärligande.

Det verkar som att Lena Andersson är rädd för att förlora sin fiende. Om religion inte längre är det som Humanisterna och de religiösa fundamentalisterna kommit överens om att den är, vem ska man då slåss mot utom sina väderkvarnar? Jag tror på en Gud som är jämlik, och nu är det också ett problem liksom?

Det finns ingen minsta gemensam nämnare mellan olika kristna tror jag, och skillnaderna är större inom varje religion än mellan företrädare för olika religioner. Jag vill till exempel inte säga att ku klux klan eller tepartyrörelsen eller Sverigedemokraterna inte är kristna, det får stå för dem, men den rasistiska kapitalistiska gud många bland dem tror på har jag svårt att föreställa mig är samma Gud som den jag tror på.

Jag tror inte att deras gud finns, i alla fall inte de delar de tillber som gör skillnad på människor, så hur gör det mig till polyteist? Och vad skulle det rimligtvis kunna spela för roll (för Andersson)?

Den Gud jag tror på är lika med hjärtat bakom allt, en Gud som bor i mig och allt utanför. Troligtvis samma Gud som många av mina progressiva muslimska vänner tror på. Med stor sannolikhet samma Gud som finns i alla gudar som mina polyteistiska vänner tillber. Min Gud finns i världsalltet och i kärlekskraften som andra vänner håller högst.

Kanske är deras tolkning närmare sanningen, kanske har vi alla rätt, eller fel. Kanske är det så att Humanisterna har rätt, att vi är helt ensamma och inget fanns före och inget kommer finnas efter, men varför är det så viktigt att tro det?

Och min stora fråga är: varför är det så himla viktigt för vissa ateister, som Lena Andersson, eller ännu mer Christer Sturmark, och religiösa fundamentalister, som exempelvis den kristna högers härförare Siewert Öholm, att definiera vad andra ska tro för att få kalla sig kristna? Vi ser samma samarbete mellan Sverigedemokraterna som vill bestämma vad islam innebär och definiera det åt muslimerna och muslimska fundamentalister.

Men nu får det faktiskt räcka, vi är tusentals och åter tusentals troende som är progressiva och strävar efter jämlikhet utan att det på minsta vis krockar med vår religion. Sluta försöka få oss mer ojämlika.

Dags att anmäla Stanley Sjöberg för förtal

Kasha Nabagesara, HBT-aktivist i Uganda. Foto: Helena Utter, Aftonbladet

Jag har tidigare försvarat Jesusmanifestationen, som nåt med potential att bli vackert och enande. Men när grundaren av manifestationen, gubben Stanley Sjöberg, går ut och säger att manifestationens syfte ska vara ett ”försvar för historisk kristen tro” så blir jag bara så jävla trött. Alla fattar att det betyder att det ska bli nån slags anti-pride där högerkristna kan springa runt och nynna nasalt på dåliga hemsnickrade lovsånger som går typ så här:

hej Gud, hej Gud, hej Gud
om du gillat homogays
så hade de kunnat skaffa baaarn

jesus jesus jesus

vad jag är lycklig och glad
för att du belönat mig
för mina goda gärningar
och mitt sunda förnuft
jag är så rik och lycklig
och hetero
och lycklig

Och nu kommer det värsta: Stanley Sjöberg säger också i samma intervju att Eva Brunne är ”en av de tydligaste förnekarna av Jesu gudom”. Han tänker uppmana alla ”bibeltroende” att avstå från Jesusmanifestationen om Brunne deltar. Det borde vara straffbart att säga så om en biskop! Brunne är kristen och tror på Bibeln, men hon är inte höger och dessutom öppet lesbisk. Det sticker i ögonen på Sjöberg.

Därför skulle alltså Jesusmanifestation utestänga typ 80% av alla kristna i Sverige, eftersom de inte är homofober. Den kristna högern slår till igen, de kommer dragandes med sina politiska käpphästar och skyller alla som inte är högerkristna för att förneka Jesus och inte tro på bibeln.

Jag ska genast gå och kolla upp hur det går till att göra en anmälan för förtal. Jag tycker inte att han ska få komma undan med det här.

Och en helt annan sak: varför skulle det påverka kyrkornas samarbete med utlandet att vi viger homosexuella i Sverige? Det är ett så himla dåligt argument! Men det används hela tiden. Till exempel av min organisation Equmenia i Dagen, pinsamt tycker jag.

Johan Nilsson (som i övrigt är en trevlig liberal) säger att vi ska ”visa hänsyn till våra systerkyrkor runt om i världen”. Hur kan det vara hänsyn mot kyrkor i andra länder att trampa på människor på grund av sexuell läggning i Sverige?

Baptisterna i Togo ba: ”nä, alltså eftersom ni är så snuskiga i Sverige vill inte vi ha era ungar på studiebesök, och framförallt vill vi inte ha era gaypengar”. Skulle inte tro det.

Kanske tvärtom kan det ge oss en möjlighet att påverka inskränkta patriarkala gubbar som har homofobi? I Uganda vill presidenten införa dödsstraff för homosexualitet, där kan vi prata om problem med internationella relationer. Men att vi i de svenska kyrkorna skulle ta hänsyn till dylika fobier ser jag som rent kontraproduktivt, och bara ett hittepåargument för att få lov att vara homofob själv.

För övrigt skäms jag för att vara med i Metodistkyrkan som till skillnad från både Baptisterna och Missionarna inte viger homosexuella ännu. Visserligen vet jag att min egen församling skulle bryta mot de internationella metodisternas inskränkta regel om några av samma kön bad om att få bli vigda, men det ser ändå illa ut.

När blev bibeltroende och homofob synonymer? När slutade bibeln att handla om NÅGOT annat än Stanley Sjöbergs och hans kompisars rädsla för att en man ska bli kär i dem? (Stanley, jag tror risken är mycket liten, och om det skulle hända så tror jag de håller sig från att berätta).

Och vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den. Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. (1 Joh 4:16)

Man kan vara vänster och emot abort

Abortförbud i ojämställda, ojämlika länder är förmodligen den grövsta formen av dubbelbestraffning mot kvinnor.

Jag anser att slakt bör förbjudas. Att liv är heligt är en viktig princip. Därför är jag också emot abort. Men det värdiga livet är heligare. Som vår värld och vårt samhälle ser ut idag så kan vi aldrig, inte på någon plats förbjuda kvinnor att göra abort, vi kan inte på något sätt moraliskt försvara att unga, fattiga tjejer förslavas i och med att vi som samhälle tvingar dem som individer att bära resultatet av vår moral. Män riskerar inte att drabbas eftersom våra kulturer lägger moralen, ansvaret, skammen, skyldigheterna på kvinnor, äldre riskerar inte att drabbas eftersom de kan ligga runt hur de vill, rika riskerar i mycket liten utsträckning att drabbas eftersom pengar gör att man står över den här typen av lagar. När då äldre rika män går ut med plakat för att skuldbelägga unga fattiga tjejer blir jag så jävla förbannad att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Ta ert samhälleliga ansvar! Anställ bara ogifta gravida arbetarklasskvinnor i era företag väl, eller skrik åt de män som motarbetar jämlika relationer – gör nåt åt situationen istället för att peka finger åt dem som inte är som er själva.

Det finns åtminstone två sätt att vara emot abort – ett högersätt och ett vänstersätt.

Emot abort på ett högersätt
Det här är den kända formen av abortmotstånd, som majoriteten av svenskarna vänder sig starkt emot. Liv är heligt, och så länge någon annan tar konsekvenserna av denna princip så ska vi kontrollera, begränsa, straffa. Den här högerhållningen återfinns till exempel hos honom som mördade abortläkaren Tiller, eller hos de politiska partier som vill montera ner välfärden men samtidigt begränsa möjligheterna till abort. Det är en oförmåga till empati med människor som lever under andra förhållanden än man själv, eller en oförmåga att sätta sig in i behovet av en abort i de sociala kontexter de kvinnor som gör abort befinner sig i. Att motsvarande mängd osäkra och illegala aborter ersätter fria och legala aborter utförs i länder med abortförbud eller att postabortkomplikationer är en mycket vanlig dödsorsak hos unga kvinnor i abortförbudsländer bortses i mycket hög utsträckning ifrån. Det är också en förklaring till varför att vara för dödsstraff och mot abort inte är en paradox, eftersom det viktiga inte är livets helighet utan tron på att den egna moralen står så mycket över ”dom andras” moral. De osäkra aborterna (utförda av outbildad personal i smutsig miljö) är lika många som tidigare: 20 miljoner. Osäkra aborter utförs bara på kvinnor i fertil ålder, i princip enbart på unga fattiga kvinnor i utvecklingsländer. Bara tre av tio afrikanska kvinnor kan överhuvudtaget få tag på preventivmedel. I Nigeria en av tio. I flera länder är det olagligt att abortera till och med om kvinnans liv är i fara, även om det är i princip säkert att kvinnan kommer att dö. Det är en extrem högerhålling i abortmotståndet, som med all tydlighet visar att många av abortmoståndare inte alls håller livet särskilt högt. Det är att straffet för den omoraliska kvinnliga sexualiteten säkert utdelas.

Emot abort på ett vänstersätt
Det här är i princip en helt okänd form av abortmotstånd i Sverige. Jag mötte den när jag talade med några spanska broderskapare i cristianos del PSOE när jag nyligen var på ILRS kongress. Det var verkligen en aha-upplevelse. Jag talade med en man som var feminist, socialist och djupt troende katolik. Vi hade mycket gemensamt i fråga om klasspolitik, filmer, resor och så säger han att de har ett problem med abortfrågan i PSOE. Hans parti, menar han, tittar bara på kvinnans rättigheter och punkt. Jag känner att jag blir lite kall, det här som var så trevligt, varför ska vi prata om det, jag kommer bara att bli arg på den här tråkiga, patriarkala diskussionen om att man får skylla sig själv om man är tjej och blir gravid, då är det bara för staten att tvinga dig bita i det sura äpplet och förstöra ditt liv, typ.

Men han säger inte så…
Han säger: var är arbetsrätten? Var är alla de goda katoliker som sitter på höga moralhästar och pekar på tjejerna när det stora företaget sparkar alla som blivit gravida? Det första steget för att minska aborterna kan alltså aldrig vara förbudet, det första steget måste vara arbetsrätten. I Sverige har vi drivit just den här kristna vänsterpolitiken för att minska aborterna, vi har gjort det tabu att ställa frågan om man tänkte skaffa barn på anställningsintervjuer och vi har höga ersättningar för föräldraledighet. Men ännu finns det mycket kvar. Varför får så få barn när de pluggar på högskolan – trots att det egentligen vore ganska optimalt i flexibilitet och tidpunkt i livet att få barn? Varför har kvinnor så mycket lättare att få vårdnaden om barn? Varför tar kvinnor ut så extremt stor del av föräldraförsäkringen – om vi nu vill minska antalet aborter?

Det finns alltså en möjlighet att förbjuda abort. Men det är i utopia. I utopia skulle vi dessutom inte behöva förbjuda, för varför skulle någon vilja abortera? Att arbeta mot målet att nå detta samhälle skulle vara långt mycket mer effektivt för att helga livet. Aborter skulle kunna förbjudas i det fullständigt jämställda samhället. Där de människor som inte bara haft reella möjligheter att undvika graviditet utan även får fullständig ekonomisk, social och annan kompensation från samhället för smärta, insatt tid och andra möjliga problem i samband med graviditet och förlossning, och som i de fall där barnet inte adopteras bort har en fullständigt jämlik ansvarsbörda med den andra föräldern, inte riskerar karriär, status eller en trygg ålderdom mer än han oavsett om förhållandet fortsätter eller ej – där vore det rimligt att säga att allt liv är heligt, där skulle de oföddas rätt kunna värnas – utan att det leder till sociala katastrofer.

Jag skrev om det tidigare: Jag är emot abort.

Andra om abort: Dagen, SydSv och SvD om Spaniens nya abortlag mm, Alicja som dömdes till blindhet pga abortförbud, Abortlagarnas mörka baksida (aborterna minskar).

När Alf blir gammal blir han socialist?

En greve kräver bättre utsikt över högvaktsavlösningen – och blir intervjuad i DN. Det var det gulligaste och mest harmlösa aprilskämtet på länge.

På Kristen Vänster skämtas det om att Alf Svensson konverterat och blivit socialist, när han till slut förstått innebörden i Jesu kärleksbudskap. När fan blir gammal blir han religiös, eller hur är det man säger?

Ny blogg för kristen vänster

Peter Weiderud, ordförande för Sveriges Kristna Socialdemokrater börjar blogga idag, under titeln Kristen Vänster. Och det är inte bara Weiderud som är tänkt att skriva under detta paraply, utan ett bredare spektra av den bredare ”kristna vänstern”. Det betyder att både miljöpartister och judar får plats, bland andra troende som inte är höger.

Vi är kristen vänster, vi vill vara med och leda den mobilisering som syftar till att låta samhället genomsyras av Guds kärleksbud. En aktiv politisk kamp för våra värden om frihet, jämlikhet och solidaritet är bästa sättet att omsätta kärleksbudskapet från ord till handling.

Bland planerna för bloggen finns också att den ska bli ett diskussionsforum om Broderskapsrörelsens manifest för kristen vänster, som fastställs på kongressen i Malmö i sommar.

Jag har förresten flyttat från Uppsala till Stockholm så jag flyttar mig även på på bloggkartan!